De får inte sörja
sin döda dotter

Kämpar. Jimmy Fredriksson, frun Linda och dottern Ida, 5, sörjer lilla Meja. Hon avled i cancer i oktober. Trots det blir Jimmy nu utförsäkrad. Foto: JOHAN GUNSÉUS Foto: Johan Gunseus

Dottern Meja kämpade mot hjärntumören i fem år - men i höstas somnade hon in hemma i familjens säng.

Nu får inte hennes pappa Jimmy Fredriksson sörja längre, försäkringskassan har utförsäkrat honom.

- Vissa dagar är nattsvarta. Då är det omöjligt att arbeta, säger han.

Hans brev om situationen sprids nu som en löpeld på Facebook.

"Hela vår värld rasade samman"

Jimmy Fredriksson har skrivit ett brev på Facebook om sorgen efter dottern och kampen mot försäkringskassan. Här följer ett utdrag:

2006, då fyra år ung, drabbades vår dotter Meja av cancer en hjärntumör Vi fick veta att hon måste akut­opereras medan hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent.

Hela vår värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen. Operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne. Hon kunde inte prata, inte svälja, inte röra någonting. Men när jag viskade i hennes öra; "kan du höra att pappa är här", nöp hon mig i fingret ibland.

22 oktober somnade Meja in hemma i vår säng, jag och Linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas. Vi pratade inte så mycket med Meja om döden, men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista. Hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.

Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla Ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskassan. Och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt.

När Meja var fyra år gammal började hon få dålig balans och såg sämre. Efter flera besök hos vårdcentralen gjorde man en magnetröntgen på henne. Det var den 6 december 2006 - dagen då allt förändrades i familjens liv.

- Läkarna upptäckte en tumör i hjärnan och hon akutopererades samma dag. Det bara snurrade och det kändes som att gå in i en bubbla, säger Jimmy, 34, från Umeå.

I ett år bodde han och hans fru Linda tillsammans med dottern i ett tio kvadratmeter stort sjukhusrum. När Meja blev utskriven trodde man att hon skulle bli frisk från cancern.

Men efter en tid började Mejas högra arm bli svag.

Fanns inget att göra

- Cancern hade spridit sig. Läkarna sa att det inte fanns något att göra, att det bara var att ta tillvara på tiden.

Familjen åkte till Kolmården, Disneyland och Varberg och vårdade henne sedan hemma.

- När sommaren kom bar jag ut henne till verandan där hon fick ligga på en madrass. Det kändes som det var bra för henne med det soliga vädret.

Den sista dagen tog Meja, som då var nästan tio, sitt sista andetag i familjens dubbelsäng med sina föräldrar bredvid sig. En lång stund därefter låg de och höll om varandra och grät.

- Meja var alltid en sådan glädje­spridare. Hon var väldigt nöjd med sitt liv trots att det inte var som andra barns liv. Hon var så förståndig och otroligt omtänksam.

Mejas önskan var att hon skulle begravas i sin säng. Jimmy byggde därför om hennes säng till en kista och i den fick hon sin mammas täcke och några gosedjur.

Jimmy kämpar och har börjat arbeta halvtid på sitt eget företag. Men plötsligt damp det ner ett besked om att han skulle bli utförsäkrad.

- Jag vill arbeta mer i fram­tiden, men det måste finnas en trappa. Vissa dagar kommer jag knappt upp ur sängen.

På onsdag kväll skrev han ett brev på Facebook om ämnet. På ett och ett halvt dygn har brevet delats av andra användare över 58 000 gånger.

Kan få omprövning

Cecilia Udin, nationell försäkringssamordnare på försäkringskassan:

- Jag förstår att det här är jätte­tragiskt för familjen. Men en långtidssjukskrivning är inte alltid den bästa medicinen, utan det kan vara bättre att börja arbeta.

Ska man behöva arbeta heltid när man bearbetar en sådan svår sorg?

- Den här mannen måste sätta sig ned med den lokala områdeschefen för försäkringskassan och få reglerna för sjukpenning förklarat för sig. Han kan också få hjälp av försäkringskassan att ompröva ärendet.