"Cheferna tvingar mig att fuska"

15 juni

Väckarklockan ringer tjugo över fyra på morgonen. Jag kommer i god tid till jobbet, halv sex. Utanför städcentralen i sjukhusets kulvert är det redan full aktivitet. En del städare verkar börja sitt jobb i förväg. (Senare ska jag förstå att det är en strategi för att försöka hinna med arbetet.)

Vi är ett femtontal som samlas i städarnas lokal. De flesta av mina nya kollegor har inte svenska som modersmål. Många talar thailändska, jag hör någon tala finska.

Det finns inga skåp lediga i omklädningsrummet. Jag måste ha mina kläder och värdesaker på chefens kontor. Jag får heller inget passerkort till städarnas lokaler. Behöver jag äta, eller bara gå på städarnas toalett, måste jag be min arbetsledare om att bli insläppt. Lite pinsamt, faktiskt.

Jag behöver inte skriva på något anställningsavtal eller avtal om tystnadsplikt. Jag ska börja jobba direkt.

Jag utrustas med en omgång av företagets arbetskläder. Sen är det dags att börja städa.

Det var sagt att jag skulle få gå bredvid i två-tre dagar, eller så länge jag behövde, för att lära mig. Men högsta chefen har visst missat att jag behövde praktik. Eller tyckte att det inte var nödvändigt.

Enligt arbetsledaren har högsta chefen sagt att jag inte behöver praktik för att ”jag talar svenska”.

– Det är för att spara pengar. Vi gillar det inte, det är dåligt, säger arbetsledaren.

Det är bråttom. Riktigt, riktigt bråttom

Istället får arbetsledaren försöka visa mig hur jag ska städa – fast det inte är hennes eget städområde. Städaren jag vikarierar för har gått på semester.

Arbetsledaren muttrar lite om den hopplösa nykomlingen hon fått på halsen.

– Det är dåligt av chefen. Du måste gå bredvid för att lära. Vi måste hinna, hinna, det är bråttom.

Hon har rätt. Det är bråttom. Riktigt, riktigt, bråttom.

Mitt städområde är enormt – och ligger utspritt i flera olika delar på det jättelika sjukhuset.

Jag kan inte fatta hur jag ska hinna med.

Första uppdraget är att på tjugo minuter städa två konferensrum, två toaletter och två jourrum med toalett och dusch samt hall och korridor. Då ska jag tömma alla papperskorgar, skrubba toaletter och handfat, rengöra alla plana ytor som bord och whiteboards, torr-torka golven, våttorka golven och bädda sängarna. Jag ska förstås ha rätt kort och koder med och larma av och larma på efteråt. Det är två minuter per rum.

– Skynda, skynda. Det handlar om att hinna. Allt handlar om tid, säger min arbetsledare. Hon påpekar att jag missat en liten fläck på det stora konferensbordet.

– Där, ta bort annars de blir arga och ringer.

Det är mycket ringande, förstår jag. Bolagets kunder, sjukhuset, är inte nöjda. Och arga kunder som klagar på slarvig städning landar slutligen i en utskällning av städerskan. Mig, alltså. Därför måste jag passa mig och vara extra noggrann.

– Vi måste hinna, säger min arbetsledare och påminner igen om att det handlar om pengar.

Läs mer: Dold mätare avslöjar livsfarliga smutsen

Jag har jobbat som städerska förut, både på sjukhus och på fabrik, även om det var flera år sen.

Men nu vänds mina tidigare idéer om städning och vårdhygien upp och ner.

Vanligt allrengöringsmedel är ”bara för toaletten” får jag veta.

Handfat, bord och allt annat ska handspritas. Det känns som man bara är på ytan och drar med spriten.

Det är svårt att få bort smutsen – som ingrott damm, bajs och blod – med lite handsprit på ett papper. Geggan under, biofilmen där bakterierna bor, riskerar bli orörd.

Men ska man använda riktigt rengöringsmedel och gnugga ordentligt måste man skölja av med vatten, ta bort bubblorna efteråt. Det tar tid. Och tid är pengar.

– Sprit är bäst, säger min arbetsledare.

Jag funderar på om jag ska ta med egna, bättre, städgrejer till i morgon bitti. Som Vim och Scotchbrite. Men vet inte om jag törs, det kanske inte är tillåtet.

Efteråt ska jag städa toaletter och kök på en vårdavdelning. Här vårdas svårt sjuka patienter.

Avdelningen är specialiserad på trauma och multitrauma. Hit skickas alltså personer med många och komplicerade skador, exempelvis de som varit med om trafikolyckor.

Många är nyopererade, andra väntar på operation, en del är infektionskänsliga, det finns de som själva har smittsamma sjukdomar. Vilka som är smittbärande får jag som städerska inte veta. Vi ska städa likadant överallt ändå.

"Golven är fläckiga golv av smuts och blod, det är bajs och kiss-spår i badrummen."

Här ska jag signera varje toalett jag städar på en lista med namn och tid, precis som de gör på många Mc Donalds och andra snabbmatskedjor. Tydligen har personalen på avdelningen klagat på städningen.

Jag fattar varför. Det är måndag och riktigt skitigt sen helgen. Golven är fläckiga golv av smuts och blod, det är bajs och kiss-spår i badrummen.

I hörnen samlas skiten, rent bokstavligen.

Och det är inte lättstädat. Vårdavdelningen är sliten. Linoleumgolvet, fönsterbräden och andra ytor är gamla och trasiga. På handfat och element finns uppfrätta rostfläckar.

När något blir tillräckligt slitet och poröst går det inte att få rent. Hur mycket man än skrubbar.

Sen ska jag städa ytterligare ett kontor, ett gigantiskt kontorslandskap med flera rum, kök, toaletter och omklädningsrum. Jag har bara tjugo minuter på mig. Här är renare än på vårdavdelningen, men ändå mycket att göra - kissiga toaletter, fulla sopkorgar, grus, damm och kaffefläckar.

Men jag MÅSTE rengöra ett särskilt skrivbord.

– Det är chefens, hon är viktig, säger min arbetsledare.

Att skura de grusiga skohyllorna i omklädningsrummet däremot, hinner vi inte med idag.

Vi går vidare för att städa aulan, ytterligare ett par konferensrum och en korridor. Tack vare sommarstiltjen är konferensrummen oanvända. De behöver inte städas, säger min arbetsledare.

– Då blir det mindre tid, det är bra. Halv tio har du rast, säger hon.

Jag ligger redan efter i tidsschemat. När jag städade på fabrik hade jag ett sådant här område på en hel åttatimmarsdag. Nu ska jag klara av en lika stor yta på mindre än halva tiden. Det går inte.

Dessutom ska jag städa en hel trapphall, från sjunde våningen och ner till kulverten. Hur jag ska hinna det begriper jag inte.

Jag letar mig ner till kulverten och städarnas fikarum. Arbetsledaren pekar ut vid vilket bord jag får sitta vid. Jag dricker kaffe och känner mig vimmelkantig. Innan mina fötter slutat värka är det dags att gå ut och jobba igen.

Nu får jag gå på egen hand, till vårdavdelningen. Den måste klaras av på två timmar. Det har min arbetsledare betonat mycket noga. Här finns 25 akuta vårdplatser. Förutom patientsalarna finns här personalens matrum, personaltoalett, sjuksköterskemottagningsrum, läkarrum, kök, dagrum, toaletter, duschrum, samtalsrum och ett par förråd. Och så de långa korridorerna förstås.

På många sjukhus runtom i landet har städare larmat om att tiderna krympt så att det inte går att göra ett bra jobb. En avdelning som förr fick ta åtta timmar nu måste städas på halva tiden, eller mindre. Det blir inte direkt dubbelt så bra.

Det blir hopplöst jävla uselt.

Jag kan heller inte städa rummen när jag vill. En städerska ska göra sitt jobb men får aldrig någonsin störa. Min arbetsledare har inskärpt att jag inte får gå in och städa i salar där doktorn eller sjuksköterskan är. En del fyrsalar är upptagna mest hela tiden, med vårdpersonal som exempelvis går rond eller tar prover.

Jag skyndar runt på avdelningen med stressandan i halsen. Ryggen känns allt tröttare. Men jag gör så gott jag kan. En patientsal röjer jag upp två gånger. Det behövdes faktiskt.

Jag fokuserar helt på att främst hinna med vårdsalar, toaletter och duschrum. Det måste rimligen vara viktigast att patienterna får rent och snyggt omkring sig.

Denna första dag torkar jag även av patienternas sängbord. Många av dem är väldigt kladdiga, de behöver skuras ordentligt. Senare får jag veta att det inte är mitt jobb. Det är vårdpersonalens ansvar att städa sådana ytor som är närmast patienterna. Mitt misstag gör mig ännu mer sen.

Jag tvingas hoppa över läkarnas och sköterskornas expedition. Fast jag jobbar över i två timmar för att hinna med.

Enligt min mobils stegräknare har jag gått ungefär 13 kilometer. Inte konstigt att fötterna känns ömma. Jag återvänder ner i kulverten för att lämna min städvagn och lämna in kläderna på tvätt.

Min arbetsledare säger att jag inte får byta kläder.

– Du får ha dem i en vecka!

Jag har torkat bajs, kiss, blod och kräks i dag. Jag har krupit på knä på golvet och gnuggat smuts. De här kläderna är äckliga. Jag ber min arbetsledare om tillåtelse för att själv ta hem kläderna och tvätta dem till i morgon. Det får jag.

Jag stämplar ut. Här finns stämpelklocka. Precis som på fabriken jag jobbade på för 30 år sen.

Sätter mig på städarnas toalett för att analysera de prover jag kommit åt att ta idag. ATP-mätaren piper. Jag blir kallsvettig. Vad ska kollegorna tänka om att den nya städerskan sitter på toaletten och gör konstiga pipljud? Ingen upptäcker mig. Puh.

I bilen hem kommer jag på att jag missat att återkomma och torka upp en blodfläck i en sal. Jag var tvungen att gå ut för att ronden kom. Men glömde av att gå tillbaka.

Fan.

16 juni

Jag får skäll. Min arbetsledare är irriterad över att jag städade alldeles för långsamt första dagen. Tid är pengar. Kollegan jag vikarierar för är mycket snabbare.

– Du måste hålla tiden. Vi kan inte betala dig för åtta timmar. Hon gör det på sex timmar, säger arbetsledaren.

Jag försöker försvara mig med att jag är ny och ovan, och att jag inte vill lämna kvar smutsen efter mig. Alla har ju yrkesstolthet och vill göra ett så bra jobb som möjligt. Och om man städar slarvigt blir ju kunderna arga.

– Du får jobba hur länge du vill men du får inte betalt för mer än sex timmar, säger arbetsledaren bestämt.

LÄS MER: Landstingsrådet: "Det känns inte bra att det kan se ut så"

Jag förstår inte hur städaren jag vikarierar för hinner med. Det måste vara en riktig superkraft. Men eftersom jag hör att vi får många klagomål på städningen så måste det ändå vara något som inte är rätt.

Nå. Jag får i alla fall arbetsledarens tillåtelse att jobba över gratis för att försöka hinna med.

Jag skramlar iväg med min vagn till mitt första städområde. Jag har två minuter per rum där, så det är bråttom.

Innan jag hunnit till mitt andra städområde, en aula och ett par konferensrum, ringer arbetsledaren och undrar vad som står på.

Det är redan konferensdeltagare i aulan.

– Anna, du måste tänka på tiden. Du borde ha hunnit städa aulan innan de kom dit, förebrår min arbetsledare.

Konferensdeltagarna är förbannade. De klagar på att det inte finns några toaletter i anslutning till aulan. Min arbetsledare måste låsa upp en toalett åt dem.

Jag smiter in och städar toaletten först. Och torkar av borden i båda de stora konferenssalarna. De är fläckiga. Men min arbetsledare säger att jag måste gå.

– Anna du hinner inte göra det där, du måste tänka på tiden.

Okej, men om jag inte är här för att göra rent, varför är jag då här? tänker jag. Men jag sväljer förtreten, biter ihop och går till nästa städområde.

På vårdavdelningen är det smått kaotiskt. Det verkar fullbelagt, om inte överbelagt. Det syns att vårdpersonalen haft mycket att göra. Det är tuffa fläckar, blod på golvet i flera vårdsalar och på en av toaletterna har någon patient haft diarré.

Jag gnor så svetten lackar, tänker att jag ska ge smutsen en match.

– Det syns att du jobbar i alla fall, inte som många andra av de som städar, säger en ur vårdpersonalen menande.

Jag förstår att de är missnöjda med städningen och att de klagar. Avdelningen är nersliten och hårt belastad. Det är smutsigt här. Och jag förmår inte fixa det på mina två timmar. Eller ungefär fyra minuter per rum. Om jag städar alla rum.

