Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Befälet vid frontlinjen längtar efter ett annat liv

Expressen på plats i skyttegravarna vid fronten i Ukraina: ”Provokationer varje dag”.
Soldaterna tycker det är oroväckande lugnt och man oroar sig att det snart kommer att utbryta nya stora strider. Under tiden kollar man sin utrustning och förbereder sig för det värsta.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

AVDIIVKA/VERKHNOTERETSKE. Världen håller andan för hotet om att en ny rysk invasion av Ukraina kan påbörjas när som helst. I skyttegravarna i östra Ukraina förbereder sig soldaterna som står i första försvarslinjen.  

– Vi ser hur de förbereder sig på något men vi vet inte vad, säger gruppchefen Oleksandr.

Expressen har besökt fronten och träffat soldaterna som står i första försvarslinjen vid en ny rysk invasion. 

Vi rör oss raskt fram längs den övergivna järnvägsrälsen strax norr om Donetsk. Soldaten i täten har vit snöuniform och vinkar att vi ska skynda oss. Nedfallna elledningar ligger längs rälsen och en skylt varnar för minor. 

Vi går en kilometer och passerar en övergiven och sönderskjuten hållplats, plötsligt, från en öppning i skogen, ser vi i horisonten de slitna grå höghusen inne i det som kallats Donetsk Folkrepublik, DNR. En del av Ukraina som sedan 2014 ockuperas av beväpnade grupper och ryska förband. 

Vi viker av från rälsen och tar oss ner för banvallen och in i skogen, vi är på väg mot en av den ukrainska armens frontpositioner i kriget som nu är inne på sitt åttonde år. 

Inga tåg passerar här längre och att korsa spåren måste göras snabbt. Risken att fienden ser dig är stor.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Skyltar i skogen varnar för minor.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

I skogen, utom synhåll från den andra sidan, har soldaterna sin bas. Det är några enkla kojor och jordkulor av trästockar och plast. Det ryker från en vedeldad fältspis, på en trädstam har de fäst en rakspegel och några hundar yr runt i snön. 

Från kojorna sträcker sig ett svindlande nätverk av diken ut till observationsplatser och skyttegravar. Allt är grävt för hand med spadar och hackor. Vi hoppar ner i en av gravarna och följer den ut ur skogen. På vägen möter vi en patrull som kommer tillbaka från sitt skyttevärn. Granatkastarskytten Olga får glada tillrop och kramar av soldaterna. Det är hennes födelsedag, i eftermiddag blir det firande i bunkern.

Olga och Oleksii Godsenko tjänstgör i skyttegravarna i skogen.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Olga, 37, tjänstgör i skyttegravarna i skogen.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Soldaterna patrullerar området och leker med hundarna.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Soldaterna har grävt skyttegravar och värn i skogen. Hundar och katter söker värme vid spisen och det kokande vattnet.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Vi fortsätter ut längs skyttegravarna och in på ett snötäckt fält, ju längre ut vi kommer desto djupare blir den. Längs jordvallen går kabeln till fälttelefonerna. Längst ut i ett skyttevärn av stockar och sandsäckar sitter soldaten Jaroslav och spanar ut över fältet. Han använder ett periskop för att se över kanten, den som sticker upp huvudet riskerar bli skjuten av en prickskytt. Den andra sidans soldater finns bara 1 000 meter framför oss och några hundra meter åt sidan. 

– Nu har det varit lugnt sista tiden men provokationer händer i princip varje dag, säger han.

När du ständigt befinner dig i stridszonen så vänjer du dig och börjar slappna av. Men man kan inte slappna av

En taktik som de bittert fått erfara är att de först blir beskjutna med kulspruta, nästan på måfå som om skytten inte ens siktade. Om de skjuter tillbaka och avslöjar sina positioner slår prickskytten till. I förra veckan dog en soldat på det sättet i Luhansk-området i norra delen av fronten. 

