Cecilia Hagen: "Så räddade Kerstin Thorvall mitt liv"

Publicerad
Uppdaterad
Kerstin Thorvall var magnifik.
Hon hörde till de alldeles särskilt speciella. Jag undrar om hon inte var mest speciell av alla.
Det är så oändligt mycket jag, och många med mig, har henne att tacka för.
Hon, denna ytterst instabila person, blev vår klippa, räddade livet på oss som var tonårsflickor på 60-talet.
Det gjorde hon med "Boken till dig". Som var boken till just mig. Till oss allihop. För i den berättade hon, sakligt och klokt och ingående, allt det vi ville veta men oftast inte kunde tala högt om.
Om det här med kärlek. Om hur man gör. Om hur det kan gå. Om menstruation. Om hur man sköter sådant. Om väninnor och hur de kan vara. Om föräldrar och hur även de kan vara. Och om att man faktiskt duger.
Jag var 13 år när boken kom 1959. Jag hade redan plöjt såväl Dostojevskijs "Bröderna Karamasov" som de första delarna i Vilhelm Mobergs Utvandrarserie, men inget av detta kom att prägla mitt liv som "Boken till dig". Den blev min bibel.
Hon skrev kåserier i Damernas Värld på den här tiden. Om hur hon hade det hemma. Om hur hon jonglerande ungar och arbete och äkta man. Det var oemotståndlig, rolig läsning. Med hennes egna, karaktäristiska illustrationer.
Hon gjorde modeteckningar också. Som de flickor hon ritade ville jag se ut, ville vi se ut allihop.
Allt hon skrev slukade vi. Utom hennes så älskade och hyllade barn- och ungdomsböcker. Barn och ungdomar intresserade oss ännu icke det bittersta.
Men när hon började skriva från Menton, då var vi med. Då ville vi till Rivieran och då for vi dit. Satt på uteserveringar och gjorde iakttagelser, kände ensamhet och längtade efter kärlek. Som Kerstin Thorvall.

Hon blev besatt ibland. Mest besatt blev hon av den oändligt manlige, oändligt attraktive franske skådespelaren Yves Montand. Hon förföljde honom rent av. Hon skrev om det. Vi hisnade.
Och sen fortsatte vi att hisna. För hon tog allt längre kliv, hela tiden ett par kliv längre än vi själva ens vågade föreställa oss att någonsin göra.
Hon var oavbrutet ärlig i det hon skrev, skoningslös mot sig själv, skoningslös mot sin omgivning. Sexuellt vidöppen. Det var inte tillåtet för kvinnor då, det är knappt tillåtet för kvinnor nu.
Hon banade väg. Det var modigt av henne och det kostade på, priset hon fick betala blev mycket högt.
"Det mest förbjudna" kom 1976, boken som blev en skandal och en succé, den som Expressens Björn Nilsson avfärdade med bland annat orden: "kjolen åkte upp och ner, upp och ner; på latsidan ligger hon inte".
För mycket underliv, för privat. Kvinnor skulle i princip inte ha underliv alls och att kalla en text privat var att göra ner den fullständigt.
Vår älskade kåsör hade tappat omdömet, tyckte vi som på den tiden var oreflekterat auktoritetstroende och utgick ifrån att allt som en recensent skrev var det rätta. Vi blev generade å hennes vägnar.
Fast det jag nu minns bäst från boken är det hon skev om sin mamma, att hon aldrig fick äta färska wienerbröd. De skulle vara en dag gamla minst, det fick vara måtta på den njutning man unnades.
1978 hade Rolf Börjlind i Aftonbladet en satirserie och den enda kvinna som drabbades var Kerstin Thorvall. Han gjorde en låtsasintervju med henne där hon ligger i ett garage med allt skitigare, fetare karlar och mammas foto bredvid sig. Det betraktade hon som kulmen på de förföljelser hon fick utstå.

Hon var ute i kylan länge, Kerstin Thorvall. Ansågs sexgalen och pinsam och ragga unga gossar, fy och ve och fasa. Och hon skrev själv om hur hon for till Afrika och dansade vilda afrikanska danser med vackra, svarta män. Fy och ve och fasa. Vi var inte så vidsynta på den tiden, heller.
Men den generation unga feminister som var tongivande på 80-talet såg klarare och längre, gjorde henne till en förebild.
Kerstin Thorvall längtade hela tiden efter bekräftelse, det gör det flesta av oss, men hennes längtan var tydligare än de flestas, naknare, mer självutlämnande, mer sårbar.
Hon skrev oavbrutet nya böcker och till slut fick hon total upprättelse och mer därtill. I och med boken "När man skjuter arbetare" 1993 var hon tagen till nåder på kultursidorna. Och inte bara där. Jag kommer ihåg en bokkväll tillsammans med henne på 90-talet, kommer ihåg alla de hängivet beundrande, nästan dyrkande kvinnor som flockades kring henne.
Min sista minnesbild av henne är hur hon, för en handfull år sen, insvept i lager på lager av färggranna sjalar tronar i en soffa på Bonnierska Manilla, på den årliga författardagen där.
Hon hade svårt att gå, hon hade ledsagats dit av en lydig ung man, och en efter en troppade vi, män som kvinnor, fram och betygade vår vördnad. Och själv tackade jag ännu en gång för att hon faktiskt räddat livet på mig. Då i tonåren, med "Boken till dig".

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag