Jag hade nästa gett upp hoppet om Alice Munro, som fyllde 82 tidigare i år. Men liksom i fallet med Doris Lessing, som var 88 när hon fick priset 2007, beslöt sig Akademien klokt nog att inte låta döden sålla bland kandidaterna. Munro är dessutom i allra högsta grad still going strong. Så sent som i fjol kom hennes fjortonde novellsamling "Dear life", på svenska i år med titeln "Brinnande livet", då också en av hennes tidigare samlingar "Tiggarflickan" (1978) är under utgivning.
Munros noveller, som i de flesta fall utspelar sig i mindre städer i den kanadensiska landsorten, kan tyckas likna varandra, åtminstone till formatet – de är som regel cirka 30 sidor långa. 14 novellsamlingar med cirka tio berättelser i vardera motsvarar ungefär 140 romanuppslag. Munros noveller är nämligen, vilket vi kommer att få höra i alla presentationer, som romaner i miniatyr. De lyckas med några utvalda episoder och målande, precis detaljer sammanfatta hela människoliv. Personerna kommer vanligen från lägre medelklassen eller befinner sig på resa uppåt eller neråt över klassgränserna.
Munro har genom åren varit rätt förtegen om sitt eget liv. I "Dear life" förmedlar hon dock några brottstycken från sin uppväxt som dotter till en mindre framgångsrik rävfarmare i Ontario. Några fler självbiografiska glimtar kommer vi inte att få av henne, meddelar hon. Det är bara att hoppas att de inte innebär att hon tänker sätta punkt för gott.
