Cleese: "Uppskattar min frus lekfullhet"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Silly walk. Självbiografiaktuelle John Cleese har ont i kroppen efter att ha opererat knäet och höften, men han ser gärna att Expressens Karin Sörbring försöker imitera hans berömda sketch "silly walk".
Foto: Cornelia Nordström
"Faktum är att jag skrivit hela boken med den här pennan", säger John Cleese och tar fram en gul stiftpenna ur kavajfickan.
Foto: Cornelia Nordström
Hustru nummer fyra. Smyckedesignern Jennifer Wade, 44, gifte sig för två år sedan med John Cleese, 75.
Foto: STELLA
Cleese stjäl regin från Endre.
Foto: Cornelia Nordström

Han är känd för att få folk att skratta, men privat har John Cleese kämpat med depressioner, den knepiga relationen till mamman och för att få dottern Camilla nykter och drogfri.

– Att se tillbaka på perioder som varit tuffa i mitt liv bekymrar mig inte längre nu när jag har blivit äldre, säger den 75-årige komikern.

Du sägs träna - helst simma - varje morgon. Utnyttjade du hotellets gym i morse?

– Träningsmöjligheterna spelar stor roll när jag väljer hotell, men när du är supertrött och har en dag som i går (i torsdags, reds anm) så får du inte in träning i programmet. Jag lämnade hotellet i Oslo 08.45, flög till Sverige, tog en dusch och började ge intervjuer klockan 14 och hade bara en tiominuterspaus innan jag skulle i väg till Skavlan. Jag var tillbaka på hotellet först 19.45.

– För att mäkta med träning ovanpå det måste man ha starkare vilja och motivation än vad jag har att röra på mig.

Du har hyllat den svenska jämställdheten mellan könen, där man inte liksom du tilldöms att betala 20 miljoner dollar i underhåll till din amerikanska ex-fru nummer tre. Här i Sverige är vi väldigt intresserade av hur föräldrarna delar på ansvaret för barnen. Hur pass närvarande lyckades du vara som pappa till dina döttrar Cynthia och Camilla?

– Det första folk här i Sverige säger när jag prisar er jämställdhet är att det verkar mer jämställt på ytan än vad det egentligen är. De flesta människor lyckas ju kombinera arbete och familjeliv på något sätt, eller hur?

Men hur gjorde du rent praktiskt med föräldraskapet då du fick Cynthia under den mest intensiva fasen med Monty Python?

– Jag vet inte om jag lyckades lösa den ekvationen. Cynthia säger att jag inte tillbringade tillräckligt mycket tid med henne. Allt jag kan säga är att jag var mer med henne än vad de flesta papporna var på den tiden. Du måste komma ihåg att samhället har förändrats väldigt mycket sedan början av 1970-talet. Jag var alltid med Cynthia på söndagsmorgnarna och under vissa faser var det enda tillfället under veckan då jag träffade henne.

– Då man är runt 30 och precis har inlett sin karriär finns det en irrationell rädsla att säga nej till jobb. Du oroar dig och tackar ja till allt för du vet inte när nästa erbjudande ska komma. I dag vet jag att jobben fortsätter att strömma in även om man skulle tacka nej till något, men den tryggheten kände jag inte då. Jag har till exempel lämnat schemat för nästa år väldigt öppet. I normala fall vet jag i förväg exakt vad jag ska göra åtta månader senare.

Du drog i en intervju med The Sydney Morning Herald parallellen med Picasso?

– Ja, en del av de största artistiska och vetenskapliga genierna har varit fullständigt besatta med det de gör. Ibland stöter du på någon som Freud som var enormt disciplinerad och tillbringade mycket tid med sin familj också. Man får dock inte intrycket att exempelvis Picasso tog ledigt på eftermiddagarna och spelade tennis med sina barn och tog med sina barn på en föreställning på kvällen. Det är synd, för å ena sidan hyllar vi frukten av de här geniernas arbete, men vi kritiserar dem för att inte vara bra föräldrar. Ibland måste vi nog inse att genier inte alltid är jättebra på allt annat.

