Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De flyr Europa
för arbete i Afrika

Myndigheterna har infört begränsningar för att kunna kontrollera portugisernas invandring till Moçambique. Kön till visumkassan är ofta lång och under de timmar Expressen besöker flygplatsen i Maputo skickas minst en människa tillbaka till Lissabon med vändande flyg. Foto: Jonte Wentzel

MAPUTO. Vi har vant oss vid att flyktingströmmen går från Afrika till Europa, undan krig, förtryck och fattigdom.

I Maputo är situationen omvänd.

Tusentals portugiser lämnar hemlandets kraschade ekonomi för att söka lyckan i de gamla kolonierna.

Regeringen i Moçambique har nu infört hårda visumregler för att begränsa invandringen.

- En av mina kompisar fick vända på flygplatsen och skickades hem. Det är svårt nu, säger Daniel Matos, 27, en av dem som drömmer om ett bättre liv i Afrika.

MOÇAMBIQUE

Befolkning: 23,9 miljoner.
Huvudstad: Maputo.
Ledning: Republik och leds av president Armando Guebuza från Frelimopartiet.
Medellivslängd: 51 för kvinnor och 49 för män.
Befolkningstillväxt: 2,3 procent.
BNP per person: 530 USD.
Andel läskunniga: 55,1 procent.
Förhoppningen: Att de ska fortsätta växa och bli ett av världens rikaste länder.
Utmaningen: Att se till att pengarna kommer till folket och landet och inte bara till internationella investerare.
Nationalrätt: Matapa, en mix av jordnöts och kokonötsmjölk som äts med räkor eller fisk.
Vad kostar en Coca cola: 7 kronor.
Vad kostar en kaffe: 7 kronor.
Vad tjänar en busschaufför: 2 350 kronor i månaden.

"Inga planer på att åka tillbaka"

Susana Pimente, 39, ingenjör, Braga:
– Jag var först i Angola men det är barnvänligare och billigare här. I Portugal är det svårt att få jobb och det går inte att utvecklas. Alla försöker komma utomlands. Jag upplever inte att folket här har något emot oss. De saknar kompetens som vi har inom många områden, så det ena ger det andra. Men det är väldigt dyrt här, jag och min dotter delar lägenhet med ytterligare en tjej.

 

Nuno Correia, 27, konsult inom byggplatssäkerhet, Lissabon:
– Jag har bott i Moçambique i ett och ett halvt år. Jag flyttade hit eftersom jag inte hade mer jobb i Portugal. Mitt kontrakt var på väg att gå ut och det skulle inte förnyas. Så när jag fick chansen att flytta hit var det inte så mycket att fundera på. Livet här är ganska enkelt. För varje gång som jag går till butiken finns det mer och mer saker som vi har i Portugal också. Men det är klart – hemma har jag alltid vatten, det har jag inte här.

 

Rita Carniero, 27, arkitekt, Novo.
– Jag hade ett deltidsjobb hemma, men tjänade bara 4 300 kronor i månaden. När min pojkvän fick en chans att flytta hit och jobba började vi fråga efter jobb till mig med och det fanns. Om jag hade valmöjligheten skulle jag hellre vara i Portugal men jag tror inte vi kommer kunna flytta tillbaka på många år. Där är det över medan det här går snabbt framåt. Ska vi kunna jobba med det vi utbildat oss till har vi inget annat val.

 

Joao Nunes, 36, restaurangchef, Lissabon:
– I Portugal har vi slutat leva, vi bara överlever. Jag fick veta av två kompisar att här fanns fler möjligheter än i Portugal så jag min fru och två barn bestämde oss för att försöka. Vi kom hit förra året och åkte in på turistvisum i två omgångar. Under den tiden delade jag ut min cv och knackade dörr. Till slut fick jag jobbet här och nu har jag arbetstillstånd. Det var inte så svårt för mig men jag vet att myndigheterna försöker göra det svårt för många. Just nu har vi inga planer på att åka tillbaka till Portugal, där finns inget att göra för oss.

Inredningen är sparsmakad: Ett par soffor, ett matbord, en bur med två små fåglar som heter "The Boys" och en projektor som visar portugisiska nyheter.

Ett typiskt transithem, ett tillfälligt boende på nionde våningen i centrala Maputo.

På bordet står lunchen, spagetti och köttfärssås, som hushållerskan ställt fram till Daniel Matos, Nuni Correia, och Vitor Albeanerque.

De jobbar inom byggbranschen, precis som 10 000-tals andra av deras landsmän som flytt eurokrisen i hemlandet. Varje vecka kommer hundratals nya portugiser som söker jobb i Maputo.

- Det är helt dött i Portugal, det finns inga jobb och ingen utveckling. Det är här vi måste satsa på vår framtid, säger Daniel Matos.

För att hålla nere utgifterna bor de tillsammans.

- Vi måste dela lägenhet, annars blir det för dyrt. Vi är ju här för att jobba och tjäna pengar, säger Vitor Albeanerque vars son och fru är kvar i Portugal.

Moçambique har länge varit ett av världens fattigaste länder, dessutom söndrat av ett 15 år långt inbördeskrig som slutade med att marxistpartiet Frelimo senare vann valet. Men landet med den långa kusten håller nu på att vända upp och ned på statistiken.

Tillväxten är redan runt 7 procent per år och tack vare nyfunna naturtillgångar som kol och olja tros Moçambique på sikt bli en av världens starkaste ekonomier. De positiva prognoserna har lett till stora investeringar i bygg- och restaurangbranschen. Överallt i huvudstaden Maputo pågår nya hus- och vägbyggen.

