Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Där inne är det inte helt hundra"

9 mil. Hon har inte åkt skidor sedan hon var fem år gammal. Fysiskt är hon ikapp sedan hjärnblödningen i juni, på insidan är läget ett annat. "Jag fattar att folk tycker att jag verkar frisk när de ser mig. Men det är där inne som det inte är helt hundra", säger Frida Wallberg. Foto: Cornelia Nordström
Före vårt möte har Frida Wallbergs pojkvän Robert Stridsberg förklarat att flickvännen varken vill eller orkar prata om boxning. Robert pratar hellre om parets nya gemensamma projekt. Han är övertygad om att det kommer bli stor uppmärksamhet kring Fridas Vasaloppsstart i dag. Foto: Cornelia Nordström
Frida har hörlurar utan musik för att stänga oljud ute. Foto: Robin Aron
Drygt åtta månader efter hjärnblödningen tränar Frida Wallberg dagligen, det är här på gymmet hon känner sig hemma. Foto: Robin Aron
Frida Wallberg får inte köra bil än utan cyklar till gymmet där Expressens Anna Friberg möter upp. Foto: Robin Aron
Tennislöfte. Dottern Nellie, 6, älskar att träna och tävla - och spela tennis. Om hon en dag skulle vilja boxas? Frida Wallberg blir först tyst, tvekar på svaret. "Jag vet inte. Jag kan inte tänka på det", säger hon. Foto: Robin Aron
Foto: Cornelia Nordström
1 / 7

GÖTEBORG. Det här är å ena sidan en historia om en makalös fysisk comeback.

Om en människa som för åtta månader sedan tvingades lära sig gå på nytt och nu är tränad för nio mil på skidor.

Men det handlar också om en vardag av motgångar, personlighetsförändring och depression.

Frida Wallberg, 30, överlevde hjärnblödningen men vaknade upp till ett annat liv.

Mölndal, måndag förmiddag.

Morgonruschen är över på gymmet. De som är på plats nu är antingen biffar som ser ut att ha styrketräning som heltidsjobb eller hurtiga pensionärer.

Och så finns där en före detta världsmästare i boxning.

Frida Wallberg, som orädd slog sig in i en manlig värld och blev en förebild för kvinnor både i och utanför sporten.

Grymt vältränad

Det är tydligt när hon ökar motståndet i motionscykelns pedaler. Frida biter ihop så det syns långt bak på kinderna.

Inget rödblossigt ansikte, snörvel eller stånkade. Bara ett sånt där ansträngt, koncentrerat ansiktsuttryck som en riktigt vältränad person har.

Och hon är vältränad, Frida Wallberg.

Grymt vältränad.

Armar, axlar, ben, rygg. Hela hon är ett slimmat muskelpaket som lätt skulle kunna pryda förstasidan på ett hälso- eller träningsmagasin.

Det är därför det är omöjligt att förstå.

Helt omöjligt att förstå att Frida drabbades av en hjärnblödning för drygt åtta månader sedan. En hjärnblödning som var nära att kosta henne livet och vars sviter har förändrat hela hennes tillvaro.

Det var på kvällen den 14 juni i fjol som Frida Wallberg skulle försvara sin WBC-titel i Stockholm.

I matchens åttonde rond fick Diana Prazak in ett slag med vänstern mitt i ansiktet. Frida Wallberg föll, men reste sig. Kort därefter fick australiskan in nästa smäll och domaren avbröt matchen.

Medan Prazak jublade hängde Frida Wallberg vid ringhörnan tills läkare tillkallades.

Vad kommer du ihåg från matchen?

- Jag minns väldigt tydligt hur jag tyckte att "vad lätt det här känns". Och att jag tänkte, "nu kan jag börja slappna av lite, jag har matchen".

Hur långt in i matchen var det?

- Fjärde eller femte ronden. Jag ser att jag har publiken på vänstersidan och jag ser var domarna sitter.

- Så får jag en skallning. Och då sätter någonting i gång. Jag blir svag i benen. De börjar vika sig. Det känns som att hon står på en studsmatta och hoppar så jag bara "shit, vad är det som händer".

- Jag hör henne säga "oh" om skallningen.

- Och sen...

- Där är jag borta.

Två timmars träning är över. Vi sitter i gymmets foajé, där det finns ett litet kafé.

Frida avslutade passet med en halvtimme i skidstakningsmaskinen, vilket har sin förklaring. Några veckor senare ska hon köra Vasaloppet.

Inte Tjejvasan, inte Kortvasan. Utan "den riktiga Vasan", som Frida uttrycker det.

"Känns okej"

Hon som inte åkt skidor sedan hon var fem år. En utmaning som skulle kännas tuff för de flesta och som låter rent orimlig när man tänker på att det bara gått drygt åtta månader sedan den där otäcka kvällen i Stockholm.

- Jag vet, säger hon, det är kanske galet. Men jag behövde ha något att jobba mot. Det är när jag tränar som jag mår som bäst. Jag gör det varje dag.