Oleksandr tillsammans med sin kollega i skyttegravarna endast ett par hundra meter från fienden.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

– Man måste hela tiden vara på sin vakt, när du ständigt befinner dig i stridszonen så vänjer du dig och börjar slappna av. Men man kan inte slappna av, skyddsvästen är tung men man måste bära den, hjälmen är tung och obekväm men du måste ha den på. Och man vill sträcka på sig och titta ut men det får man inte, säger soldaten Oleksii Godsenko. 

Han var tidigare tv-journalist men är nu pressofficer. Sitt smeknamn Godzilla har han fått ärva efter sin storvuxne far som stupade i de intensiva striderna i byn Zaitseve 2015.    

Soldaten Jaroslav ser i sitt periskop hur en lastbil och en svart jeep rör på sig på andra sidan fältet. 

”De förbereder sig för något men vi vet inte vad” säger Oleksandr om aktiviteten på andra sidan.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

– Vi vet inte vad de håller på med, men något är det, säger gruppchefen Oleksandr. 

Senaste dagarna har ukrainska soldaterna sett en ökning i aktiviteten på andra sidan. 

– De förbereder sig för något, det syns att de förstärker och vi ser hur de för fram tekniskt material. De förbereder sig för något men vi vet inte vad.

Det som pågår i det politiska livet intresserar mig inte

Den politiska situationen, hoten från Ryssland och internationella förhandlingar på hög nivå lägger soldaterna vid fronten inte mycket vikt vid. 

– Vi har vår uppgift och vi utför den, det som pågår i det politiska livet intresserar mig inte, men det är klart att situationen påverkar oss för fienden förbereder sig för något. 

Soldaterna har grävt skyttegravar och värn i skogen.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

– Hur det än är i världspolitiken och i geopolitiken så har vi vår uppgift och vi utför den, säger han. 

– Det är klart att vi står i första ledet och vi kommer få ta den första och största smällen. Hur mycket världssamfundet än oroar sig, så länge de inte ansluter sig, så är det vi som kommer få ta den smällen.

Olga leker med illern i jordbunkern. Oleksandr dricker sitt kaffe och tittar på.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

När det börjar mörkna återvänder vi till basen, i bunkern leker Olga med gruppens husdjur, illern Zjuzja.

Innan kriget jobbade hon som stödlärare för döva barn – nu har hon tjänstgjort i tre år i den här bataljonen. Hemma väntar två barn som hon ser några få gånger om året. En av sönerna vill nu själv ta värvning. 

Utvecklingen – dag för dag

I december lade Ryssland fram ett förslag på avtal mellan USA, NATO och Ryssland. Avtalen är i praktiken ett försök att skriva om den globala säkerhetspolitiska ordningen - där Ryssland ska ges makt över sina grannländer och Nato stoppas från att ta upp nya medlemmar och dra sig tillbaka från de forna sovjetrepubliker som nu är Nato-medlemmar.  Ryssland meddelade samtidigt att om deras krav inte uppfylls kommer konsekvensen bli ”militärtekniska åtgärder”.

Avtalet avfärdas helt av väst, de föreslagna villkoren ses som omöjliga att möta.

Efter fruktlösa krissamtal mellan Ryssland, Nato och Osse meddelade Ryssland att deras tålamod är slut.


Måndag 17 januari: Brittiske försvarsministern Ben Wallace meddelar att Storbritannien kommer stödja Ukraina med vapen för självförsvar. Flygplan efter flygplan lyfter sedan mot Ukraina fullastade med pansarvärnsrobotar. Wallace betonade att Ukraina har rätt att försvara sina gränser och att de nya vapnen kommer hjälpa dem att göra det.


Tisdag 18 januari: ”Det är en mycket farlig situation. Vi är nu på ett stadie där Ryssland kan inleda en attack på Ukraina när som helst” Amerikanska presidentadministrationen varnar för att ryska trupper kan inleda en invasion när som helst. Samtidigt flyger amerikanske utrikesministern Anthony Blinken till Kiev för att visa sitt stöd.


Onsdag 19 januari: Amerikanske utrikesministern Anthony Blinken landar i Kiev för krismöten med presidenten Volodymyr Zelenskyj och utrikesminister Dmytro Kuleba. Samtidigt säger president Joe Biden att han tror att Putin kommer att slå till mot Ukraina.


