Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Charlene, 28: ”Måste göra tumtricket för att bajsa”

Jonna Burén startade Instagramkonto om viktiga frågan.
Trauman och fysiska skador är återkommande i kvinnornas berättelser.
Foto: BILDBYRÅN

Efter den dramatiska första förlossningen trodde 23-åriga Nathalie att hon läkt bra. Men såren satt kvar i psyket och när hon blev gravid igen kom rädslan. 

Charlene, 28, nekades kejsarsnitt och nu tvingas hon använda ”tumtricket” för att kunna gå på toaletten ordentligt. 

Läkarna förstod inte varför Angelica, 28, hade så ont efter förlossningen. Hon hittade själv svaret genom googla. 

Här är tre kvinnors berättelser om förlossningar som lämnade dem både traumatiserade och fysiskt skadade.

”Att vara 23 år och ha två förlossningsskador i bagaget känns inte bra” säger Nathalie Vedin.
Foto: Privat

Nathalie Vedin, 23, Östersund. ”Jag ville dö”.

Första barnet, sommaren 2018.

”Efter en och en halv timme och värkstimulerande har barnet fortfarande inte kommit ner och börjar nu bli påverkad. De ropar efter sugklocka, men det räcker inte. 

Det slutar med att en suger och sliter med sugklockan, en sliter i barnet, en ligger över min mage och jag kör på forcerad krystning.

Barnet flyger ut – och jag börjar störtblöda. 

När de fått stopp på blödningen får jag veta att jag fått en liten bristning som kräver operation. Jag har fått bristning grad 4 med sfinkterruptur:

Jag hade spruckit bredvid klitoris och hela inre blygdläppen, över hela mellangården, lite mer än 50 procent av ringmuskeln hade spruckit och i tre centimeter av tarmen.

Jag läkte bra. Men sen blev jag gravid igen.

Inför andra barnet så fick jag sista månaden otrolig ångest inför förlossningen, det var inte förrän då jag insåg vad jag gått igenom under första förlossningen. 

Jag ville göra abort, jag ville dö. Sån otrolig panik. Jag var så säker på att jag skulle spricka upp och att jag skulle drabbas av en förlossningsdepression. 

Jag ångrade allt.

Väl på förlossningen gick det fort. Jag andades genom varje krystvärk och lät barnet pressas ner och ut för egen kraft.

Jag fick revor i slemhinnorna men även en djupare bristning i mellangården, av grad 2.

Att vara 23 år och ha två förlossningsskador i bagaget känns inte bra. Jag har klarat mig fysiskt besvärsfri båda gångerna, men jag har haft tur. Men ångesten kommer nog alltid finnas kvar – och rädslan för att skaffa fler barn.”

Charlene Fröhler ville föda genom kejsarsnitt, men fick inte.
Foto: Privat
Nathalie Vedin, 23.
Foto: Privat

Charlene Fröhler, 28, Sandviken. Måste göra ”tumtricket” för att bajsa.

Första barnet, 2019.

”Jag hade en enorm förlossningsrädsla och ville föda genom kejsarsnitt. Det fick inte jag. 

Förlossningen var mitt livs värsta mardröm. Mina krystvärkar var inte tillräckligt starka och min kropp orkade inte mer. Sugklockan kom fram, det som hade varit min skräck. 

Efter förlossningen syddes jag, fick okej på att allt var bra och skickades hem dagen efter.

Men jag hade svårt att gå, svårt att stå upp längre stunder och svårt att gå på toaletten. Jag kunde inte bajsa utan att använda tummen till hjälp, det så kallade tumtricket. Det kan låta groteskt och tro mig, det är det.

Jag kontaktade gyn men fick inte komma. Fick rådet att knipa. 

Jag fick råd om att vända mig till ett annat län, en större stad för de hade större kunskap. Där fick jag konstaterat rectocele, grad 2, alltså framfall av ändtarmen där väggen mellan tarm och slida har tappat muskelvävnad och buktar in mot slidan.

Ett rectocele som inte skulle kunna tränas upp med hjälp av knipövningar. Ett rectocele som gjort att jag som 28-åring inte vågar hoppa eller springa och måste duscha efter toalettbesök.

Men att jag sökt vård i ett annat län innebär att jag måste ha godkännande från mitt sjukhus för att få operera mig. Det fick jag inte, jag var för ung tyckte läkarna. 