Hon verkar tycka det är lite jobbigt när man kommenterar hur snabbt hon kommit tillbaka efter skadan. Som om hon blir glad men samtidigt inte.

- Jo, det känns okej. Nu har jag börjat kunna ta ut mig lite mer, förut kände jag hur ont det gjorde i såret. Det blev som gåshud.

Bortsett från några telefonsamtal är det här första gången som Frida och jag pratas vid. Före vårt möte har hennes pojkvän Robert Stridsberg förklarat att hon varken vill eller orkar prata om boxning. Robert pratar hellre om parets nya gemensamma projekt. Han är övertygad att det kommer bli stor uppmärksamhet kring Fridas Vasaloppsstart.

Jag blir förvånad när Frida ganska omgående visar ärret.

Suddiga minnen

Det börjar en liten bit ned på pannan och går sedan tvärs över hela huvudet och ner till nacken. Det var där läkarna på Karolinska sjukhuset i Solna öppnade när vänstra delen av Fridas skalle var fylld med blod.

Minnena från den första tiden på sjukhuset är få och suddiga.

- Det tog lång tid innan jag började minnas att folk kom på besök och pratade med mig. Och det gick några veckor innan jag kunde säga någonting överhuvudtaget.

Uppfattningen om vad som hände och när är nästintill obefintlig. Ett minne, det kan vara det första:

- De ska tvätta mig. Jag sitter där med armarna och benen och kan inte göra någonting. Jag minns att jag tänkte, "ska det vara så här nu?" Att känna sig så maktlös när man är van att klara sig själv, och så sitter man bara där och blir omhändertagen av andra och kan inte göra någonting...

Enorm rehab

Slitet med att ta sig tillbaka fysiskt, lära sig gå, hitta avståndet i stegen, få balans. Allt det där är en sak. Och för en träningsmänniska som Frida Wallberg känns det som den lätta, eller mindre besvärliga, delen i all den enorma mängd rehab som har varit hennes liv efter den mest kritiska tiden.

En annan är den mentala.

Talet, minnet, personlighetsförändring och depression, "det är de största och värsta bitarna", som Frida beskriver det och som har förändrat hennes vardag fullständigt.

Småsaker är stora och besvärliga.

- Träningen är inga problem, då mår jag som bäst, med det är allt det andra...

Efter att först haft svårt att förklara kommer helt plötsligt allt på en gång:

- Jag fixar inte att ha massa saker samtidigt på en dag för då rör jag bara ihop det.

- Jag klarar inte av att vara bland massa folk.

- Jag har jag svårt att koncentrera mig.

- Ibland kommer jag på mig själv att jag använder fel ord. Jag kan bara säga någonting. Jag vet inte var det kommer från men jag hör att det är fel när jag har sagt det.

Och det vore fel att skriva att de inte märks, problemen som Fridas dras med. Ena stunden flyter talet bra men i nästa tappar hon tråden när koncentrationen brister och hon får fråga om.

Har tränat på allt

Mycket har påverkats. Läsa, titta på tv - allt har varit en träningssak och något hon har fått lära sig på nytt efter skadan.

Och så depressionen. Det svarta och svåra som inte går att förklara men som finns där i skallen, och som vissa dagar känns i hela kroppen.

Frida berättar att hon av läkare rekommenderats att ta antidepressiv medicin.

- Jag har alltid varit emot att ta tabletter men till slut, jag mumlade väl något litet ja till läkaren och gick och hämtade ut det.

- Men när jag kom hem tänkte jag bara, "va fan ska jag ta dom här för?" Sen har burken stått där på hyllan i badrummet och jag har inte rört den.

Samma inställning när det gäller att ta hjälp av psykolog.

- Jag har blivit erbjuden psykolog på sjukhuset. Men jag har valt att inte använda mig av det. Jag känner mig trygg med att jobba med det mentala på egen hand, som jag alltid har gjort tidigare och det har tagit mig väldigt långt i olika situationer förr.

Fridas huvudvärk kommer krypande. Men den första tiden fanns den där hela tiden.

- Jag vaknade med huvudvärk och jag somnade med huvudvärk. Nu kommer den och går, men den finns där varje dag. Det är som en hjälm runt hela huvudet och liknar ingen annan huvudvärk jag haft tidigare.

Efter bara några timmar tillsammans med Frida är problemen i vardagen tydliga.

Allt är annorlunda

Som att hon har cyklat till gymmet för att hon inte får köra bil. Att hon har hörlurar när hon tränar, men utan musik, för att dämpa de utomstående ljuden på gymmet eftersom hon blivit extremt ljudkänslig.

- Mitt liv är totalt annorlunda nu. Det går inte att jämföra. Visst, envisheten och viljan har jag fortfarande, den kanske till och med är ännu starkare. Fast, beroende på hur jag mår, ändras det där väldigt fort.

