De fattade eld när självmordsbombare sprängde sig

Längre söderut, där den breda Darul Aman-avenyn tar slut, glänser det nyrenoverade palatset i kungligt gult med blått tak och fyra orange kupoler på en grön höjd, som en hägring från en annan epok. Intill finns Nationalmuseet, med ett arv av buddhastatyer. 

Innan Afghanistan blev muslimskt trodde folket på buddhism, hinduism, zoroastrianism och naturtro. Det var ett pluralistiskt land, den nordöstliga provinsen Nuristan blev muslimsk för drygt hundra år sedan och den sunnitiska extremismen kom inte förrän med krigen och de utländska militära interventionerna. Den första självmordsbombningen i Afghanistan gjordes 2001, samma år som talibanerna sprängde de stora buddhastatyerna i Bamiyan.

Det skulle kunnat vara en idyllisk utflykt till den rika kulturhistorien i Darul Aman från huvudstadens annalkande sommarhetta och stillastående trafik, som har fastnat alldeles vid Maiwand-marknaden och den uttorkade Kabulfloden. 

Men knappt fyra kilometer före palatset, några hundratal meter västerut in i bostadsområdet från korsningen med Pul-e-Surkh-vägen, där gränderna nästan är för smala för bilar och delas i mitten av öppna avloppsrännor, som förare måste navigera kring för att inte fastna i dem med hjulen, utspelar sig något annat.

Fredagen den 29 april, före klockan 14.00, kommer tajikiska sufier, män och deras söner, till det enkla bostadsområdet i Darul Aman från andra stadsdelar i Kabul och även från andra provinser i Afghanistan, för att prisa gud före storhelgen eid tillsammans med boende. 

Tajiker är den näst största folkgruppen i landet, sufism är den mystiska grenen av islam, som var en grundpelare på 1100-talet inom både sunni- och shiaislam.

Sex av besökarna skiljer ut sig från de övriga. De parkerar en grön Ford Ranger på en grusplan, en likadan flakbil som talibanpoliser använder, och hoppar ut med AK47:or. Männen är ovanligt långa för att vara afghaner, klädda i militärkläder, har svarta skor, skägg och hår ner till axlarna. Ingen känner igen dem. 

Fem av de sex främlingarna går in i sunnimoskén Kahlifa Sahib, en vit tvåvåningsbyggnad som ligger på en innergård i ett hörn bland bostadshusen i området, och ber fredagsbönen tillsammans med de tajikiska sufierna. 

Vid 14.30-tiden töms moskén. En stund senare går ungefär 250 av männen och pojkarna in i en murad envåningslokal med ett korrugerat plåttak, som ligger på samma innergård. Det är en så kallad khanqah, ett rum där sufier samlas för en dhikr-ceremoni efter varje fredagsbön. 

Två av de långa männen som ser ut som talibaner följer med in i khanqahn, vilket skapar rädsla och misstänksamhet. Talibaner brukar inte delta i sufiritualer, den mystiska delen inom islam som är fredssökande och pluralistisk, men som av vissa sunnieextremister kan ses som galenskap eller rent utav djävulsdyrkan. De andra fyra hindras från att komma in och går ut igen, till sin parkerade Ford Ranger på grusplanen.  

Inne i khanqahn, ett rum som är cirka 35 kvadratmeter, formar sig männen och pojkarna i suficirklar på den röda golvmattan. I plåttaket surrar åtta takfläktar, för att få in luft i den lilla lokalen som är helt fylld med människor. 

Strax före 15.40 lämnar de fyra männen området och när de kör förbi khanqhan i Ford Rangern skjuter de några skott i luften med sina AK47:or. Direkt efter det, klockan 15.41, exploderar khanqahn. 

Det man ska tro efteråt är att de två talibanklädda männen, som på signal, har detonerat självmordsvästar. 

Explosionen hörs i stora delar av Kabul. Fönster i området sprängs. Svart rök stiger uppåt.

Khanqhans korrugerade plåttak kollapsar, de åtta takfläktarna faller ner, bladen fortsätter snurra bland människor som ligger på golvmattan. Blod flyter ut i pölar. Folks kläder, händer, ansikten och hår tar eld och brinner. Vissa brinner upp helt. 

Hett bombsplitter flyger runt och skär sönder människor. Huvuden, armar, händer, underarmar, ben, fötter huggs av. Magar skärs upp, inälvor rinner ut. Det fastnar människokött och blod på väggarna. Gråt och skrik av skräck hörs i röken. 

När överlevare tar sig ut på innergården, i rödfläckade kläder, förbi moskén och ut i hörnet i bostadsområdet, ser de att sprängda människodelar har kastats ut i området. Bitar av människor hittas på gräsplanen på andra sidan av ett trevåningshus. 

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Fyra ambulanser som finns tillgängliga i Darul Aman-området kör fram och tillbaka tio gånger och fylls varje gång med skadade och dödade. Det är fyrtio ambulansvändor. Sirener fortsätter tjuta i över tre timmar, fram till iftar-middagen. 

Ambulanserna tar inte bara kroppar, utan även köttbitar och aska. Flera sopsäckar fylls med olika delar av människor som inte går att identifiera.  

När talibanpoliser kommer till platsen får några av dem stryk av de boende. 

Hur ska människorna kunna veta om terroristerna som sprängde khanqahn var talibaner eller om de var andra väpnade män som hade klätt ut sig till talibaner för att kunna komma in och spränga sig? Hur ska de kunna skydda sig från att massakreras?

Det är bara en vecka sedan som det gjordes ett bombdåd mot sufier i det lilla samhället Imam Sahib.

Morgonen efter är minst 66 döda. Den yngsta pojken som dog var åtta år. Omkring 140 är skadade, minst 78 så svårt att de behövde sjukhusvård. 24 skrevs in på Istiqlal-sjukhusets separata brännskadeenhet. 

16-åriga Munib Nikzad har grävts ner i jorden mellan några hus i området. Han bodde några steg från det som nu är hans sista vila. Intill hans grav finns en till. Några barn pekar på den. 

– Det är en massgrav. 

Samma barn har hittat en käkbit, som bara består av två tänder, och ett söndersprängt huvud. 

Båda jordhögarna är prydda med röda blommor och vita band. Munibs 19-åriga storebror Hamid Aziz kommer gåendes i gröna kläder på skakiga ben och tittar på den vänstra. 

– Där ligger Munib. 

Han fortsätter den korta sträckan genom gränden hem till sin mammas kusin, 49-åriga Halima, och slår sig ner bredvid henne på golvet. 

– Det var så hemskt, en så stor bomb och så många döda, säger han och letar fram sin mobil.

På en bild som han bläddrar fram i mobilen står Munib fullt levande, i en skinnjacka bredvid sin cykel.

Halimas man har lagt sig ner på sidan på golvet och dragit en filt över hela sig, inte ens hans huvud syns. Han är en av många som är för chockade för att prata, när Halima gör det darrar hennes röst. 

– Munib gick i skolan och jobbade extra som snickare, han var en väldigt lugn person. Attacken var otroligt horribel, vi är väldigt upprörda och jag kan inte kontrollera mig själv. Jag såg så många döda och lösa kroppsdelar och mest av allt är jag förtvivlad över Munib, varför det här hände honom.

På gården utanför Istiqlals brännskadeenhet sitter den 45-åriga imamen Shah Mahmood i en rullstol, inlindad i vita bandage. Han kom till Darul Aman från en annan del av Kabul, för att delta i fredagsbönen och dhikr-ceremonin.

– Jag svimmade efter explosionen, jag vet inte vad som hände efter det. Jag såg bara att alla föll ner på golvet. 

Shah Mahmoods kläder tog eld. Han har brännskador på benen, högra handen, högra armen, axlarna, magen, ryggen, huvudet och ansiktet. Huden är röd, svullen, avskavd. 

– Höger öga och öra är det jag har mest problem med nu, jag har svårt att se och höra. 

Han vet inte vem som kan ha gjort dådet. 

– Vi är väldigt ödmjuka människor, vi har inte några konflikter med någon, vi vet inte vem som gör dessa brutala saker. Det är extremt brutalt. 

Vi är helt skräckslagna, vi bara väntar på nästa bomb

Inne på avdelningen ligger två pojkar som inte kan röra sig. De fattade också eld. Den ena är 16-åriga Ahmad Zubair, som har på sig en grå t-tröja och kan titta med det högra ögat. Det vänstra går inte att öppna.

– Jag kommer inte ihåg någonting. Det känns som jag har haft en mardröm. 

18-åriga Abdullah kan inte titta, han bara grymtar av smärta när han hör ljud och en sjukgymnast säger att det behöver vara tyst i rummet. 

Sjukgymnasten, som är mager, går ut genom den dunkla korridoren i sin arbetsuniform och plastsandaler och ställer sig bredvid den brännskadade imamen i rullstolen. 

– Vi är helt skräckslagna, vi bara väntar på nästa bomb. Vi har inga pengar heller, jag tjänar 13 000 afghanis i månaden, men den här månaden har jag inte fått ut min lön. Min fru är sjuk och jag har inte råd att betala hennes mediciner. 

13 000 afghanis är 1 486 kronor. Han lyfter upp båda sina armar och tittar upp i den klarblå himlen.

– Om jag hade vingar skulle jag flyga härifrån. 

Fotnot: Vittnen som var på plats under dådet och som har berättat vad som hände namnges inte, för att skydda deras identitet. Ingen har tagit på sig dådet.

Magda Gad mottog tidigare i år priset ”Årets bildjournalistik” vid Årets dagstidning-galan som arrangeras av Tidningsutgivarna. Hon var i år också nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin ”Årets röst”. Hon har tidigare fått priser för sin journalistik, år 2017 fick hon Stora journalistpriset i klassen ”Årets förnyare”, 2018 tilldelads hon tv-priset Kristallen i kategorin ”Årets förnyare”, 2020 vann hon Årets dagstidning i kategorin ”Ljud och Bild” för minidokumentärerna om talibanerna i Afghanistan.

Läs fler artiklar av Expressens Magda Gad: