Expressens fotograf tog med sig en dold kamera in på bordellen. Här finns flickorna som kidnappats och sedan tvingats sälja sina kroppar.
Expressens fotograf tog med sig en dold kamera in på bordellen. Här finns flickorna som kidnappats och sedan tvingats sälja sina kroppar.

De dog som sexslavar

Publicerad
Uppdaterad
1999 kom FN och Nato som räddare till den exjugoslaviska provinsen Kosovo. Nu anklagas FN och Nato för att på bara fem år ha förvandlat Kosovo till Europas nya centrum för trafficking, mänsklig slavhandel med unga kvinnor.
Här handlar det inte om vanlig prostitution. De här kvinnorna är kidnappade våldtäktsoffer som hålls som slavar. Deras kroppar säljs på hundratals illegala bordeller.
Med dold kamera har Expressens Christian Holmén och Robban Andersson dokumenterat sexhandeln i FN:s skugga.
Clara - sexslav i Kosovo.
Sofia - sexslav i Kosovo.
På bårhuset i källaren till Pristinas slitna sjukhus visar Nexhmi Kanberi upp en bild på döda Valentina.
KOSOVO. I livet – som fångar i Prizrens sexklubbar – hade Clara, Valentina och Sofia aldrig någon svårighet att få uppmärksamhet från FN-personal och Kforsoldater. Som döda var de inte lika intressanta. Ingen ville hjälpa tre döda sexslavar att till sist få komma hem. Det var Nexhmi Kamberi, 50, som fick ta emot de tre döda flickorna. Han är vaktmästare på bårhuset i källaren under Pristinas slitna sjukhus. Han minns att han tittade bekymrat på dem. De såg så unga ut. Hade knappt lämnat tonåren. I övrigt visste han ingenting om dem. Ingen av dem hade haft några ID-handlingar på sig. Polisen hade avskrivit deras död som en vanlig trafikolycka, men det kan lika gärna ha varit en uppgörelse mellan några av alla de kosovoalbanska brottssyndikat som kontrollerar trafficking av sexslavar i provinsen. En lokal journalist ställde en del frågor om att det verkade märkligt att ingen i det fordon som krossade bilen med de tre unga kvinnorna och deras ägare verkade ha skadats, men fick inga svar. Nu låg flickorna här i Nexhmis kylrum. Deras kroppar var sargade, men ansiktena ganska hela. Han tyckte synd om dem. Han hade själv tre barn i samma ålder. ... Människorättsorganisationen Amnesty International anklagar i en rapport FN och de natoledda Kforstyrkorna för att ha gjort Kosovo till Europas nya centrum för prostitution och handel med sexslavar. "Efter att Kfor anlänt till Kosovo i juli 1999 kunde man se omfattande organiserad prostitution kring de stora Kfor-förläggningarna", skriver Amnesty. Enligt Amnesty har antalet misstänkta bordeller ökat från 18 stycken 1999 till över 200 förra året. Och det är bara de som i dag är kända av myndigheterna. "En småskalig marknad för prostitution har förvandlats till en storskalig industri i händerna på den internationella brottsligheten", hävdar Amnesty. Här i Pristina tvingar mäktiga kriminella ligor hjälparbetare och poliser till tystnad. Under fem dagar i Kosovo träffar vi en rad anställda inom hjälporganisationerna och polisen som vägrar uttala sig om deras identitet röjs. De lever under ständigt dödshot. Officiellt är det FN genom Unmik som styr Kosovo med stöd av de internationella Natoledda Kforstyrkorna. I verkligheten ligger en stor del av makten över människornas vardag hos maffialiknande ligor, krigsherrar och klaner som kontrollerar allt från heroin- och vapensmuggling och trafficking av unga kvinnor – ända ned till småkillarna som försöker pracka på dig mobiltelefonkort på Grand Hôtel Pristinas uteservering. Fatmire Tedevci är undersökande re- porter på tidningen Koha Ditore i Pristina. Hon har med risk för sitt liv i flera år granskat den vita slavhandeln i Kosovo. Hon säger: – Situationen är värre än vad Amnesty skriver i sin rapport. Den är värre än ni någonsin kan tro. ... Någon vecka efter att de tre unga flickornas kroppar kommit till bårhuset i källaren under Pristinas sjukhus knackade det på dörren till vaktmästaren Nexhmi Kamberis lilla tjänsterum . Utanför stod en ung kvinna. Nexhmi säger att han hade lite svårt att uppfatta vad hon sa först. Hon grät väldigt mycket. Hon hade blommor med sig. Hon sa att hon var syster till en av flickorna. Systern hette Clara och hade hållits fången som sexslav i Ferizaj i södra Kosovo tillsammans med de två andra flickorna, Valentina och Sofia. Men om dem visste hon inte så mycket. Hon vädjade till Nexhmi att hjälpa henne att få hem systern till Moldavien så att familjen skulle kunna begrava henne där hemma. Flickornas föräldrar var fattiga och hade ingen möjlighet att få fram