Torsdag 20 januari: Baltiska länder får klartecken av USA att hjälpa Ukraina med amerikansktillverkade vapen. Antony Blinken besöker Berlin i Tyskland för att träffa allierade.


Fredag 21 januari: Antony Blinken och ryske kollegan Sergej Lavrov kommer att mötas i Genève i Schweiz. Enligt talespersonen för ryska UD kommer de två att i detalj diskutera ”säkerhetsgarantier och ett avtal mellan Ryssland och Nato om säkerhetsåtgärder, föreslaget av Ryssland den 15 december”.

De flesta husen längs bygatan i gamla delen av Avdiivka är sönderskjutna, taken på de traditionella små tegelhusen har fallit in, väggar och murar är fulla av skotthål. Övergivna trädgårdar har börjat växa igen. I grinden till ett av husen sitter några nallebjörnar som bleknat av sol, regn och snö. Fönstren har spikats igen med brädor. 

Barnfamiljen som en gång bodde där har sedan länge flytt. Natalia Komarova är 57 år och sjukpensionär. Hon är en av de få som stannat kvar i sitt hus. Med stöd från en hjälporganisation har hon kunnat byta ut fönstren som gick sönder under striderna. Hon minns hur rädd hon var när det började för åtta år sedan. 

– Vi var hemma och helikoptrar flög lågt, lågt över huset, de flög väl för att bomba den där flygplatsen. Det var fruktansvärt…

– Grannen här fick en direktträff i huset, de satt i källaren stackarna, två barn och fyra vuxna, de överlevde men nu har de flytt härifrån. 

Oksana Ovtjarenko, 49, pumpar upp dricksvatten från brunnen i byn.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

En bit bort kämpar Oksana Ovtjarenko, 49, med veven som hissar upp vattenhinken ur brunnen. På en liten kärra har hon en kanna som hon fyller med vatten.

Vi följer henne hem, så sent som i oktober slog en granat ner i hennes grannes trädgårdsland. Splittret från explosionen krossade fönstret i hennes kök. 

Hon lever ensam, den 16-årige sonen Dimitri går i skolan i en stad längre bort från striderna. Dottern som är 25 år har gift sig och har egen familj. Pappan till barnen övergav familjen för länge sedan. 

Oksana Ovtjarenko på trappan vid sitt hus. Fönstren är lagade med plast sedan ryska trupper sköt granater mot hennes by.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

På dagarna arbetar hon med att lasta kol på den stora koksfabriken utanför Avdiivka. Månadslönen på 7 000 hrivna (2 500 kronor) ska räcka till henne själv och sonen. 

Ärligt talat så lever jag inte, jag finns bara till

Hela ytterväggen på huset har spruckit och flera av fönstren är ersatta av plast. I det enkla köket eldar hon spisen med kol, trädgrenar och skal från valnötter som hon plockat i de övergivna trädgårdarna. 

Hur mår du?

– Jag lever på så sätt att det som Gud ger, så blir det. Jag är en troende person. I dag lever jag, i morgon inte och ärligt talat så lever jag inte, jag finns bara till. Något liv har jag inte. Ungdomarna gör rätt som lämnar.

I maj 2014 – när kriget började – stod Oksana i trädgårdslandet när läraren från skolan ringde. ”Kom och hämta din son – stridsvagnar är på väg hit”

– Det var en sådan skräck, jag sprang smutsig som jag var direkt från trädgårdslandet till skolan, där stod polisen och lämnade ut barnen till föräldrarna. Den dagen glömmer jag aldrig. 

Sonen Dimitri var då åtta år gammal.

– Hela natten satt vi och väntade att stridsvagnarna skulle komma. Men den dagen bombade de aldrig. Jag minns faktiskt inte ens vilken dag det var som det började. 

Oksana Ovtjarenko visar hur hon och sonen fick springa ner och ta skydd i jordkällaren när ryska trupper i höstas sköt granater mot hennes by.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Hon visar oss ner för en mörk trappa till jordkällaren, luften är kall och fuktig. Lampan är trasig och hon lyser med telefonen. 

