När de första explosionerna hördes tidigt på morgonen den 24 februari var Viktor redan vaken.
Kanske en slags intuition, säger han. Himlen lystes upp utanför fönstret.
– Vi visste att det skulle komma, men vi trodde inte att det skulle börja med bomber.
Egentligen skulle Viktor, som är koreograf, ha påbörjat en stor dansworkshop nu i mars. Istället gömmer han sig i hallen eller badrummet när flyglarmet går. Där finns de bärande väggarna.
Eftersom Rysslands vapen nu kan förstöra hus med flera våningar känner sig Kiev-borna inte ens säkra i källarna, säger han.
– Du förstår, ingen plats är 100 procent. Det handlar om slumpen.
Hade redan packat väskan
När attackerna inleddes hade Viktor redan packat väskan och fyllt på förråden, enligt myndigheternas uppmaning.
Nu får män mellan 18 och 60 år inte lämna landet. Men för Viktor finns det inget annat tänkbart alternativ än att stanna kvar i sin hemstad.
Han säger att han inte känner sig rädd – inte heller med tanke på den kilometerlånga militärkonvojen utanför hemstaden.
– Jag är orolig, men vi känner här att vi aldrig kommer att ge upp. För vi har ingen annan stans att gå.
Vad skulle ni själva göra om ett annat land plötsligt attackerade Sverige?, säger han och fortsätter:
– Vissa skulle så klart lämna. Särskilt kvinnor och barn. Men vi har fortfarande många kvinnor som stannar. De känner att det är det enda sättet ett skydda oss och överleva som nation.
”Vi är ett väldigt coolt team”
Konstläraren Natalina, 49, är också kvar i Kiev. Hon har hjälpt militären sedan tidigare, med att sy nackkuddar och kamoflaguenät som skickats till fronten i östra Ukraina. De äldre har stickat raggsockor.
– Jag älskar mitt land, väldigt mycket. Jag är volontär för den ukrainska armen sedan tre år, vi är ett väldigt coolt team som jobbat med det här, berättar hon.
Natalina är nu koordinator för volontärerna som lagar mat till ”Territory defence” i Kiev, frivilliga som gått militärtjänst och som vaktar gatorna med vapen.
Under de senaste dagarna har hon knappt gått utanför lokalen, där hon också sover.
– Jag har inte sett det förstörda Kiev. Jag har sett det på min mobil, men jag ser inte det riktiga Kiev just nu. Jag lever i två verkligheter: jag hanterar kriget men har inte sett det med mina egna ögon.
Hon menar att Zelenskyjs regering varit dåligt förberedda för den här situationen.
– Det är fruktansvärt, det vi hört från myndigheterna var att allt skulle bli bra och att vi inte skulle oroa oss. Nej, jag är inget fan av Zelenskyj. Jag förstår att vi måste hålla ihop nu och han är president, men det han och hans regering gjort de senaste åren är att ta pengar från armén, säger hon.
Tycker att hjälpen går för långsamt
Varken Natalina och Viktor kunde föreställa sig att Ryssland skulle attackera så snabbt och så omfattande.
Samtidigt har en större rysk invasion känts som en tidsfråga efter annekteringen av Krim 2014, och allt som hänt i östra Ukraina sedan dess, säger Viktor.
Han har liksom många andra följt rapporterna om hur rysk militär byggt upp längs med gränsen de senaste månaderna.
Men både tidigare åtgärder och snabb hjälp från EU och Nato har gått alldeles för långsamt, menar han.
– Ryssland kommer att gå in i nästa fas av terror. Det enda sättet att stoppa det är att stänga himlen, och att andra länder kommer in i bilden och visar Ryssland att de inte har en chans att komma längre än så här – för då kommer de förstöras.
Viktor bor nu med en vän. De brukar sova i skift för att hålla koll på det senaste kring explosionerna i olika chattgrupper. På måndagen, när hårda strider rasar i flera byar nära huvudstaden, konstaterar han:
– Det intensifieras mer och mer. Men vi lever.
På en annan plats i Kiev finns Natalinas tonårsdotter och familj. När flyglarmet drar i gång håller de sig undan från fönstren och ber.
Premium
Premium
Premium