Hur var du som pappa när du väl var med dina döttrar?

– Jag var förmodligen lite för tillbakalutad i mitt föräldraskap. Det fanns gånger då jag förmodligen borde ha varit lite tydligare, men jag försökte nog vara lite för populär hos barnen. Det viktigaste är egentligen att föräldrar försöker vara så rättvisa som möjligt och förklara sina beslut. Jag kan nog känna att mina barn blev amerikaniserade och att jag borde ha stått upp lite mer för vilka värden jag stod för och hur de borde uppfostras.

Och det med att vara närvarande tar du igen med barnbarnen Evan och Olivia, har jag förstått?

– Ja, verkligen, men dessvärre inte sedan jag lämnade Kalifornien. I och med att jag måste betala 20 miljoner dollar i underhåll till min före detta fru så kan jag inte slå mig till ro och sitta och leka med mina barnbarn. I stället måste jag ut och göra en massa enmansföreställningar, för det var i mitt fall det enklaste sättet att dra in pengarna jag tilldömts att betala henne.

Men du nämner bara dina döttrar i förbigående - att Cynthia som barn blev förvånad över att inte allas pappor jobbade på tv och att Camilla liknade komikeryrket vid att vara matador - i dina memoarer. Hur kommer det sig?

– Därför att boken i huvudsak slutar 1969 och Cynthia föddes först 1971.

Betyder det att det kommer en fortsättning på "Men hur som helst..."?

– Japp. Men jag försöker att inte kränka andras privatliv, i synnerhet inte skriva om sådant som jag fått veta i förtroende. Jag tillåter mig någon enstaka historia om min före detta fru Connie och så och jag har inget problem med att tala om mitt eget förhållningssätt till kvinnor, men jag vill som sagt var inte använda information som jag fått i förtroende. En del tycker antagligen att jag avslöjar för mycket, andra för litet. Jag försökte få en balans.

Du har varit modig och pratat om psykisk ohälsa och depressioner. Hur lyckades du bryta dina depressioner?

– Den första depressionen fick jag när mitt första äktenskap tog slut 1975, vilket är sex år efter det att händelserna i den här boken slutar så det är därför jag inte skriver om det i "Men hur som helst...". Men jag är öppen med de här erfarenheterna. En del frågar om det var jobbigt att tänka tillbaka på de stundtals tuffa saker jag varit med om i barndomen, men jag svarar nej, för jag har redan bearbetat det mesta i terapi. Om du har en bra terapeut så jobbar du dig igenom de bitarna och den känslomässiga laddningen minskar. Minnena påverkar dig inte längre känslomässigt och gör det möjligt att klarsynt berätta om det som hände.

Hade du någon speciell metod utöver psykologsamtalen för att få må bättre? 

– Jag lärde mig en massa olika tekniker där. Dessutom har jag tagit till mig en del från de andliga traditionerna, som att meditera.

Hur gör du när du mediterar?

– Jag mediterar ofta. Förr var folk bättre på att göra det, undermedvetet. De gick på en promenad med hunden, fiskade eller satt på en bänk och pratade med en gammal vän och tog en cigg. Den sortens kontemplativa tillstånd gör att du bearbetar känslor och blir du frustrerad under dagen kan det lätta om du ger dig lite tid under dagen att tänka igenom det och få det ur kroppen känslomässigt och fysiskt. Det gäller att ta itu med sådana känslor så att de inte travas på hög. Problemet med den kultur vi lever i i dag är att folk inte har eller tar sig den tiden att reflektera.

Hur är det med depressioner nuförtiden?

– I dag har jag problem med stress, inte med depressioner. Det blir svårt att sova och allt sådant där. Just i dag är jag långtifrån deprimerad, snarare upprymd, för jag fick en jättefin recension av min nya bok i The New York Times. Men gårdagen var faktiskt en väldigt tröttande dag och dagen dessförinnan hade jag också ett fullspäckat schema. Och inte blir det bättre när man är på en liten bokturné och får åka i små bilar där jag inte får plats med mina 1,96 meter. Sedan kliver du av vid flygplatsen, stretchar och trycker ihop dig på ett ännu mindre utrymme på flyget. Jag är obekväm större delen av dagarna.