Inför ett återbesök för några dagar sedan samlade jag på mig mig ytterligare information, fått enormt mycket tips, råd och framför allt stöd från kvinnor med liknande problem efter att ha delat med mig av min historia på instagramkontot ”Allt ser fint ut”. Efter det besöket fick jag till slut igenom ett godkännande för operation av mitt rectocele.”

Angelica Hellman är orolig för hur det blir om hon blir gravid igen.
Foto: Privat

Angelica Hellman, 28, Jakobstad. Stukade bäckenbenet.

Andra barnet, 2018.

”Förlossningen gick bra fram tills krystningsskedet. Jag låg på rygg och en sköterska och en barnmorska tryckte upp mina böjda ben mot min mage när jag skulle krysta för att jag skulle kunna få kraft.

Efter förlossningen skulle barnmorskan se om jag behövde sys. Men när hon försökte bända upp mina ben gjorde det så fruktansvärt ont att jag skrek rakt ut och drog tillbaka benen. Hon blev nästan irriterad.

Jag grät, och gjorde mitt bästa för att hon skulle få sy.

Efteråt kunde jag inte röra mig i sängen, varken vända på mig, sätt mig upp eller lyfta benen. Jag hade extremt ont i höger ljumske. Något var väldigt fel.

Läkarna misstänkte inre blödning, sen skada från epiduralen. De lyssnade inte när jag sa att det var ljumsken som gjorde ont.

Jag behövde hjälp för att flytta mig själv och för att amma. 

Morgonen efter kom en sköterska in och sa: ”Jaa, jag tror inte vi nånsin tidigare haft en mamma som haft sådana smärtor men vi inte hittar felet på.” Jag var rädd.

Fysioterapeut, läkare, och sköterskor var och undersökte mig följande dag, men ingen förstod någonting. 

När jag själv började googla insåg jag att det måste röra sig om en stukning i bäckenet. Jag berättade om mina tankar och bad om en ny magnetkameraundersökning, men denna gång undersöka bäckenet. Efter mycket tjat gav de med sig och bilderna visade mycket riktigt en stukning. En mild form av symfysruptur.

Kände mig ensammast i världen om detta, för ingen verkade veta vad som var fel med mig. 

Än i dag kan jag känna smärta när jag tränar höft och lår och får avbryta i rädsla av att den läkta stukningen ska skadas och jag är orolig att skadan uppstår igen vid nästa förlossning om jag får flera barn i framtiden.”

Kvinnor delar sina berättelser 

Sedan i januari i år har frilansjournalisten Jonna Burén samlat över 100 kvinnors berättelser om förlossningsskador, för att uppmärksamma problemet som så många kvinnor som fött barn lever med varje dag. 

På flera håll i landet har sedan en tid tillbaka den nygamla förlossningstekniken, det så kallade ”finska greppet” införts för att minska risken för förlossningsskador. Tekniken innebär att barnmorskan håller emot när huvudet kommer för att förhindra att kvinnan spricker. 

Bristningar vanligaste förlossningsskadan

Att få bristningar under vaginal förlossning är oundvikligt. Det kan handla om skrubbsår, att huden går sönder, men det kan också vara att muskler slits isär. Det är muskelskadorna, och de bristningar som inte hittas eller tas hand om på rätt sätt som kallas för en förlossningsskada. 

Ungefär tio procent av förstföderskorna får skada på den stora bäckenbottenknipmuskeln, som kallas levatorn.

Grader av förlossningsskador: 

Grad 1: Ytliga bristningar i slida och blygdläppar , förekommer hos de flesta föderskor.

Grad 2: Ungefär halva mellangården går av, bland annat muskler som håller slidöppningen sluten och stöder tarmen. Kallas för perinealruptur grad 2 respektive vaginalruptur.

Grad 3: Den yttre och ibland den inre ändtarmsmuskeln skadad, kallas sfinkterruptur.

Grad 4: Den allvarligaste skadan, kallas för sfinkterruptur eller totalruptur och innebär att ändtarmsmusklerna och väggen i ändtarmskanalen skadade.

Källa: Socialstyrelsen

MER OM FÖRLOSSNINGSSKADOR OCH VÅRDEN EFTER:

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.