pengarna. Systern själv sa att hon inte vågade ringa polisen. Hon var också ett traffickingoffer. Hon hölls som prostituerad på en bar i Pristina. Hon vågade aldrig säga vad hon hette. Hon var livrädd att hennes ägare skulle märka att hon smitit i väg för att se sin döda syster. ... Många av de unga kvinnor som arbetar på Kosovos bordeller är inte prostituerade. De är kidnappningsoffer som utsatts för upprepade våldtäkter och som nu tvingas till sex med betalande kunder. Amnesty hävdar att 80 procent av omsättningen inom sexbranschen i Kosovo fortfarande i dag kommer från utlänningar, Kforsoldater FN-anställda hjälparbetare och anställda inom organisationer och företag som har uppdrag av den FN-ledda Unmik-administrationen. Detta trots att Amnesty samtidigt konstaterar att de utländska kunderna på bordellerna sjunkit från 80 procent i början av 2000-talet till cirka 20 procent i dag. Amnesty anklagar FN-administrationen Unmik, Kfor och det lokala självstyret för att ha misslyckats med att försvara kvinnornas mänskliga rättigheter. "Det är upprörande att just de personer som kommit till platsen för att skydda dessa kvinnor och flickor i stället använder sin position till att utnyttja dem", skriver Amnesty. Tehana Leko är biträdande chef på "Victim advocates and assistance Unit" i Pristina, som bland annat hjälper avhoppade sexslavar som vågar vittna mot sina hallickar: – Prostitutionen här i Kosovo är gömd. Men alla vet. Fråga någon på gatan och de berättar vilka barer du ska gå till. Och det senaste året har vi sett att offer hålls fångna i lägenheter och hus, hemma hos familjer. ... Kylkompressorn i bårhuset under sjukhuset i Pristina stannar med ett väsande. Det luktar ammoniak och källarfukt. Obduktionsbänkarna i plåt är slitna och fläckiga, avloppen igenslammade av smuts och orenhet. Två lysrörsarmaturer hänger snett i kedjor från taket. Här inne låg Clara, Sofia och Valentina i två månader medan vaktmästaren Nexhmi Kamberi ringde runt för att få tag på någon som kunde hjälpa honom att få hem deras kroppar. Han säger att de tre flickorna alltid kommer att följa honom. Claras syster kom tillbaka till bårhuset gång på gång. Hon bönföll Nexhmi att hjälpa henne. Nexhmi säger att han ringde alla han kunde tänka på och bad om hjälp. – Det var omänskligt att de inte skulle få komma hem och bli begravda av sina familjer, säger han. Men den FN-kontrollerade polisen i Ferizaj och i Pristina lät honom förstå att de hade annat att göra än att ta hand dom tre döda horor. ... Unmik och Kfor försvarar sig frenetiskt mot Amnestys kritik. I en vitbok anklagar Unmik människorättsorganisationen för att bygga sin rapport på inaktuella siffror från 1999 och 2000. Italienaren Stefano Failla är tillträdande chef på TPIU, den enhet inom de internationella polisen i Kosovo som slåss mot människosmugglarna och slavhandlarna. I sitt tjänsterum på TPIU:s högkvarter i Pristina fnyser han åt Amnestys rapport med utsökt milanesisk arrogans: – Det är löjligt att påstå att sexhandeln i Kosovo bärs upp av FN och Kfor. Det är inte sant. Amnesty använder sig av gamla uppgifter. Failla hänvisar till att TPIU bara under 2003 utförde 2 047 raider mot misstänkta bordeller, 57 barer, restauranger och nattklubbar tvingades stänga, 60 personer greps och åtalades. – Alla utländska kvinnor som kommer till Kosovo för att arbeta registreras och informeras om trafficking och vart de kan vända sig för hjälp. Hittills har TPIU registrerat 1 100 kvinnor och vi släpper inte kontakten med dem, säger han. Stefano Failla säger att hans siffror visar att anklagelserna mot Unmik och Kforpersonalen är falska. – Under alla 2 047 razzior under 2003 hittade vi bara en utländsk polis och tre civilanställda på någon av de misstänkta bordellerna. Anklagelserna om att hans polisstyrka inte tar problemen på tillräckligt stort allvar avfärdar han med: – Att upprätthålla lagen i den sociala situation som råder här är inte direkt som att göra det där hemma. ... Nexhmi Kamberi visste inte vad han skulle ta sig till. De tre döda flickorna hade legat där i kylen i snart två månader. Sjukhuset behövde platserna för andra kroppar. Nexhmi ringde undersökningsdomaren som hållit i utredningen av dödsolyckan. Men domaren sa bara åt honom att ringa polisen och la på luren. Han ringde återigen till den FN-styrda polismyndigheten och vädjade. Men ingen hade tid att engagera sig i tre döda sexslavar. När Clara, Sofia och Valentinas kroppar legat där i två månader sa Nexhmis chefer att det inte gick