Sopor ska tömmas, handfat och toaletter rengöras, plana ytor torkas, golven torrmoppas och våtmoppas.

Att städa en rejält nerbajsad toalett tar betydligt längre tid än fyra minuter.

"Hur länge ska du jobba i dag? Till tre eller? fnyser hon"

Redan klockan ett har jag gjort av med alla moppar arbetsledaren gett mig. Jag har alltså använt för många? Jag har bytt mopp ofta – för att inte riskera sprida smitta mellan rummen.

Det är dåligt. För mig i alla fall. Nu måste jag gå ner och hämta mer moppar och får en utskällning av min arbetsledare.

– Anna, du ligger efter och nu ska du hämta mer moppar. Hur länge ska du jobba idag? Till tre eller? fnyser hon.

Jag är den där försenade nya tjejen som står och gnuggar på envisa fläckar. Som jobbar över och ändå inte ens hinner ta rast.

Priset för att hålla sina tider är att slarva – och att helt strunta i att städa vissa lokaler eller vissa städmoment. Det är så vanligt att städmetoden fått ett eget namn: ""Titt-in titt-ut." Det är precis så det blir.

Att städa är ett oerhört viktigt arbete. Men jag har aldrig känt mig så osynlig i hela mitt liv.

Det är nästan ingen som säger hej till mig. Jag är en skugga, en del av inredningen.

De flesta ignorerar mig totalt. I bästa fall är jag ett störmoment, någon som är i vägen. Jag är långt ner i hierarkin och det är plågsamt tydligt.

När jag själv vågar mig på att säga hej ibland blir det bara tyst.

Det är nästan bara patienterna som pratar med mig.

Jag upptäcker en gammal kollega, som jag jobbade ihop med när jag var anställd som undersköterska på Södersjukhuset, på avdelningen jag städar. Jag får en klump i magen. Ska jag bli avslöjad nu? Men hen känner inte igen mig. Städuniformen är den perfekta förklädnaden. Ingen ser dig.

Men ibland är jag i alla fall någon att skälla på, som inte utför sin tjänst ordentligt. Ett par kontorsarbetare vill klaga.

– Jag har inte fått min papperskorg tömd sen i onsdags, säger en.

En annan meddelar att hon vill ha sin papperskorg tömd ÄVEN under sin semester. Alltså, när hon inte är på jobbet och papperskorgen rimligen är tom hela tiden. Jag är inte i den positionen att jag kan bråka. Okej, visst, säger jag. Det kunden vill ha ska kunden få. Även om jag inte fattar riktigt varför.

Klockan tre är jag klar med mitt arbete. Två timmar för sen. Ojoj...

Orsakerna är flera.

Ett: Jag är ovan. Det är min andra dag, jag har inte fått någon praktik, utbildning eller en ordentlig introduktion om hur jag ska städa.

Två: Jag har tagit mig tid att testtopsa litegrann – men det har inte tagit mer än en kvart.

Tre: Tidsschemat är omöjligt. Åtminstone om man har ambitionen att städa ordentligt. Så det blir rent.

LÄS MER: Experten: Jag har fått skyhöga värden på en del sjukhus

När jag kommer hem sjunker jag ner på hallmattan och pustar en stund.

Arbetskläderna går i tvättmaskinen genast. De får jag ju bara lämna in för tvätt en gång i veckan, så jag måste tvätta hemma. Sen direkt in i duschen. Jag skrubbar och skrubbar, men känner mig ändå inte riktigt ren.

Nu förstår jag ju precis hur vinterkräksjuka och andra smittor kan spridas. Jag städade en toalett där någon varit riktigt, riktigt, dålig i magen idag. Visst hade jag skyddsförkläde av plast och handskar precis som man ska. Men det är inte säkert att det räcker.

Jag gick ju med mina arbetskläder över i stort sett över hela Södersjukhuset. Vad har inte mina kläder kunnat föra med sig i sjukhuskorridorerna? Och hur fräscha är kläderna om man ska jobba i dem i en vecka? Vem står ens ut med att bära samma kläder i en vecka?

Jag känner mig orolig. Jag vill verkligen inte vara den som sprider smitta vidare.

Onsdag 17 juni

Jag kommer extra tidigt till jobbet för att försöka få lite försprång. Jag vill kunna sätta i gång med att städa mina områden snabbt.

Första områdena går bra, de är inte jätteanvända och därmed inte så svårstädade. Tur. Jag börjar få upp flytet på städarbetet. Nu går det undan!

Klockan är halv åtta är jag bara en halvtimme efter i mitt tidsschema. Hurra!

Möter en städkollega i korridoren.

– Kom och fika med oss vid tio, säger hon vänligt.

Så snällt! Jag lovar att jag ska försöka hinna ta kaffepaus med dem.

Men så kör det ihop sig. Aulan är använd. Även de två konferenssalarna har använts. Här har runt 100 personer konfererat. Det är kaffefläckar, skräp och skomärken överallt.

Sopkorgen svämmar över. Soppåsen är fylld av muggar och kaffespill. Den spricker och det rinner ut kaffe över golvet. Suck.

"Framåt tio på förmiddagen börjar jag ändå känna mig yr"

Hela området med en toalett, två konferensrum och en aula ska ta tjugo minuter att städa. Bara aulan tar mig minst 20 minuter idag, inser jag. Nu måste jag städa snabbt som vinden, tänker jag. Jag kämpar på. Känner mig ändå lite stolt över att en del av arbetsmomenten i jobbet börjar sitta.

Men jag är sen. Igen.

Det blir en tuff dag.

Jag måste be chefen om lov för att äta och gå på städarnas toalett. Jag har inte passerkort till städarnas matrum eller omklädningsrum. Det är tio minuter från en del av mina städområden till städcentralen. De minuterna finns inte i mitt tidsschema.

Det kanske är tur att jag inte hinner dricka eller äta, tänker jag. Då behöver jag inte gå på toaletten. Men framåt tio på förmiddagen börjar jag ändå känna mig lite yr.

Men jag hinner inte fika med mina kollegor eller ta rast i dag heller. Däremot måste jag gå och hämta fler moppar.

Storchefen är här. Hon påminner mig om att ta med mig passet. Alla som jobbar här måste kunna visa att de har svenska pass. Chefen hjälper mig med mopparna. Jag frågar henne om städrutinerna för vårdavdelningen.

Jag får veta att det är viktigt att städa hygieniskt.  Men det är också jätteviktigt att DET SER UT som att jag städar hygieniskt.