- Ena dagen känner jag mig i stort sett frisk och det är en bra dag. Nästa dag, en dålig dag, kan det vara helt tvärtom, jag vill inte ens gå upp ur sängen. Allt känns hopplöst och deppigt. Jag är så trött, orkar inte. Samtidigt som jag har jag svårt att koppla av och sova.

Den här dagen är, än så länge, en bra dag.

Senare på eftermiddagen ses vi i en tennishall på Hisingen.

Vi sitter på en bänk vid sidan av banan där dottern Nellie, 6, och tre andra tjejer tränar. Det märks direkt att Frida inte är lika pigg som tidigare.

- Eftermiddagarna är alltid kämpigare. Jag får koncentrera mig och titta på en sida av planen nu, den där Nellie är. Jag fixar inte att vrida huvudet fram och tillbaka.

Med i tennishallen är Tony, Fridas förra pojkvän och pappa till Nellie. Frida bor, med anledning av den delade vårdnaden, varannan vecka i Göteborg och varannan vecka i Åtvidaberg med nya kärleken Robert Stridsberg.

Det är lätt att se stoltheten hos Frida när Nellie vinner en boll i matchen och får beröm av tränaren,

- Hade jag inte haft henne att kämpa för vet jag inte hur det hade gått.

- Jag har tankar att jag inte orkar vissa dagar, flera gånger i veckan faktiskt. Men samtidigt vet jag att det finns så många omkring mig. Det här handlar inte bara om mig. Det handlar om Nellie, Robert, mina föräldrar. Jag måste kämpa för deras skull. Det är så jag måste tänka.

Lättare att skriva

Vi pratar en stund om "de dåliga dagarna". Hur hon nyligen drabbades av panikångest ute på stan och knappt klarade att ta sig hem. Hur hon måste skriva upp saker för att komma ihåg vad hon ska handla. Hur hon medvetet ibland väljer att tacka nej till att bestämma träff med vänner för att hon är rädd att gör dem besvikna om det infaller på en dålig dag. Att hon har lättare för att skriva om sina känslor än att prata om dem. Och att hon förvånas över sidor som hon aldrig sett hos sig själv tidigare - närheten till gråt, osäkerhet och tvivel.

- Det handlar om att jag inte fixar att göra saker som jag har gjort tidigare. Jag hade hur många bollar i luften som helst, jag kunde vara här och jag kunde vara där. Nu klarar jag inte det.

- Alla de där småsakerna, som att laga mat, städa, ta Nellie till skolan. De är helt plötsligt jättestora och jobbiga. Smågrejer blir stora saker. Det är oerhört irriterande och frustrerande.

- Det är också då jag börjar tänka på det här med jobb, det är ju inte i närheten att jag skulle klara det. Jag måste ta en dag i taget, det bara är så.

Jobbigt med ljud

Nellie gör några snygga slag ute på banan. Frida säger att hon känner igen sig själv. Att Nellie alltid vill träna och tävla och att hon kanske själv borde börja med tennis.

Vad skulle hon tycka om Nellie en dag vill börja med boxning? Frida blir tyst och tittar bort.

- Jag vet inte. Jag kan inte tänka på det.

Nästa dag är en dålig dag. Huvudvärk och för lite sömn natten som gått.

Frida har ingen aptit. Och när det dessutom blir barnskrik på lunchstället där vi sitter blir det kämpigt för henne.

- Ljud är jobbiga, speciellt sådan här dagar. Det gör ont i hela skallen.

Vi hoppar över lunchen, försöker prata om något annat och det är då vi ändå oväntat kommer in på boxningen.

Frida skiner upp och det känns som att hon faktiskt tycker det är riktigt kul.

Vi pratar om hur det kom sig att hon började boxas en gång. Hur hon var busig som liten och gillade utmaningar. Att hon alltid tränat med killar, ett måste för att bli bäst. Kicken av att lyckas och att hon, genom sitt sätt att gå sin egen väg, har blivit en förebild för tjejer både i och utanför sporten.

Har inte sett matchen

Frida berättar hur mycket boxningen har betytt för henne och hur bra den passat henne som person.

Sedan nämner hon matchen.

- Jag har inte sett den, men jag var nära för ett tag sen. Jag sökte på lite grejer på nätet om vad en läkare sagt om min skada och så låg en länk till matchen där intill. Jag var nära att klicka, men sen... nej, jag kan inte, jag fixar det inte.

- Jag kan inte tänka på boxningen. Det finns inte. Jag måste ha fokus på att bli frisk. Inget annat.

Tror du att du kommer att bli helt frisk?

- Ja, det tror jag. Jag måste tro det, annars finns det ingenting att kämpa för.

Hennes väg tillbaka är en fortsatt kamp, bitvis svart och svår.

- Jag fattar att folk tycker att jag verkar frisk när de ser mig. Men det är där inne som det inte är helt hundra. Inte alls på långa vägar faktiskt.

- Det är svårt för andra att förstå hur jag mår. Jag tror inte ens de närmsta förstår det ibland.

- Det går nog kanske aldrig att förstå.