Du har också förklarat att det är viktigt att prata om beroendesjukdomar. Berätta om din kamp för att få din dotter Camilla, i dag 30 år, nykter och drogfri!

– Hennes kamp påverkade oss alla i familjen, vi berördes på olika sätt. Det tråkiga är att när man varit så modig som Camilla och pratat öppet om det så blir det det första folk ser när de googlar hennes namn. Hon har varit nykter och ren i mer än sju år och gör numera karriär som ståuppkomiker.

Det är inte helt ovanligt att artister får problem med alkohol. Vad har du haft för strategi för att undvika det?

– Jag håller nog inte med om att alkoholproblemen skulle vara värre i min bransch än bland advokater, läkare och affärsmän. Men det är så mycket fokus på celebriteter att man tror att det är vanligare att vi krökar. Beroendeproblem finns överallt i samhället.

– Jag har aldrig haft problem med beroenden. Det har att göra med mitt temperament. På samma sätt som jag föredrar hallon framför jordgubbar har jag med mitt temperament aldrig behövt droger. Jag tycker att verkligheten är spännande nog. Så jag frestades aldrig att ta droger för att slappna av eller må bättre.

– Visst, jag provade marijuana några gånger och tyckte att det var rätt trevligt, men nu har jag inte gjort det på 30 år och jag planerar inte att göra det igen. Jag har testat kokain en gång och det hade ingen effekt på mig alls. Jag har aldrig haft problem med att vara en beroendepersonlighet.

– Låt oss nu inte glömma att min bok är rätt rolig. Alla saker vi pratar om nu är allvarliga och seriösa problem. Huvudsaken med "Men hur som helst" är att den är kul. När man som jag är 75 år tycker jag inte att saker spelar så stor roll längre. Det gör att jag kan se tillbaka på perioder i livet då jag var deprimerad och stressad över att den senaste flickvännen hade dumpat mig eller en show jag hade gjort inte hade gått så bra eller att The Daily Mail skrev något elakt om mig, sådant som brukade bekymra mig, bekymrar mig inte längre nu när jag blir äldre. När man tänker tillbaka på det jobbiga så tycker man inte längre synd om sig, för de sakerna spelar inte längre någon roll.

Du berättar i boken att du flyttade åtta gånger under dina första levnadsår och att det var bra för kreativiteten?

– Ja, det var inte så kul då, men forskning visar att det gynnar kreativiteten att flytta ofta under barndomen. Forskaren Robin Skinner har också sagt att om föräldrarna bråkar mycket och inte är särskilt harmoniska så lär sig barnet att förstå två perspektiv, mammans och pappans. Den sortens jämförelser tycks vara bra för kreativiteten.

– Växer man däremot upp i en miljö som är extremt ensidig, som kanske i ett litet samhället i norra Sverige, så är det enligt forskarna inte lika sannolikt att man blir kreativ för då är man bara van vid ett sätt att leva. De måste inte förstå lika många perspektiv.

Många sidor i boken handlar om din mammas bristande kvaliteter - hennes oro, egoism - som förälder?

– Ja, det stämmer. Jag använder det material jag fått från henne i mina shower och det brukar generera en hel del skratt. Hon var rolig på många sätt. Det säger en del om nivån på hennes oro när jag berättar att hon brukade skriva listor på alla saker hon var orolig över som hon ville avhandla när jag hälsade på henne och att en av punkterna var oron att hon skulle glömma att diskutera någon av alla dessa punkter med mig...

Men lite sorgligt är det när du hade klarat sista tentan i juridik och ringde hem för att berätta för mamma och hon blev tyst och började fråga om din grön-bruna pullover i stället...