– Här var jag med min son hela den sommaren, vi levde här i jordkällaren. 

När striderna var som värst stod mor och son ansikte mot ansikte med ryggarna mot dörrkarmen.

– Vi fick lära oss att stå så ifall taket skulle kollapsa så skulle vi kunna ta oss ut. 

Med sig hade hon en spade, ifall att. 

Åtta år senare pågår fortfarande stridigheterna och Oksana är enormt trött på kriget och bitter på politiker. 

– De däruppe kan inte komma överens om hur de ska dela upp landet och våra barn skickar de att kriga och dö. 

– Jag är inte för någon, fast jag bor i Ukraina och jag älskar Ukraina. Jag förstår inte politik men jag vet en sak, politikerna skickar inte sina egna barn att kriga. Men vi ska lida och dö för dem?

Ljudmila Vasilovnas man förlorade sitt ben och avled just här bredvid tvättlinan.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Ljudmila Vasilevna, 73, hasar fram i snön och visar upp resterna av sin sons hus. Murstocken av rött tegel sticker upp ur askhögen. 2017 landade fem granater rätt i huset.  

– Som vi sprang, och så rädda vi var, de kom helt plötsligt. Allt brann upp, säger hon.  

– Det är fruktansvärt, så fruktansvärt och hur ska det bli? Vi hoppas på det bästa, men hur ska det bli, vem vet?

Ljudmila Vasilovna minns tillbaka på dagen då granaterna regnade ner från himlen. Huset träffades och blev totalförstört.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Året innan träffades maken av en granat och fick benet bortsprängt. 

– Raketen landade här och allt blev tyst, jag stod själv här trädgården och tvättade. Efter ett tag när jag vaknade till undrade jag var min man var, jag hittade honom i trädgårdslandet alldeles trasig och utan kläder och full av splitter. 

– Han var döende men sonen hjälpte till och vi fick honom till sjukhuset där de amputerade benet, det var tungt.

Bakgrund: Kriget i Ukraina

Efter månader av folkliga protester flydde i februari 2014 den ukrainske presidenten Viktor Janukovytj landet. Flykten kom efter att hans polisstyrka Berkut dödat ett hundratal demonstranter i Kiev. Demonstranterna var för ett avtal som skulle knyta Ukraina närmare till EU – något som Janukovytj efter rysk påtryckning sagt nej till.

Efter att Viktor Janukovytj lämnat landet avsattes han formellt av parlamentet. Samtidigt tog ryska styrkor över parlamentsbyggnaden i Simferopol på Krim-halvön och ukrainska armébaser på Krim omringades av ryska förband.

Samtidigt började grupper med beväpnade män ta över lokala myndighetsbyggnader i de östra länen Donetsk och Luhansk som gränsar mot Ryssland. Rebeller fick stöd från reguljära ryska trupper och specialstyrkor från FSB och GRU.

Snart utvecklades situationen till regelrätta strider mellan ukrainska förband och de ryska och ryskstödda grupperna.

Hårda strider pågick fram till 2015 - sedan dess är nu konflikten frusen och en 50 mil lång frontlinje skär igenom Ukraina och stora delar av Luhansk och Donetsk län är fortsatt under rysk kontroll.

Krim-halvön har i strid med internationell rätt annekterats av Ryssland.

14 000 människor har hittills mist livet och 1,4 miljoner människor har tvingats på flykt.

Vi går genom en utbombad fabrik i området Promzona i Avdiivka som en gång tillverkade gummi till bildäck. Taket har rasat in på sina ställen och här och var finns meterstora skotthål i fasaden och i taket. Ett betongblock hänger i de sista armeringsjärnen. Det tunga blocket svajar oroväckande i vinden som blåser genom lokalen och för med sig en yrvind av snö. Det är alldeles tyst och varje steg vi tar ekar. Vi tar oss ner i skyttegravarna på väg mot den yttersta positionen, bara 100 meter från deras fiendes position.