– Ta av moppen, plastförkläde och handskar – och gärna så att personalen ser det, uppmanar hon.

Chefen undrar hur det är.

– Jo. Det är tufft, säger jag.

– Ja, det är tufft, instämmer hon.

Jag minns vad chefen sade på anställningsintervjun. Att sjukhusstädning är det tuffaste och skitigaste städjobbet som finns.

Jag passar på att gå på toaletten när jag har chansen. En kollega drar under högljutt suckande och pustande av sig städuniformen.

– Är det kämpigt? undrar jag.

– Ja, ja, alltid, svarar hon.

Jag går för att städa vårdavdelningen. Fyra minuter per rum. Om man städar alla rum. Jag klarar det inte i dag heller.

Det finns blodfläckar och blodiga tussar på flera av golven i patientrummen. Enligt chefen ska jag inte torka upp blod. Vi städare har inte kompetens att göra det, sade chefen. Det är vårdpersonalens område.

Fast det är inte alltid helt säkert vad som är en blodfläck. Det kan ju vara blod blandat med smuts eller blodblandat bajs. Eller bara lingonsylt, eller något annat matspill. Det kan se lite olika ut. Och det är inte alltid så lätt att veta på förhand vad det är.

Konstigt. Vad är mitt jobb om inte att ta bort fläckar? Ska jag lämna stora blodfläckar på golvet, moppa runt dem och bara gå?

Jag tar bort även dem, trots att det tar lite längre tid.

I smyg tar jag smutsprover på vårdavdelningen, exempelvis på sängbord, larmknapp och toalett. Jag försöker vara snabb och diskret. Är hela tiden rädd för att bli upptäckt och avslöjad. Men ingen ser mig. Städuniformen är en osynlighetsmantel.

"– Va? Det måste finnas rengöringsmedel på en städcentral?"

Jag har glömt kvar min enda flaska rengöring någonstans på avdelningen. Det finns inget rengöringsmedel på mina andra städområden. Jag måste gå tillbaka till städcentralen och be min arbetsledare om en ny flaska. De här minuterna finns inte i mitt schema.

Men jag riskerar ändå att bli utan rengöringsmedel.

– Nej. Det finns ingen, säger min arbetsledare.

Jag blir paff.

– Va? Det måste finnas rengöringsmedel på en städcentral? undrar jag.

Efter lite övertalning från min sida hittar arbetsledaren en flaska rengöringsmedel till mig.

– Men du måste leta, leta på avdelningen, uppmanar hon mig.

– Jag har gjort det, invänder jag.

När jag traskar tillbaka inser jag att jag måste bevaka min flaska rengöring som om den vore de sista dropparna vatten.

(Nästa dag hittar jag min flaska i ett personalrum, någon måste ha lånat den.)

Jag blir irriterad över den dåliga standarden på utrustningen. Mina "rena" moppar är fulla av hårstrån och skräp när de kommer från tvättmaskinen. Det är riktigt äckligt.

På min vagn finns heller ingen sopskyffel. Jag måste låna en annan sopskyffel från ett av mina städområden. Den är trasig och slarvigt lagad med kirurgtejp. Skyffeln faller isär när jag försöker använda den. Jag måste ta upp ihopsopat grus och smuts med papperstrasa. Vilket tar några sekunder extra. Tid jag inte har. Men vad gör man?

Jag har jobbat över idag igen. Gratis förstås.

När jag kommer hem lägger jag direkt mina skitiga arbetskläder i tvättmaskinen. Kastar i mig ett par värktabletter och sanerar sen mig själv. Ligger raklång på golvet i duschen en stund medan jag låter det varma vattnet strömma över min värkande rygg.

Torsdag 18 juni

Startar dagen med att be min arbetsledare om en sopskyffel. Det går inte att göra jobbet utan den.

– Det måste finnas en på vagnen! invänder hon.

– Nej det gör det inte, framhärdar jag.

Till sist får jag en skyffel. En trasig. Den faller isär.

Jag ber också om att få grova rengöringsvampar, modell Scotch-Brite. Det borde finnas på varje städområde tycker jag, men det gör det inte. De är kanske också ransonerade. Efter lite letande hittar vi dem.

LÄS MER: Familjeföretaget tjänar miljoner på städningen

Arbetsledaren förebrår mig för att jag glömde min flaska rengöringsmedel igår.

– Den måste finnas på avdelningen, säger hon.

Jag lovar att leta. Jag ska aldrig mer lämna min enda flaska rengöringsmedel ur sikte. De är visst hemskt värdefulla. Tror cheferna verkligen att jag vill stjäla rengöringsmedel?

Vårdavdelningen verkar fullbelagd igen. En patient kräks i en vit platspåse. En annan är grå i ansiktet av smärta. En liten dam ropar "hallå hallå" hela tiden.

Det är fläckar överallt, kräks och blod på golvet.

Jag är den som ska försöka hålla rent mitt i kaoset.

En manlig vårdpersonal kommer med en säng med en patient i, kanske från operation. Jag flyttar undan min städvagn så att den inte ska vara i vägen.

– Går det bra, kommer du förbi? undrar jag. Mannen susar förbi utan att bevärdiga mig med en blick. När han man tar samma väg tillbaka ser han inte åt mig.

Jag får den där känslan av att vara helt osynlig igen. Ett ingenting.

När jag säger hej får jag inte något svar. Folk tittar igenom mig.

Flera gånger får jag dörrar slängda rakt in i mitt ansikte – eller rätt in i min städvagn. När jag håller upp dörren för andra får jag ofta inget tack, inte ens en nick. Läkare seglar förbi mig utan se mig ens när de måste runda mig och mina städredskap.

Jag är nån man går förbi utan att se. Eller i alla fall utan att låtsas se.

Läkare har namnskyltar med för- och efternamn. Sjuksköterskor och undersköterskor har också namnskyltar. Men jag har inte ens ett namn.

I städarnas lokaler finns en klisterlapp där det står "Säg hej till en städerska".

Den uppmaningen behövs. Men kanske inte just där.

Jag är ändå glad över att jag äntligen börjar hitta i det stora sjukhuset. Jag har inte tid att gå fel.

När jag ska till nästa område upptäcker jag att min arbetsledare gett mig fel passerkort. Jag är tidspressad och hinner inte gå till städcentralen för att jaga rätt på arbetsledaren och passerkortet. Chansar och ringer på. En mycket irriterad kontorist öppnar. Hon blir arg för att jag inte får in städvagnen genom dörren tillräckligt snabbt.

– Jag kan väl inte stå här hela dagen och hålla upp dörren, jag har mycket att göra, fräser hon.

Jag ber om ursäkt. Städare ska visst inte märkas eller störa. Smyga längs med väggen, göra rent och snyggt, men tyst.

Någon ordentlig lunch hinner jag inte med. Inte i dag heller.

En snäll kontorist meddelar mig vänligt att jag kommer att få mycket skäll idag. Jag missade nämligen att städa en toalett på kontoret häromdagen. Jag måste ha glömt den. Eller så förstod jag inte riktigt vad min arbetsledare sade. Jag har inte fått några som helst skriftliga rutiner om vad jag ska göra var.

Jag ber en kontorist om ursäkt. Och ber sen den andra kontoristen om ursäkt. Och ber den tredje om ursäkt. Och en fjärde. Jag är en liten fläck av ursäkter till sist.

Städare har låg lön. Jag tjänar 116 kronor i timmen. Till skillnad från mina kollegor behöver jag inte det här jobbet för att kunna betala hyran. Jag känner mig lyckligt lottad.

Arbetet är tufft för de flesta. I omklädningsrummet hör jag mina städkollegor säga sådant som ”Jag har så ont i ryggen. Det är tungt." och "Det är tufft. Jag är trött.”

Någon ordentlig lunch hinner jag inte med. Inte i dag heller. Jag tar med en proteinbar och en läsk som jag äter sittande i bilen i garaget samtidigt som jag läser av förmiddagens smutsprover. Jag törs inte sitta på städarnas toalett och använda den pipande mätaren. Risken att bli upptäckt är för stor.

En vakt går förbi min bil. Jag blir orolig att han ska stanna upp och kolla vad jag gör för konstigt med mätare och provrör. Han märker inget. Puh!

Provresultaten visar att många områden närmast de svårt sjuka patienterna, som sängbord och lampor, är rätt smutsiga. Kanske väntat, men usch ändå. Stackars, stackars patienter. Tänk att behöva ligga nyopererad, med färska operationssår, i ett smutsigt rum.

Tillbaka på vårdavdelningen igen. Jag skurar och skurar. Massor av fläckar. Misstänkt blodfläck på golvet igen. Jag ska inte skura blod. Men hur ska jag veta vad som är blod och inte? Rengör ordentligt och spritar efteråt.

Jag är en och en halv timme sen när jag ska stämpla ut. Jag ber min arbetsledare att stämpla ut mig så att det inte syns att jag har jobbat för länge.

Ändå har jag inte hunnit äta. Och har bara gått på toaletten en gång. Vätskebrist är tydligen rätt metod.

Jag har ont i ryggen och stressutslag i ansiktet. När jag kommer hem sanerar jag alla kläder, duschar och skriver.

29 juni

Jag är på plats före min arbetstid startar. Jag vill verkligen försöka hinna med mitt arbete i tid i dag. Redan kvart i sex stämplar jag in omklädd och klar.

Två av mina första områden är oanvända. Nu har jag kanske chans att hinna städa klart i tid i alla fall! Äntligen!

Jag smutstopsar så mycket jag kommer åt. Nu tar jag mina tester mer eller mindre öppet. Vårdpersonalen har fullt upp med sitt eget jobb. Patienterna är de enda som kan avslöja mig.

På vårdavdelningen kommer ambulanspersonalen med en ny patient på bår. Jag inser att jag känner den ena av ambulansvårdarna. Vi jobbade ihop här på sjukhuset för många år sen. Det känns som att det rinner is längs ryggraden på mig. Ambulansvårdaren tittar till lite extra på mig. Med ett "vart har jag sett den där förut"-ansiktsuttryck.

Ska jag bli avslöjad nu? Sen kräver patienten uppmärksamhet, min gamla kollega får annat att tänka på. Jag böjer ner huvudet och smiter förbi. Förhoppningsvis obemärkt. Hoppas att hen inte kände igen mig ändå. Och om hen gjorde det, inte larmar sina chefer...

LÄS MER: Kurt förlorade sin hustru sedan 63 år

På väg till ett nästa städområde träffar jag en städkollega. Hon sitter på en bänk i en korridor med städvagnen bredvid sig och äter en macka.

– Går inte du och äter i matsalen med de andra? undrar jag.

– Det tar för lång tid. Vi har bara lunch i en halvtimme. Därför äter jag här, svarar hon.

Det är tydligen inte bara jag som inte hinner ta ordentliga lunchpauser. Kanske en klen tröst, men ändå.

På vårdavdelningen får jag skäll. En vårdpersonal undrar vad det är för rengöringsmedel vi använder.

– Ni kommer hit och städar varje dag, vad använder ni för medel? Det är ju ändå alldeles svart här!

Visst har hen har rätt. Vi städar men det blir inte rent. Golven är gravt nersmutsade, de är riktigt slitna och tiden, ja den finns helt enkelt inte.

Jag kämpar för att göra ett så bra jobb som möjligt. Skrubbar envisa fläckar med de grova rengöringssvamparna jag tjatat till mig, kryper under sängarna för att komma åt, jag jobbar så bra och snabbt jag kan. Men såklart håller jag inte det tajta städschemat idag heller.

Det flimrar för ögonen. Ryggen värker och jag har tappat känseln i ena benet. Sista delen så av dagen är jag så trött och har så ont att jag arbetar i ett töcken av grått.

Tillbaka på städcentralen får jag veta att jag åtminstone fått godkänt som städerska hittills.

– De har inte klagat på dig. Annaras ringer de och klagar, säger min arbetsledare.

Så skönt.

30 juni

Jag stämplar in i god tid, kvart i sex, packar min städvagn och ger mig av.

Men, bakslag! Konferensrummen är använda, vilket innebär att de behöver städas ordentligt. Sen ska jag göra läkarnas jourrum och toaletterna.

Jag ska städa det här området på tjugo minuter, vilket i genomsnitt betyder två minuter per rum. Jag klarar det inte av det på den tiden. Jag tycker att jag jobbar snabbt och effektivt. Klockan är inte ens sju när jag är klar, men jag är redan 30 minuter sen.

"Något luktar surt. Det är jag själv."

På vårdavdelningen städar jag toaletterna och köket. Jag är stressad, jag ligger efter så mycket. Någon vänlig själ har bytt sopkorgarna på avdelningen! En ängel? Eller en nattpersonal som hade lite extra tid? Så tacksam!

Det är riktigt varmt i dag. Extra varmt eftersom jag måste ha plastförkläde på mig när jag städar toaletter och duschrum.

Något luktar surt. Det är jag själv. Jag svettas. Jag har tjugo minuter på mig att städa alla toaletter på avdelningen. Jag hinner inte.

Jag måste försöka lära mig att slarva mer, så att jag hinner med tidsschemat. Försöka fuska så att det syns så lite som möjligt. För om jag håller på och jobbar över så mycket som jag gör hela tiden får jag sparken, förr eller senare. Även om jag jobbar gratis.

Vid tio måste jag ta en paus. För att hinna analysera smutstesterna. Åh, att få sitta ner i bilen en stund! Fötterna värker. Ryggen värker.

Jag hinner inte äta, trycker i mig en proteinbar och en läsk, sittandes i bilen. Men måste ta mig tid att gå på toa. Passar också på att ta ett par Alvedon och skyndar sen vidare.

Nu måste jag tillbaka till städcentralen för att hämta nya moppar och lämna nyckelkort och nycklar.

En av städledarna står och sorterar smutsiga moppar med bara händerna. Hon undrar om jag vill jobba nästa vecka. Jag svarar att jag tyvärr inte kan men blir ändå glad över frågan. Då har jag inte gjort alldeles för dåligt jobb som städerska ändå! Fast jag är för långsam.

Sen vidare till det tuffaste området på hela dagen. Vårdavdelningen som ska ta två timmar att städa. Men som aldrig gör det.

Några i vårdpersonal på avdelningen har börjat hälsa på mig. En sköterska stannar och byter några ord med mig. Jag blir jätteglad!

Fyrsalarna är extra skitiga. Kaffe med grädde på golvet, nertrampande matrester, stelnat blod, nåt grönt som kan vara galla och smuts. Allt detta ska jag få bort.

Jag sliter. Svetten rinner. Det blir liksom grått och fläckigt för ögonen igen. Gnuggar golvet med grov rengöringssvamp. Jag skulle egentligen behövt ha med mig en liten kniv för att kunna skrapa bort smutsen som sitter hårdast.

Jag gör så gott jag kan och jag hinner inte.

Det är högt tryck på vårdavdelningen. Nu kommer en ny patient igen.

En patient måste flyttas från bår till säng. Sängar, ambulans- och vårdpersonal blockerar korridoren. Jag kommer inte fram utan måste stå och vänta med min städvagn. Jag blir otålig. Nu blir jag ännu mer försenad.

När jag kommer tillbaka till städcentralen är jag minst en timme efter i schemat.

Arbetsledaren som står i tvättstugan bannar mig. Pekar på klockan, säger:

– Tiden, tiden, Anna.

– Men det blev rent! säger jag.

– Anna, Anna, jajaja, det är bra, suckar arbetsledaren trött.

Nu har jag i alla fall lärt mig att sortera mopparna rätt. Ett tag verkade det som att cheferna skulle anteckna hur många moppar man gjorde av med. Ett sätt att kontrollera städningen? Så att man inte fuskar? Jag gör i alla fall av med så himla mycket moppar att det inte är någon som verkar bry sig om att räkna dem längre.

"Tiden, tiden, Anna"

I dag visar jag upp mitt pass och skriver på anställningskontraktet.

– Det är för alla utländska, därför behöver vi ha en kopia på passet, så att du inte är illegal, säger chefen.

Först nu, efter att ha jobbat sex dagar, får jag skriva på alla dokument om sekretess, anställningsvillkor och så vidare. Jag har nog aldrig skrivit på så många papper förut i hela mitt liv. Inte ens när jag köpte min bostad. På checklistan för nyanställda med 22 punkter står det bland annat att jag fått genomgång av smittspridning och hälsorisker, städavtal, kvalitets- och avvikelserapporter, larm, kemikalier, redskap och maskiner. Jag tvingas skriva under på att jag fått utbildningar och information jag aldrig fått.

LÄS MER: Södersjukhuset: Vi tar till oss kritiken

Jag tror inte någon av de anställda bryr sig om att läsa de här papprena och vad det är man skriver under.

Jag kommer hem helt utmattad. Tvättar städuniformen. Sanerar mig själv, duschar, schamponerar håret, petar naglarna, skrubbar mig så huden glöder. Mina redan korta naglar har blivit nerslitna av allt gnuggande.

Korsryggen värker och jag haltar lite. Jag ligger på golvet i duschen i tjugo minuter, låter det varma vattnet mjuka upp min onda rygg. Sen ringer jag och bokar en akuttid hos naprapaten. Jag är rädd att min rygg gått sönder. Det här går inte. Jag rasar i säng och somnar före åtta på kvällen.

1 juli

Är omklädd och startklar kvart i sex. Börjar med att rigga min städvagn. Alla städarna ska i väg nästan samtidigt. Vi trängs i tvättstugan med våra vagnar.

Städmaterialet är ransonerat. Jag behöver mer rengöringsmedel, det måste jag be chefen om. Jag får ju bara en flaska, och den ska fyllas på med nytt medel från en kran. Mina stora svarta sopsäckar tog också slut i går. Jag måste be min arbetsledare om en ny rulle. Klockan är sex när jag kan rulla i väg med min vagn.

Första stoppet är ett område med två konferenssalar, tre toaletter, två jourrum, en dusch och två hallar. Det får ta 20 minuter att städa alltihop, skura toaletter och handfat, fylla på förbrukningsmaterial som toapapper och tvål, torka av alla ytor, byta lakan och moppa golven. Tio rum. Ungefär två minuter per rum. Ett fint och lätt städområde, med SÖS-mått mätt.

Men, jag har otur i dag igen. Rummen är använda och smutsiga. Mitt tidsschema spricker igen.

En läkare ligger och sover i ett jourrum. Hen har inte låst om sig eller satt upp upptagetskylten. Stackars. Säkert jättetrött när hen rasade i säng. Jag vänder i dörren, smyger tyst, tyst för att inte väcka läkaren.

Läkarnas jourrum är styvmoderligt behandlat. Här är riktigt skitigt med ingrott damm och svarta fläckar på lister och lysknappar. Smutstesterna jag tagit här slår taket. Här finns gott om biologiskt material, mat för bakterier, som är kvarlämnat. Det är bara att hoppas att läkarna tvättar händerna ordentligt innan de träffar svårt sjuka patienter på akuten eller operation.