– Ja, om pullovern och strumporna... Det visar att hon inte alls förstod min värld. Jag berättade för henne hur det var att plugga på Cambrigde och vara orolig för att inte klara proven. Men hon hade ingenting i sin bakgrund som hon kunde relatera till detta och förstå det. På så sätt kan jag förstå hennes reaktion. Genom att prata om tröjan och strumporna försökte hon nog hitta ett sätt att knyta an till något gemensamt. Men det var speciellt att stå där med luren i handen och inte få någon reaktion på min stolthet över att ha klarat examen. Jag hade trott att hon kanske skulle bli glad och nöjd.

I vilka situationer i ditt liv märker du av den klassresa du gjort från lägre medelklass till ekonomisk och social överklass?

– När jag växte upp var klasstillhörigheten otroligt påtaglig, man talade om det hela tiden. Men när jag kom till Cambrigde upplevde jag att klassamhället till stora delar löstes upp. Då jag kom tillbaka till Storbritannien efter tolv år i USA blev jag förvånad över att klassdiskussionen fortfarande är så aktuell i Storbritannien.

– Numera märker jag inte av klassresan i min vardag. Jag tänker inte alls på den. En av anledningarna är nog att jag har varit i en bransch som inte bryr sig om vilken klass man kommer i från.

Fast där håller jag inte med. Monty Python ägnade sig väl rätt mycket åt bildad humor som förutsatte en viss skolning hos publiken...?

– Ja, det är förmodligen sant. Vår humor kräver nog att folk är hyfsat intelligenta för att förstå åtminstone några av skämten. Men de komiker som tjänar mest är inte de som har den mest intelligenta formen av humor. Det betyder dock inte att jag vill ägna mig åt den sortens humor för egen del.

Du har ett stort glädjeämne i ditt liv nu, smyckedesignern Jennifer Wade som du gifte dig med för två år sedan. Vad är det du uppskattar med henne?

– Jag vet inte, ärligt talat. Rent intellektuellt kan jag lista en hel rad kvaliteter hos henne som jag uppskattar och en som är väldigt ovanlig är hennes lekfullhet. Vi leker på en massa olika sätt. När jag ringde henne i morse så svarade hon och låtsades vara en av våra tre katter. Så jag frågade hur denna katts två bröder mådde och anhöll om tillåtelse att prata med katternas matte. Det är nästan som att vara med Monty Python-gänget, vi lekar hela tiden och det gör mitt liv så mycket roligare och mer intressant.

Jennifer är i Storbritannien känd för att vara den enda kvinna skilsmässoadvokaten hade mött som inte ville ha ett öre av ex-maken, affärsmannen Richard Norris?

– Ja, vi två träffades ungefär 18 månader efter det att jag bröt upp med min tredje hustru och det var vid det läget ganska uppenbart att det mesta av pengarna jag tjänade skulle gå till min tidigare fru...

Många har frågat om er åldersskillnad på 31 år. Ni såg inte samma tv-program när ni växte upp och så vidare...?

– Nej, så är det. Och det finns områden där hon vet en massa som jag inte kan något om, men vi känner en djup samhörighet. Vi har lekfullheten gemensam och är väldigt lika på många plan. Hon flyttade mycket mellan olika länder - England, Sydafrika, Nya Zeeland, Spanien och San Francisco - när hon var barn och kom inte tillbaka till England förrän hon var 22 och jag flyttade som sagt var åtta gånger mina första åtta år. Vi har också exakt samma sorts humor, som är väldigt svart precis som min mammas. Och vi gillar båda att ta det lugnt. Har vi en fri helg så planerar vi inte in att åka till landet. Vi går ut och äter middag och tar massage på lördag morgon. Jennifer har en dvd-spelare där hon tittar mycket på amerikanska shower och jag tittar lite med henne och tycker att de är bra, men i min ålder är jag orolig för att det finns så många böcker jag vill hinna läsa. Har jag en kväll ledig vill jag inte ägna den åt att se en sitcom. Jennifer läser enormt mycket.

Berätta om ditt engagemang i brittiska liberaldemokraterna, som är ett socialliberalt parti!