att vänta längre. Nu måste de bort. Den 31 januari 2002 lyfte han ut Claras, Valentinas och Sofias kroppar ur kylrummet. ... Sevdije Ahmeti är en känd kosovoalbansk människorättsaktivist och leder centret för skydd av kvinnor och barn i Pristina. Hon beskriver sin uppgift som hopplös. Hon konstaterar att medan vi sitter på hennes kontor i centrala Pristina och pratar forslas hela tiden nya unga kvinnor in över gränserna. – Jag frågar mig varför vi fortsätter när det verkar så hopplöst. Men vi måste. Vi är de första som behandlar de här kvinnorna som mänskliga varelser, säger hon. Hälften av de kvinnor som hjälporganisationerna försöker rädda ur bordellerna går tillbaka. Få vågar vittna i rättegångar. De som ändå gör det riskerar att misshandlas och mördas. Familjer har fått påhälsningar i sina hem. – Rättegångarna slutar ofta med minimistraff för förövarna. Men för de kvinnor som vittnar innebär det ett liv i ständig livsfara, säger Sevdije Ahmeti. Hon är trött på talet om framgångsrika polisraider mot bordeller, mot handlingsprogram och stora strategier. – Problemet måste lösas på ett helt annat sätt. Om de här kvinnorna inte har någonting att äta, om de inte har nåt att leva av, vilket liv är bättre? Förnedring med fylld mage, eller heder med en tom mage? Enligt en rapport är 65 procent av Kosovos befolkning fattig. 12,5 procent svälter. – Vilket liv kan vi erbjuda dem som vi vill rädda? Där måste vi börja, säger Sevdije Ahmeti. Sevdije Ahmeti har läst utskrifter av alla intervjuer som gjorts med de över 400 traffickingoffer – varav över 80 procent var barn – som hennes organisation räddat. Hon säger att hon v e t hur vanligt det är att de unga flickorna utnyttjas sexuellt av utländsk FN- eller Kfor-personal. – 20 procent av kunderna är utlänningar. Det är en mycket, mycket hög andel. Medan vi pratar kommer en av hennes kolleger in med några papper. Det är ett nytt traffickingfall. Vi får inte veta någonting. Den unga flickan har just förts till ett säkert hus och måste skyddas. Men Sevdije Ahmeti visar snabbt ett foto på henne. En 13-årig skolflicka som skräckslaget tittar in i kameran. ... Bårhusvaktmästaren Nexhmi Kamberi la de tre döda flickorna i provisoriska kistor och stuvade in dem i transportbilen. Han minns att det snöade. Det tog längre tid än vanligt att köra vägen uppför kullarna. Han lämnade av kropparna på Pristinas begravningsplats, sedan åkte han. Nexhmi säger att han inte ville se på. Dessutom måste han tillbaka till jobbet på bårhuset. Det blev inga ceremonier. Ingen präst var med när kistorna med Clara, Valentina och Sofia sänktes ner i jorden. Bara gravgrävarna som skyfflade igen hålen och de ville snabbt in i värmen igen. ... Hjälparbetare i Pristina berättar att sexhandeln i Kosovo det senaste året ändrat karaktär. Allt färre grips vid polisens raider mot barer och bordeller. Raset är upp till 70 procent det senaste året. Allt färre utnyttjade kvinnor ber om hjälp. – Ligorna har ändrat arbetssätt, berättar en hjälparbetare, som kräver att få vara anonym. – De skrämmer kvinnorna på nya sätt, utnyttjar pojkvänner som manipulerar dem att ha sex med klienter. Man sätter dem i skuld för att binda upp dem. En annan hjälparbetare, som också kräver att hans identitet ska skyddas säger: – Vissa ligor har börjat betala sexslavarna, men bara precis så mycket att kvinnorna vet att de aldrig kan tjäna lika mycket hemma i Moldavien, Rumänien eller Ukraina. – Och där måste de leva öppet med skammen att de varit prostituerade. Suzie Ferri jobbar inom hjälporganisationen PVPT som erbjuder utländska traffickingoffer skyddat boende. Vi sitter på Grand Hôtel Pristinas uteservering. Hennes händer rör sig nervöst över kaffekoppen. Hon berättar om den gången hon satt på sjukhuset i Pristina hos en tigande ung kvinna. – Båda hennes ben var brutna. Jag såg på henne att hon ville berätta. Men hon vågade inte säga ett ord. I samma rum på sjukhuset satt hennes ägare. ... Begravningsplatsen i Pristina vilar i disigt sommarljus. Det har gått två och ett halvt år sedan den kalla vinterdagen då bårhusvaktmästaren Nexhmi Kamberi lämnade av tre döda flickor. En mjuk vind försöker förgäves dämpa brunkolslukten från kraftverken Kosova A och Kosova B som skymtar vid horisonten. Vi är ensamma på den lilla sluttning där Clara, Valentina och Sofia lades i namnlösa gravar. Ingen vet i dag exakt var de ligger. Claras grav hade tidigare en skylt med ett nummer på. Men den är borta nu.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag