Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Valen som vi aldrig kommer att glömma

Miljöpartiets Gustav Fridolin i blöt kostym när Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet segerbadar i fontänen på Mariatorget i Stockholm efter EU-valet 2014. Foto: PONTUS LUNDAHL / TT / TT NYHETSBYRÅN

EU-valens karaktär av ”låtsasval” gör dem trendkänsliga.

Torbjörn Nilsson ser att EU-valen historiskt varit en fingervisning om förändringar som senare slår igenom i rikspolitiken.

Gustav Fridolin småsprang ner från Mosebacke. Gatan så gott som folktom. Vem kom vandrade då, från andra hållet? 

Karl-Petter Thorwaldsson, LO-basen.

Förstås.

Det är sådant som bara händer på valnätter. Vanligt folk ligger hemma och sover, men politiker vankar av och an – först nervösa inför ett resultat, sedan frustrerade över det. Kålle hade ett förlorat socialdemokratiskt mandat han behövde få ur kroppen. Gustav hade bråttom till närmaste fontän. Han hann inte mer än hälsa.

På Mariatorget slängde han skorna och kavlade upp kostymbyxorna.

– Ut med rasisterna! In med feministerna!

Med vatten knappt till knäna skanderade språkröret och 20 andra miljöpartister den slogan som ett annat succéparti gått till val på. Nu väntade de bara på huvudpersonerna, men de syntes inte.

– Var är de någonstans.

Det var ett uppvaktningsförsök, utfört i blöta underkläder.

Manifestationen skulle visa upp en enighet – framtidens växande rörelse. Väljarna hade ignorerat det socialdemokratiska partiet, de hade inte ens visat det sverigedemokratiska något större förtroende.

14,5 procent.

Sådana siffror kunde knappt något tidigare språkrör visa upp.

Till slut skymtade ett gäng rosa ballonger på andra sidan Hornsgatan. Och där gick hon – Soraya Post – stjärnan som tagit Feministiskt initiativ till Bryssel.

MP:s Gustav Fridolin och Fi:s toppkandidat Soraya Post möttes i fontänen. Foto: Suvad Mrkonjic EXP

Räknade man ihop hennes siffror med Gustavs blev det en femtedel av alla röster. Och så räknade miljöpartisterna. När Soraya Post poserade framför fotograferna vid fontänen dansade Fridolin upp och ner två rader bak i klungan samtidigt som han ropade.

– Gröna gruppen! Gröna gruppen!

För badandets yttersta syfte var ju att förmå feministerna att välja den gröna partigruppen i stället för den röda i Bryssel.

Det var ett uppvaktningsförsök, utfört i blöta underkläder.

Med några års perspektiv kan man konstatera ett par saker utifrån scenen som avslutade EU-valrörelsen 2014.

• Fem år är en evighet i politiken. 

• Det är ingen bra idé att ragga i en fontän. Feministerna satte sig snart i den socialdemokratiska gruppen.

Och så det viktigaste:

• EU-val är inte som andra val. 

Statsminister Ingvar Carlsson reste från Piteå till Höör men fick mest höra sura röster efter torgtalen.

De fem val till Europaparlamentet som Sverige medverkat i är en ovanligt dåligt dokumenterad historia. Statistiska centralbyrån har samlat en del tabeller i häften och valforskarna i Göteborg har producerat tjocka volymer om varför väljarna har agerat som de gjort. Men i politikernas biografier, annars rika på känslor och beskrivningar av vad man talade om och vad som skedde, är fylliga skildringar av EU-valen sällsynta.

Det är udda.

Eftersom man kan lära sig så mycket av valen.

Det första, 1995, var ett extraval. De andra länderna hade röstat innan Sverige gick med, och det blev tredje gången på ett år som svenskarna – eller åtminstone 41,6 procent av dem – gick till valurnorna. Den ekonomiska krisen präglade debatten. Liksom motståndet mot unionen. Statsminister Ingvar Carlsson reste från Piteå till Höör men fick mest höra sura röster efter torgtalen.

Slutdebatt 1994 inför EU-omröstningen med dåvarande statsminister Ingvar Carlsson, Marit Paulsen och Carl Bildt. Foto: JAN DÜSING

”Valresultatet blev den katastrof som vi fruktat”, skrev han efteråt.

Intressant nog misslyckades också de borgerliga partierna, de som i åratal tjatat om hur viktigt det var att Sverige gick med. Kristdemokraterna åkte ur. Vänsterpartiet däremot fick 12,9 procent. Miljöpartiet, som fyra år tidigare trillat ur riksdagen, landade på 17,2.

”Vi hade dragit slutsatsen”, skriver Per Gahrton i sin bok om partiets historia, ”att EU inte var den optimala samarbetsformen för att främja ett grönt Europa.”

I dagens diskussion beskrivs de grönas framgång i EU-valen, särskilt det 2014, som ett utslag av att människor värderar miljöfrågan högre än i riksdagsval. Att folk tänker att Bryssel bättre än Stockholm kan rå på klimatproblemen.

MP:s Maria Wetterstrand med EU-parlamentarikern Per Gahrton. Foto: BJÖRN OLSSON / SCANPIX /

Men partiets första – och största – framgång byggde faktiskt på exakt motsatt argumentation.

Ett år höll Schori ut som EU-parlamentariker innan han drog vidare.

1999 var dags för ytterligare ett småparti att nå otippat, närmast abnormt, resultat. Marit Paulsen tog folkpartisterna till 13,9 procent. Lite mer i skymundan ledde Jonas Sjöstedt vänsterpartisterna till 15,8.

Vad valrörelsen egentligen handlade om är rätt oklart. En stor sak blev frågan om EU skulle skapa ett gemensamt försvar. Pierre Schori, som toppade s-listan, lovade att motarbeta alla sådana idéer, vad nu det löftet var värt. Schori ville helst bli FN-ambassadör och det sa Göran Persson ja till endast under förutsättningen att Schori först gjorde värnplikt i Bryssel.

Pierre Schori poströstar i EU-valet 1999. Foto: BERTIL ERICSON / PRESSENS BILD

Ett år höll Schori ut som EU-parlamentariker innan han drog vidare, som uppgjort var.

Det är ett bra exempel på hur en del partier har hanterat EU-valen.

Moderaterna skickade 1999 ut Staffan Burenstam Linder, 70, på kampanjturné. Burenstam Linder, en distingerad nationalekonom och före detta handelsminister, hade enligt biografen Carl Uggla bland annat den egenheten att han vägrade sätta sig i möten med EU-motståndare. Under åren i Bryssel bojkottade han möten där svenskar försökte nå fram till en gemensam svensk hållning. Han kunde ju stöta på Per Gahrton där.

Med en sådan inställning blir man kanske ingen valmagnet på hemmaplan.

Partier kan mer frimodigt pröva nytt, experimentera, eftersom riskerna är lägre.

Småpartiernas framgång ersattes sedan av helt nya partier, som vann väljare som annars röstade på moderater eller socialdemokrater. 2004, i spåren av EMU-omröstningen fick Nils Lundgrens och Lars Wohlins köksbordsprojekt Junilistan 14,5 procent av rösterna. Men det var inte bara ett nytt parti utan också tidigt tecken på att nationalism – även verserad, ekonomisk sådan – kunde få gensvar i det svenska folkdjupet. 

Junilistans Nils Lundgren. Foto: THOMAS ENGSTRÖM

Och minst lika viktigt i efterhand var att centerpartisterna tog sitt första steg mot det parti vi ser i dag. Alltså ett som inte bara är tydligt höger i ekonomiska frågor utan lika tydligt vänsterliberala i internationella frågor.

Maud Olofsson har berättat att hon inte bara blev sur på Göran Persson när han talade om ”övergångsregler” för de nya medlemsländernas sociala rättigheter. Hon blev lika förbannad på Bo och Lars och Alf – de borgerliga kollegerna – som sa att de aldrig kunde vinna en debatt mot Persson.

”Så många verkar bara följa med strömmen. Övertygelse verkar inte spela någon roll”, skrev Maud i sin dagbok.

Och på den vägen har Annie Lööf fortsatt.

 

EU-valen har visat sig ha den egenskapen: att partier mer frimodigt kan pröva nytt, experimentera, eftersom riskerna är lägre. Därmed kan man också skönja förändringar som senare slår igenom i rikspolitiken.

2009, till exempel, kryssade Alf Svensson bort Kristdemokraternas unga toppkandidat Ella Bohlin. Det betraktades som ett bevis på Svenssons popularitet, men innebar också ett underkännande av den del den unga kristdemokratin som Bohlin företrädde, vilket gav utrymme åt Ebba Bush Thors krets. Och piratpartisterna, som tog sig till Bryssel med 7,1 procent, banade väg för ett nytt politikområde. 

Piratpartiets toppkandidat Christian Engström och partiledare Rickard Falkvinge,. Foto: MAGNUS JÖNSSON

Det där är nog det viktiga.

EU-valen karaktär av ”låtsasval” gör dem trendkänsliga. 

2014 fick den där grönrosa fontänfesten stor uppmärksamhet, men Sverigedemokraternas 9,7 procent var en viktigare skiftning. Nationalisterna har format den politiska debatten sedan dess.

Visar det sig vara den stora saken också i årets val, eller dyker något nytt fenomen upp?

Det är väl frågan.

Fredrik och Filippa Reinfeldt i EU-valskampanjen 2009. Foto: JAN DÜSING

Partisterna grubblar än så länge mest på hur det ska gå för de stackars stora partierna. Stora och stora förresten, i riksdagsvalet förra året undrade folk om Ulf Kristersson skulle lyckas bevara positionen som näst största parti. Man tycktes ha glömt att det var Fredrik Reinfeldt som förlorade den. I EU-valet 2014.

Då blev Gustav Fridolins parti Sveriges näst största.

Fem år är som sagt en evighet i politiken.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.