Fortfarande tänker nog de flesta att det kommer strömmar av afrikaner till Europa för att söka lyckan. Men arbetskraftsinvandringen är på väg att byta spår. I stället är det är i Afrika jobben och de stora möjligheterna kommer att finnas framöver, siar många experter. I spåren av den ekonomiska krisen i Europa reser nu européer till de afrikanska länderna för att knacka dörr och söka jobb. Framför allt handlar det om portugiser som åker till de före detta kolonialländerna Angola och Moçambique. Vi ser spåren tydligt. Vid nästan varje byggarbetsplats i Maputo finns portugiser - såväl arbetsledare som chaufförer.

- Förändringen har nästan skett över en natt. Det senaste året har vi sett en helt ny våg av portiguser som kommer hit. Tidigare har vi haft folk med emotionella band till Moçambique, kanske från kolonialtiden, som flyttat hit. Men nu är det en helt ny grupp av unga lycksökare som tar sig hit, säger historikern Rafael Shikhan.

Fram till för några månader sedan kunde portugiser, precis som alla andra, få ett 30-dagars turistvisum på flygplatsen. Om de sedan fick ett jobb ordnade de sitt arbetstillstånd i efterhand.

Men när myndigheterna insåg att den nya invandringen började bli utan kontroll bestämde man sig för att bli tuffare. Förra året deporterades en grupp unga portugiser som kom utan returbiljett och sedan dess är stämningen annorlunda.

- Myndigheterna var tvungna att göra något för att stävja en framtida massinvandring, säger Rafael Shikhan.

Vi tillbringar flera timmar på flygplatsen för att följa gränspolisens arbete. Kön till visumkassan är ofta lång, poliserna bistra och bestämda. De har siktet tydligt inställt på portugiser - trots att det kommer stor mängd arbetskraftsinvandrare även från andra länder, exempelvis Kina.

- Det är portugiserna som är ett problem. I planen från Lissabon kommer 90 procent av dem för att jobba, men de åker in på turistvisum, säger en av gränspoliserna.

Därför får portugiser sedan början av året inte längre visum på flygplatsen om de inte har en speciell inbjudan. Men det kommer förstås fortfarande en och annan som hoppas på tur. Vi ser minst en person skickas tillbaka hem med vändande flyg under de timmar som vi är där.

I lägenheten på nionde våningen konstaterar Daniel Matos att han känner folk som skickats hem.

- Numera måste du söka visum på Moçambiques ambassad i Portugal. Det sägs att de får hundratals ansökningar per dag, men det kanske är överdrivet.

Daniel Matos och hans lägenhetskompisar har inte haft problem att få arbetstillstånd. Företaget Britalar som de jobbar för bygger såväl hus som vägar i Moçambique och har tillstånd att låta 10 procent av personalen vara internationella medarbetare.

- Vi behöver ju dem för att få in kompetensen i landet. Problemet för oss är att 10 procent är för lite. I Angola får de ha 40 procent och det är bättre, säger chefen Alexandre Almeida.

Han säger att företaget har ett 30-tal portugiser som jobbar i Moçambique och många är i 26-27-årsåldern.

- De har studerat på universitet och har bra examen men får inga jobb. De som stannar i Portugal överlever med att jobba på kafé och sälja muffins.

Medan vi talar med Alexandre Almeida kommer Daniel Matos rumskompis Nuni Correia, 27, in på kontoret. Han har bott i Moçambique i ett och ett halvt år.

- När jag fick chansen att flytta hit var det inte så mycket att fundera på, säger han. Livet är ganska enkelt här. För varje gång som jag går till butiken så finns det mer och mer saker som vi har i Portugal också. Men det är klart, hemma har jag alltid vatten, det har jag inte här.

Förutom byggbranschen är det inom finans- och restaurangbranschen som de flesta jobben finns.

På fiskrestaurangen Naval arbetar Joao Nunes, 36. Han kom hit i fjol. Familjen åkte in på turistvisum i två omgångar. Under de två månaderna delade Joao ut sitt cv till restaurangerna som ligger längs den vackra strandpromenaden i Maputo.

Han är nu restaurangchef.

- De första månaderna längtade hela familjen hem, men efter ett halvår vände det. Nu går barnen i portugisiska skolan och de gillar det. Nu har vi inga planer på att åka hem, säger han.

- I Portugal levde vi inte längre, vi bara överlevde.

Invandringen från Europa och framför allt Portugal ses inte som positivt av alla. Att många kommer från just Portugal, som Moçambique blev självständigt från 1975, är känsligt rent historiskt. Det finns också kritik mot att de tar jobben från lokalbefolkningen.

- Det tror inte jag att vi gör. Den kunskap som de kommer med finns inte här ännu, säger Alexandre Almeida.

Historikern Rafael Shikhan håller inte alls med.

- De kommer inte direkt med raketforskare som ska bygga rymdskepp. Utan de kommer med banktjänstemän, ingenjörer och chaufförer. Allt det har vi själva. Och det sämsta är att de får bättre betalt än exempelvis en lokal ingenjör. Just nu handlar ofta konflikterna om att portugiserna talar illa till de lokalanställda, men i framtiden kommer den olika avlöningen leda till nya problem, säger Rafael Shikhan.

Varken Daniel Matos, Nuni Correia eller Vitor Albeanerque säger sig ha upplevt några konflikter med lokalbefolkningen. Men erkänner att det inte heller skapas starka sociala vänskapsband.

- Om vi har fest kommer de, men vi blir inte hembjudna till dem, säger Vitor Albeanerque.

På frågan om de hellre skulle vilja jobba i hemlandet svarar de snabbt ja. Men att ingen av dem tror att Portugal kommer att resa sig inom överskådlig framtid.

- Jag har räknat och kommit fram till att jag måste stanna här i sju år, säger Vitor Albeanerque med ett ansträngt skratt.

- Först då är alla räkningar betalda och jag kan åka hem till familjen.