De stannade och överlevde när omvärlden såg på

Minst tio miljoner ukrainare har flytt från sina hem. 

Expressens team har rest längs frontlinjen och mött människorna som stannade kvar. 

Dygnet runt har de levt under rysk beskjutning avskurna från resten av världen. 

Rysslands invasion i Ukraina
Lesya Nahorna stannade kvar i Irpin när hennes barn evakuerades till västra Ukraina.
Foto: LISA MATTISSON

”Vi måste börja om från början med allt”

Märker Lesya Nahorna att hennes händer skakar? Ser hennes två barn det när de pratar med varandra genom telefonens skärm?

Hon evakuerade dem till västra Ukraina, men stannade själv kvar i Irpin.

När granaterna tjöt över hennes huvud avbröt hon snabbt samtalen med barnen och bad till Gud att hon skulle överleva för att kunna ringa upp dem igen.

På den breda gatan utanför hennes sönderskjutna hem är världen färglös. Bara hon själv bryter av mot gråskalan. 

Det råder utegångsförbud, men här finns ingen som kontrollerar att det efterlevs. En död hund ligger utanför entrén.

I morgon ska hon tillbaka till sitt arbete på regionadministrationens kontor i Butja. Där har ryska soldater skjutit sönder alla lås med hagelgevär, plundrat och slagit sönder.

– Vi måste börja om från början med allt. Det ska vi göra tusen gånger om det krävs.

Lesya Nahornas högra hand skakar. Hon lägger den vänstra över och blir stilla.

På många platser vi passerar finns det inte ett enda hus som är oförstört.
Foto: LISA MATTISSON

Allt var en måltavla

Plötsligt vaknade människorna upp mitt i kriget. Det gick så fort får vi höra. Ända tills tiden i stället bromsade in och varje tyst minut blev en väntan på nästa anfall av rasslande maskingevärseld eller ännu värre artilleribeskjutning.

Krig omfattas av ett rigoröst regelverk. Den humanitära rätten ska skydda civila objekt som bostäder, sjukhus, ambulanser, kyrkor och kulturella byggnader. Här bröts det mot alla lagar. Allt var en måltavla. Förödelsen sträcker sig i ett band norr och väster om Kiev. På många platser vi passerar finns det inte ett enda hus som är oförstört. I rasmassorna ligger människor begravda. De som överlevde fruktar redan nästa anfallsvåg.

Galyna Kovalska vet inte hur många gånger huset hon bor i träffades.
Foto: LISA MATTISSON

Grannarna flydde – Galyna blev kvar

När Galyna Kovalska lyfter blicken från soppan som kokar över öppen eld ser hon sin stad. Här har hon levt hela sitt liv. Men det är en annan plats nu. Obekant och skrämmande även när kanonerna har tystnat.

Ockupationssoldaterna lämnade Irpin i ruiner.

Galyna Kovalska lever i mörker och kyla och när hon trampar runt i resterna av sitt liv, kliver hon på splitter från bomber, aska och krossat glas. I en och en halv vecka pågick beskjutningen utan uppehåll. Hon vet inte hur många gånger huset hon bor i träffades.

– Råttor flyr, sa folk när de första grannarna flydde härifrån, några dagar senare flydde de själva, men jag blev kvar. Jag kommer alltid att älska min stad. 

https://datawrapper.dwcdn.net/Md0Gu/1/
Stridsvagnar och lättare pansarfordon står utbrända i rader längs vägarna.
Foto: LISA MATTISSON

Rader av utbrända stridsvagnar

Här stoppades Putins invasionsstyrka för en dryg vecka sedan. Den hade fortfarande flera mil kvar till centrala Kiev. Striderna i byar och städer i norra Ukraina gav huvudstaden tid att bygga en mycket väl befäst buffertzon med stridsvagnshinder, skyttegravar och ett slingrande system av underjordiska gångar i terrängen.

Här står stridsvagnar och lättare pansarfordon utbrända i rader längs vägarna. Förkolnade rester av ryska soldater ligger kvar i dem.

85-åriga Vera Melnyk minns andra världskriget, då hennes familj befann sig mitt i striderna.
Foto: LISA MATTISSON

”De har skjutit dag och natt som om de hatar oss”

Kulan passerade rakt igenom Vera Melnyk hem som en ilsket surrande insekt.

– Några centimeter ifrån mig bara.

Hon är 85 år och minns andra världskriget väl. Också då i barndomen befann sig hennes familj mitt i striderna. Kanske har tiden lagt en dimma över minnena eller så är det som hon säger att det moderna kriget är så mycket värre i sin intensitet och styrka. I alla fall just här.

– De har skjutit dag och natt som om de hatar oss, kan du förklara det för mig, vad har jag gjort dem?

Hon evakuerades från sitt lilla hus i Vorzel norr om Kiev till ett äldreboende där ett 50-tal gamla tillsammans inväntade slutet. Men när alla byggnader runt dem träffades av granatregnet klarade de sig oskadda. 

– Konstigt nog var jag aldrig rädd för min egen skull, jag är väl för gammal, men jag sörjer alla unga som dött.

De stora köpladorna i utkanten av storstäderna har bombats från luften eller minerats och sprängts inifrån.
Foto: LISA MATTISSON

Köplador bombade från luften

Precis som i Sverige ligger de stora köpladorna i utkanten av alla ukrainska storstäder. Alla sådana byggnader har nu antingen bombats från luften eller minerats och sprängts inifrån under Rysslands framryckning.

Det här varuhuset i Butja hette Epizentrum. Flera hundra människor arbetade i butikerna.

Länder återhämtar sig efter krig. Allt kan byggas upp igen, men det som tog en månad för den ryska styrkan att förstöra kommer att ta år att återställa. Och än är inte kriget slut, det har bara dragit vidare och många här befarar att det snart kommer igen.

Julia Polanskia tillbringar sin födelsedag med att laga mat över öppen eld.
Foto: LISA MATTISSON

Julias födelsedag

I Vorzel finns ingen elektricitet. All mat lagas över öppen eld. Julia Polanskia stannade kvar när de flesta av grannarna flydde. Hennes egen lägenhet träffades av en missil från luften. Resterna av den sitter fortfarande fast i en tegelvägg i den annars helt förstörda bostaden. Hon arbetade själv som tv-journalist, men hennes arbetsplats finns inte längre. Nu hjälper hon i stället till vid ett evakueringshem för äldre som inte kunde ta sig undan striderna.

– Det är min födelsedag i dag, säger hon.

Soldater från den frivilliga internationella legionen stämmer upp i en sång för henne.

Hon stannade när grannarna flydde: ”Vill bygga upp lägenheten igen”

Hon stannade när grannarna flydde: ”Vill bygga upp lägenheten igen”
Sjuåriga Valeria och hennes mamma har inte längre något hem.
Foto: LISA MATTISSON

Sjuåriga Valeria är utan hem – men hon lever

Vi reser genom samhällen utan barn. Bland de sönderskjutna husen ser vi mest män med uniform och vapen, men då och då civila som antingen stannat och överlevt eller återvänt till det som finns kvar av deras gamla liv.

Men vid det som nyss var den värsta frontlinjen i slaget om Kiev hörs varken skratt eller gråt från barn och det är på något sätt en befriande lättnad.

Men sjuåriga Valeria var kvar under hela offensiven. Tillsammans med sin mamma Julia har hon levt igenom det som en hel värld betraktade med fasa. Mor och dotter har inte längre något hem. Men de överlevde.

Text: Erik Wiman Foto: Lisa Mattisson