Jag städar av det andra jourrummet och hallen så tyst jag kan. Jag tycker att jag jobbat supersnabbt och riktigt bra. Men när jag är klar har det gått trettio minuter. Jag är sen från start, i dag igen.

Fem i halv åtta är jag på vårdavdelningen för att städa köket och sju toaletter. Även detta ska ta tjugo minuter. Hjälp! Jag kommer att få skäll för att jag är sen i dag igen.

Innan åtta måste jag nämligen hinna städa konferensdelen med den stora aulan, två stora konferensrum och en toalett. Städningen måste vara klar innan konferensfolket kommer. Jag har fått skäll för att jag inte hunnit tidigare.

Men, lycka! Det är sommarstiltje, och inte särskilt många har varit där. Det är lättstädat. Gud hör bön, tänker jag, och går med lite lättare steg mot nästa område.

Nu till ett lättstädad men jättelikt kontor. Kontoret är superviktigt att städa noggrant eftersom det är de som köper städföretaget tjänster. Alltså mina chefer, indirekt sett.

– Viktigt, viktigt. Annars de ringer, har städledarna förmanat.

Jag gör så gott jag kan, skurar toaletter, torkar, moppar, tömmer papperskorgar och gnuggar kaffefläckar.

Jag måste baxa min tunga städvagn nerför en trappa. Svettigt. Aj! Något drar till i ryggen.

LÄS MER: Hårda reaktioner efter städavslöjandet

Ryggen molvärker efter alla tunga lyft och enformiga rörelser. Någon information om ergonomiska arbetsställningar och hur man städar skonsamt för kroppen har jag förstås inte fått.

Jag har en kota i ryggen som sitter lite fel. Det är ett rätt vanligt tillstånd, och ryggen ger mig inte besvär så länge jag tränar och arbetar rätt. Men min styrketräning, yoga och konditionsträning hjälper inte nu. Min rygg står inte pall för den här typen av extrem överbelastning. Smärtan strålar ut från ländryggen och ner i benen. Jag har ingen känsel i tårna längre. Det känns som att jag ska gå av på mitten.

Jag är yr och snubblar till. Det börjar bli grått och suddigt i synfältets kanter igen. Jag stjäl ett par minuter för att låna kontoristernas toalett. Jag vet inte om jag har tillstånd att göra det. Men det är minst tio minuters promenad till städarnas toalett, tio minuter jag inte har. Jag dricker lite vatten från kranen och tar ett par Alvedon jag hade med mig i byxfickan. Kroppen säger ifrån. Vrålskriker. Jag kan inte lyssna. Jag har mer än halva mitt städområde kvar.

Sekreterarna pratar om en patient som ska rehabiliteras vidare hos en annan vårdgivare. Journalhandlingar och papper ligger framme överallt, datorprogram står öppna. Lite konstigt är det att jag går runt och städar bland så extremt integritetskänsligt material. Ingen har bakgrundskontroll gjorts på mig alls vid anställningen. Sjukhuset släpper faktiskt in vem som helst. De har inte kollat belastningsregistret och vet alltså inte om jag är kriminell.

Sjukvården är verkligen sårbar. Hade jag varit ute efter att ta reda på känslig hälsoinformation hade det varit en lätt väg in.

Sen snabblunch i bilen, vatten och en proteinbar, samtidigt jag analyserar förmiddagens smutstester.

Jag har provrör i hela förarsätet och ATP-mätaren piper. Jag hukar i bilen inne på det skumbelysta parkeringsdäcket i garaget. Jag är orolig för att någon väktare eller parkeringsvakt ska gå förbi och undra vad jag sysslar med. Ett par passerar min bil. En p-vakt lappar faktiskt bilen bredvid. Ingen reagerar på mitt pysslande med provrör och mätare. Pust!

Jag blev chockad över hur skitigt och slitet det är på sjukhuset.

Därför är jag inte förvånad över att många av mina tester visar på oacceptabelt höga smutsnivåer. Ytor i köket, hjälpmedel som gåbord och duschsängar, hyllor på toaletter och i patientrum, droppställning, sängbord och sänglampa verkar vara riktiga smutsfällor. För att inte tala om läkarnas jourrum.

"En städares arbete tar aldrig slut"

Det behövs egentligen ordentlig daglig städning. Två-fyra minuter per rum-städning räcker helt klart inte för att det ska bli rent på riktigt.

När jag går ut ur bilen har jag svårt att räta ut kroppen. Ryggen är helt stel.

Nu mot den tuffa städningen på akutavdelningen.

En städares arbete tar aldrig slut.

Hela avdelningen och alla patienternas rum ska städas. Jag måste börja i personalens matrum, passa på eftersom de inte hunnit gå på rast ännu. Jag ska ju göra jobbet men helst inte märkas.

Det är svårt att beskriva hur skitigt det är. Golven är så slitna att det är svårt att få dem rena. Att bara moppa räcker inte, då drar man bara på ytan av skiten, suddar bara fläckarna litegrann i kanterna.

Jag kämpar med de grova rengöringssvamparna för att få bukt med de svåraste fläckarna. Men tiden jag har att ligga på knä och gnugga är väldigt begränsad. Jag tar de fulaste fläckarna. Det gör mig sen. Klockan går.

På en sal har någon vält ut allt sitt kaffe, det är matrester, kanske sås, chokladpudding (eller avföring?) och någon slags saft. Sen är det blod på golvet igen.

– Det läckte lite när de skulle sticka mig, förklarar den stackars patienten urskuldande.

Sånt händer, säger jag lätt. Det gör det ju. Vårdpersonalen har kanske inte alltid tid att torka upp när de sölar blod och andra kroppsvätskor. På golvet ligger blodiga och smutsiga förband, plastbitar från infarter, sprutor och annat provtagningsmaterial.

En mycket sjuk patient har flera slangar som leder vätska in och ut ur kroppen. En dränageslang går från buken till en plastpåse fäst vid sängen. Den är full med mörkgrön vätska, kanske galla? Det har läckt och grön vätska har runnit ut på golvet.

En hel del av patienterna här har infektioner i sina sår. En ligger med ett stort öppet operationssår på hela underbenet. Jag gissar att det ska luftas.

Jag överhör två sköterskor som pratar om en patient som troligen är smittad med något allvarligt. Och här går jag och torkar blod och andra kroppsvätskor utan att ha fått någon som helst utbildning i hur man praktiskt hanterar och desinficerar ytor efter smittförande material. Jag har inte tid att leta rätt på en sjuksköterska eller undersköterska varje gång jag stöter på en misstänkt blodfläck.

