De fyra pojkarna springer fram och tillbaka på stranden. De plockar små stenar och slänger dem ut över havsytan så långt de orkar. De letar efter små krabbor.
Pappan till en av pojkarna står med havsvattnet upp till knäna och kastar ut sitt fiskenät.
Jag tar en bild av dem när de leker. En perfekt bild av livet bortom kriget. Jag gillar bilden och känner en stor glädje.
Det var i tisdags.
I går fick jag reda på deras namn. Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamad. De var kusiner och mellan nio och elva år gamla. Deras pappor är fiskare och bor på stranden nära de finaste hotellen i Gaza. Ismails pappa heter Mohamad. Det var han som kastade ut fiskenätet.
I går trasades barnens mjuka kroppar sönder av israeliska raketer som avfyrades från krigsbåtarna ute i havet.
Hur kan det ske?
När en av världens mest avancerade arméer kan oskadliggöra en Hamasledare som åker i en taxi på Gazas trafiktäta gator och träffar rätt, måste den kunna se från långt avstånd att det är små pojkar som leker på stranden. Hur kan det inträffa? Jag har svårt att besvara frågan.
Den som tryckte på dödsknappen och träffade rätt på barnen måste ha sett att kropparna var för små för att kunna tillhöra Hamaskrigare. Den som tryckte på dödsknappen måste med sina avancerade kikare, satellitbilder och obemannade spionplan kunna se barnens gränslösa leenden och glädje över att kunna få leka fritt på stranden.
Den som tryckte på dödsknappen är blind. Det utgår jag ifrån. Blind i alla möjliga sinnen. Blind i hjärtat, i hjärnan och framförallt blind i soldatheder.
Hederliga soldater dödar inte barn. Det känner alla soldater till. De som dödar barn är inte soldater. De är barnadödare.
Det skedde en dag efter det att Hamas avvisade Egyptens medlarbud om vapenvila, ett förslag som Israel accepterade. Hamas svarade på förslaget med raketer - och snart var kriget i full gång igen.
- Jag förbannar dig Israel, jag förbannar dig USA, jag förbannar dig arabvärlden och hela världen som står och tittar på våra döda barn utan att agera, säger Ismails pappa Mohamad när jag träffar honom utanför bårhuset.
Jag kände att han ville kräkas. Jag ville också kräkas. På riktigt. Kräkas på alla falska mänskliga värderingar som inte kan skydda små barn som leker på stranden.
- Jag satt hemma när min kusin rusade in och sa att Ismail och hans kusiner var döda. De är små barn och inte soldater. De leker varje dag på stranden. Varför döda små barn? säger Mohamad Bakr med tårar i ögonen.
Attacken skedde några meter från ett par av Gazas journalisthotell. Ett område som borde vara säkert. När jag satt på al-Deiras uteservering en dag tidigare och såg hur barnen busade på stranden kände jag en stor glädje. Det var en glädjegivande bild av barnens starka vilja att leka och leva.
Fram till i går var dödssiffran i Gaza 221 inklusive mina vänner på stranden. 80 procent av offren är civila, enligt FN. Det säger mycket om det misslyckade kriget. Det säger att Hamas inte är Gaza och att Gaza inte är Hamas. De döda barnen tillhörde familjen Bakr. Det är en familj som inte stödjer Hamas utan partiet Fatah, Hamas rivaler om makten.
Den israeliska armén säger att den utreder hur det gick till när barnen dödades och kallar resultatet av attacken "tragiskt".