– Jag var engagerad i partiet för jag var verkligen för att införa proportionell representation i Storbritannien, för vi är ett av få länder i Europa som inte har det. I många år jobbade jag med partiets ledning för den frågan och då erbjöds jag att kandidera för dem. Det fanns vid ett tillfälle en öppning då frågan om proportionella val hade kunnat gå igenom, men socialliberalerna tog inte chansen utan frågan lades på is. När jag insåg att det inte skulle genomföras på flera årtionden och kände hur mycket i det brittiska samhället som måste ändras i grunden tappade jag på något sätt intresset för att engagera mig i partipolitiken. I samma veva flyttade jag till Kalifornien och intresserade mig för Bush presidentskap, som var så hemskt. Jag läste mycket om det. När jag kom tillbaka till Storbritannien kom jag fram till att socialliberalerna gjort en del som jag sympatiserar med och annat som jag inte gillar. Jag gillar partiledaren Nick Clegg.

– De två saker man borde börja med i Storbritannien är dels tidningarna som jag tycker trivialiserar saker på ett ohederligt sätt i stället för att gå ut i verkligheten och skildra den. Det tror jag är farligt för demokratin. Och det andra som behöver förändras är hur lagen tillämpas. Som det är nu är det uppbyggt på att advokater ska tjäna pengar och det vinner inte samhället på.

JOHN CLEESE

NAMN: John Marwood Cleese.

ÅLDER: 75.

YRKE: Komiker, skådespelare, manusförfattare, regiössör och filmproducent.

BOR: Bath, Storbritannien. Söker boende i Kalifornien.

FAMILJ: Hustrun Jennifer Wade, 44, smyckedesigner och tidigare fotomodell, Döttrarna Cynthia, 43 (med första hustrun Connie Booth) och Camilla, 30 (från äktenskapet med andra hustrun Barbara Trentham).

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Weston-super-Mare, Somerset (England).

MAMMA VAR: Muriel Evelyn Cleese, född Cross, akrobat och senare hemmafru. Dog år 2000, 101 år gammal.

PAPPA VAR: Reginald Francis Cleese, sålde livförsäkringar.

UTBILDNING: Juristexamen från Cambrigde.

KARRIÄR: Började komikerbanan som medlem i Cambrigde Footlights Revue. Manusförfattare på BBC Radio. Medverkade och skrev manus till satir-tv-serien "The Frost Report", där även de framtida Monty Python-medlemmarna Graham Chapman, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin ingick. Truppen gjorde sketch-showen "Monty Python's Flying Circus" och filmerna "And Now for Something Completely Different", "Monty Python and the Holy Grail", "Life of Brian" och "The Meaning of Life". Tv-serien "Pang i bygget". Spelade "Nästan huvudlöse Nick" i "Harry Potter". Röstroller i "Shrek" och "Flygplan". Medförfattare till böckerna "Life, and How to Survive it", "Families and How to Survive Them".

AKTUELL: Med självbiografin "Men hur som helst..." (Bokförlaget Forum).

PS Så var mötet

Vi har blivit förvarnade om att John Cleese har sovit dåligt och inte är på något strålande humör. Andra möten under Sverigevistelsen har inte slutat så bra. "Han vill inte posera på bild eller titta in i kameran, möjligtvis kan ni ta bilder då han signerar boken", får vi besked om.

Cleese reser sig inte från fåtöljen i sviten på sjunde våningen på Grand hôtel i Stockholm när vi tar i hand. Men redan efter några minuter tinar han upp och svarar personligt på frågor om psykisk ohälsa och att vara frånvarande pappa. När intervjutiden är på väg att ta slut inflikar Cleese: "Alla saker vi pratat om nu är allvarliga och seriösa problem. Låt oss nu inte glömma att min bok är rätt rolig". Jag visar hur förra söndagens intervju med Lena Endre såg ut och då tycker Cleese att jag ska ligga på golvet och läsa hans självbiografi. "Man ska alltid stjäla bra idéer från andra", säger han apropå att jag i Endres regi spelade lik. "That was fun", skriver Cleese då han ska signera mitt ex av "Men hur som helst...". När fotograf Cornelia Nordström och jag går reser sig Cleese upp, fattar min hand mellan båda sina händer och tar farväl med en slängpuss.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.