I det stora fabriksområdet är det lätt att gå vilse. Stora pilar visar rätt väg genom hålen i väggarna.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Innan kriget startade tillverkades här bildäck.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
I dag finns inget kvar.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Till och med naturen vittnar om de hårda strider som en gång pågick här, kala och förkolnade trädstammar som förlorat alla sina grenar står som skelett mot den gråa himlen. 

Befälet Ivan, som eskorterar oss, är 30 år gammal och har tjänstgjort i kriget i princip oavbrutet sedan det började. Han berättar om situationen just nu. 

Befälet Ivan, 30, har tjänstgjort i kriget sedan det startade. Han berättar att han förlorat många av sina soldater.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

– Nu är det mestadels lugnt, men när det är lugnt, så tror vi alltid att de håller på med något dåligt. Om det är totalt tyst, så gör det oss lite nervösa. Nu tänker vi att det varit bättre att vi hörde lite skjutning. 

Är det inte normalt att det är så tyst? 

– Nej, det här är ett stökigt område. Tidigare, som i september och oktober förra året sköt de väldigt ofta. Varje dag blev vi beskjutna med maskingevär, gevär och granatkastare, säger Ivan. 

Dennis, 20, spanar med sitt periskop.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Vi stannar till vid en observationsplats på vägen, 20-årige soldaten Dennis spanar ut från sin underjordiska håla med sitt periskop. 

– Det är väldigt svårt jobb för soldaterna, de är helt isolerade från samhället och tillbringar dag efter dag och månad efter månad här med att spana ut och vänta på att någon kommer, säger befälet Ivan. 

Vi fortsätter längre ut i skyttegraven och kommer ut på en liten väg som går genom ett övergivet och sönderskjutet område med sommarstugor. Vi kommer tillslut till den främsta posteringen som ligger bara hundra meter från deras motståndare.

Här följer de aktiviteten på andra sidan med videoövervakning, från skärmar zoomar de in och ut.

På vedspisen kokar ”granatkastarkocken” Anton soppan solyanka till hela gruppen. Som tack slipper han nattpasset.  

Soldaten kommer in i det handvävda jordrummet för att värma sig.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Kilometer av gångar och rum under mark har grävts bara här sedan kriget startade för åtta år sedan.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Soldaterna sover under jord, när det regnar förvandlas allt till en lervälling. 

– Jag brukar jämföra situationen här med första världskriget, vi har skyttegravar, de har skyttegravar och mellan skyttegravarna går minfält. Varken deras eller vår sida korsar positionerna, för vad du än gör så kommer det kosta mycket blod, säger Ivan.

Soldaten försöker söka av området mot fienden med sitt periskop. En nyfiken katt vill annat och börjar leka med periskopet.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Hemma i södra Ukraina väntar hans hustru och två barn, 4,5 och 6 år gamla. 

– Min familj är också ett stort ansvar, en av mina söner har autism och mina barn behöver mig men jag är fortfarande här. Jag ser min familj sammanlagt två månader per år. 

Jag vet inte vad som händer i Putins huvud

Under de åtta åren av oavbruten tjänstgöring i kriget tycks Ivans alla illusioner försvunnit. 

– Situationen är väldigt dålig, för jag förstår inte hur det ska sluta, vi har inget starkt vapen som kan användas för att trycka tillbaka dem från vårt territorium och jag ser ingen politisk lösning heller som skulle kunna lösa det här.

Befälet Ivan längtar till ett normalt liv igen. Att tillbringa all sin tid med sin fru och deras två barn.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Hur tror du hela situationen ska sluta?

– Jag vet inte vad som händer i Putins huvud. Men vi förstår att det kan hända och vi förstår att vi inte kan försvara oss här för alltid. 

– Om de använder ryska armén så har vi inte något att sätta emot. I princip kan vi bara bromsa dem en stund och hela världen får använda den tiden till att fundera över vad de ska göra och göra sig redo för nästa steg. 

– Om ryssarna kommer hit och om vi förlorar det här slaget så kommer de gå vidare, historien lär oss att sådana som Putin gör allting som om världen vore deras. Så fram till den punkten när hela världen stoppar honom så kan det fortsätta, så som med Hitler. 

Mattias Carlsson & Niclas Hammarström

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.