LÄS MER: Skärpta städningen stoppade smittan

Om jag gjorde det skulle nog min anställning inte vara långvarig. Personalen klagar ju redan på städningen, har jag fått veta, även om de inte klagat på just mig.

Patienterna och anhöriga är också missnöjda med städningen. En ung man har en kompis på besök. Han klagar på vården. Och städningen är sådär, säger han också.

– Ja, det är för dåligt med städningen, instämmer kompisen.

Jag står precis utanför och moppar. De har sett mig både två. De pratar om mig, och inte med mig. Kanske tror de att jag inte talar svenska.

Jag håller ju med dem, egentligen. Det är ju oacceptabelt skitigt på många ställen. Jag försöker att inte ta kritiken personligt. Men det hugger till lite i hjärtat ändå. Jag stressar och sliter så det känns som ryggen ska gå av. Jag har inte fått någon riktig utbildning, städmaterialet är sådär och en del grejer är trasiga och tiden helt otillräcklig. Förutsättningarna är rätt hopplösa. Jag försöker göra ett så bra jobb jag kan, även om jag inte lyckas. Biter ihop så det gnisslar medan jag kröker rygg och städar under den unge mannens säng.

1 / 10

En sal för fyra patienter är helt belamrad med rullstolar, gåbord, bord, patientstolar, besöksstolar, benstöd, kuddar, medicinsk apparatur, förflyttnings- och lyftapparater. Golvet under och bakom patienterna och apparaterna är smutsigt. Men jag kommer inte åt att städa och gnugga överallt. Vad ska jag göra? Jag kan och törs inte förflytta de skadade och nyopererade patienterna. Det har tagit vårdpersonalen mycket möda och patienterna en hel del besvär och smärta att få dem på plats i stolar och rullstolar.

Jag städar alla områden jag rimligtvis kommer åt.

En dam sitter och väntar otåligt på sin sängkant. Damen berättar att hon inte kan lyfta på sina fötter. Jag får moppa så gott jag kan runt dem.

Hon är arg och irriterad för att hon inte fått veta när hon ska få lämna sjukhuset.

– Jag vill att de ger besked om när jag ska få komma hem. Säg till att de ska komma hit, säger hon.

Att ta hand om patienterna har jag inte tid för i mitt städschema. Men det är förstås viktigt att oroliga patienter får hjälp. Damen insisterar, så jag går och ber personalen att komma och prata med henne. Jag går ut i korridoren, hittar ingen, de flesta verkar sitta i möte eller vara på lunch. Till sist får jag fatt på en vårdpersonal som går med mig in i salen.

– Jag sitter bara och svarar i telefon, jag kan inte hjälpa dig, säger hon till den ilskna damen, vänder på klacken och går.

Jag fortsätter gnugga ingrodda fläckar av kaffe/mat/blod/bajs på golvet. Får lägga hela min kroppstyngd på moppen för att försöka få dem att lossna. Ryggen skriker.

När alla patientsalar är klara är jag genomsvettig och utmattad. Jag har ett band av smärta kring rygg och midja. Jag tar två Alvedon till och ett par klunkar vatten. Nu är klockan ett och min arbetstid är redan slut. Jag har stressat som en galning, med hjärtat i halsgropen. Jag har enbart fokuserat på det min arbetsledare sagt är allra viktigast att göra – patientsalarna och toaletter. Andra mindre viktiga rum, som kuddförråd och läkarnas kontor, har jag inte hunnit röra i dag. Det går inte med den tid vi har.

Det klarar inte de andra städare av heller. När jag tittar på bordet i samtalsrummet ser jag ett tjockt lager av smuts och damm. Det har inte blivit avtorkat på länge. Jag skrubbar av det, även om det innebär gratis övertid. Patienterna sitter ju också här ibland!

Jag går ner för att lämna in min vagn och stämpla ut. Jag måste ringa min arbetsledare så att jag kan hämta matlådan jag inte hunnit äta och hämta mina vanliga kläder i omklädningsrummet.

Vi småpratar lite. Arbetsledaren jobbar nästan tio timmar om dagen.

– Det måste man om man är arbetsledare, jag kan inte gå hem förrän alla städarna har kommit tillbaka.

Det är enastående vad arbetsledarna och de andra städarna kämpar, och det till en lön som säkert inte är mycket högre än mina 116 kronor i timmen, eller 18 500 kronor i månaden.

Ganska många städare jobbar deltid. Jag pratar med en städerska som jobbar både här och på ett annat sjukhus.

När jag kommer hem tar det mig nästan en timme att sanera mig själv, mina kläder, mina skor och min väska. Trots att jag både haft håret i tofs och under sjalett när jag jobbat har något obeskrivligt klibbigt fastnat i nackhåret under arbetsdagen. Jag vill inte veta vad. Jag tvättar håret tre gånger, men får ge upp och ta saxen och klippa bort tovan.

"– Men Anna, vad har hänt? Du är ju stark! säger hon förvånat."

Sen ligger jag utslagen på golvet i duschen en stund igen. Jag tar två Alvedon till. Och en Voltaren. Rena hästkuren.

Jag har så ont i ryggen att jag tvingas ligga ner på mattan i mitt sovrum medan jag knattrar ner mina anteckningar på datorn. Att sitta ner gör för ont. Det känns på riktigt som ryggen gått av.

Jag går akut till naprapat dagen därpå. Ryggen är både svullen och sned, konstaterar hon.

– Men Anna, vad har hänt? Du är ju stark! säger hon förvånat.

Jag brinner för att berätta hur det är i vården. Men inget reportage är värt att riskera kroniska ryggsmärtor och en långtidssjukskrivning för. Jag måste avbryta här. Ringa och sjukanmäla mig.

All respekt för städarna och deras mentala och kroppsliga styrka. De är mina hjältar. De sliter så hårt och med så tuffa förutsättningar.

Jag är så tacksam att jag har ett annat jobb. Och att jag kan sjukskriva mig – och ändå betala mina räkningar i slutet av månaden. Det är ingen självklarhet för alla städare.

Städning är monotont, stressigt och tungt. Många städare får ont, som jag. Blir långtidssjukskrivna eller skadade på jobbet. De får betala de pressade städschemana med sina kroppar.

Nu vet jag hur städjobb på sjukhus kan vara numera. Det tyngsta och skitigaste städjobbet som finns, enligt min chef. Och ja, nu känner jag det verkligen. I hela kroppen.