Hennes yrke blev allt för henne. Allt. Hennes privatliv nära nog intet.
Eller mest elände.
Men det genererade många löpsedlar. Hon hatade tidningarna. Det är alldeles begripligt.
Hon var bara 20 år när hon fick sin första nära nog dräpande smocka. Detta begav sig på den tiden då ingen kvinna som förstod sitt eget bästa visade sig naken på film och då gubbväldet var totalt i alla branscher. Det var inte vilken skribent som helst som delade ut smockan, det var akademiledamoten Artur Lundkvist som efter att ha sett filmen "Jag är nyfiken - gul" lät meddela att han ansåg att hennes kropp var "lite dum och själlös".
Klarade inte premiärerna
Efter det spelade det ingen roll hur mycket vi älskade henne i spalterna, det sår hon fått ville aldrig läka.
Och fler sår fick hon, inte bara av medierna. Det var så många som svek. Mer än en regissör släppte henne så fort filmen var klar eller pjäsen färdigrepeterad.
Eller som hon framöver sammanfattade de män som vandrat in och ut ur hennes liv: "Snubbarna klarade inte premiärerna". Och hennes premiärångest var inte att leka med.
Några barn fick hon aldrig. Det skrevs det mycket om. Och Svensk Damtidnings löpsedel från 1984 med texten "Lena Nymans kärlekstragedi: HENNES ÄLSKADE VÄNTAR BARN MED EN ANNAN!" fick nära nog varenda svensk att gå i taket å hennes vägnar. Själv bemötte hon den med sarkasmer som "Det där var första gången jag fick stå på en löpsedel ensam, slapp dela den med Silvia eller Lill-Babs."
Om det här med att vara barnlös sa hon i en intervju 1989:
- Jag har aldrig varit inställd på att ha barn. För mig har det inte varit något stort bekymmer. Jag har inget emot barn. Jag tror visst att det kan vara roligt och givande - åtminstone tidvis. Men det känns ändå som att bli totalockuperad av en annan människa för väldigt många år framåt. Det har inte lockat mig.
Och rattonykterheten, hur var det nu med den?
Börje Ahlstedt säger i sina memoarer att hon aldrig var alkoholist. Själv har hon hävdat motsatsen. Hon skrev ett öppet brev till läsekretsen i Dagens Nyheter 1987, talade om att hon var löpsedlarnas "kända skådespelerska" som flera gånger åkt fast för rattfylleri. Hon fick hjälp och två år senare sa hon sig ha fått ordning på livet men att nykterhet för den skull inte passade henne: "Det är alldeles för gott och för trevligt och jag dricker för att koppla av. Jag vill inte avstå".
Rökte gjorde hon som en borstbindare. Alltid. Just jag har, om jag nu räknat rätt, haft glädjen att få träffa och intervjua henne tre gånger genom åren. Första gången var över en lunch i april 1981. Hon var 37 år, tändstickssmal, pytteliten och hade långt krulligt hår och en lumberjacka av mink till jeansen. Hon sa inte alls "liksom" och "alltså" och "va" stup i kvarten, det brett stockholmska var inte lika tydligt i verkligheten som när hon spelade teater. Men rökte, det gjorde hon hela tiden. Till och med mellan tuggorna.
Hon sa sig just ha försökt sluta och lyckats hålla upp i fjorton dagar:
- Det var första gången i mitt liv jag inte har rökt. Ja, jag menar i hela mitt liv, jag tror att jag föddes med en cigarett i nypan.
Sen redogjorde hon för hur hennes höstschema hade sett ut, något som fick mig att börja famla efter något ångestdämpande:
- Först gjorde jag en roll i Camus "Missförståndet", den inspelningen var färdig en fredag. På måndagen började vi med Sartres "Stängda dörrar" och den var också klar en fredag. Måndagen därpå var det dags för "Lysistrate" och samtidigt använde jag helgerna till filmen "Sopor". "Lysistrate" avslutades en söndag och dan därpå var det dags för Sop-filmen på heltid. Och javisst ja, jag spelade dessutom "Hustruskolan" på Dramaten om kvällarna.
Andra gången vi möttes var i december 1992. Hon var 48 år och skulle göra rollen som den slagfärdiga kolumnisten Bea i "Press - ett obehagligt stycke" på Vasan. Vi tog en långpromenad i Hagaparken för att bena ut hennes förhållande till medierna och hennes "nya livskamrat" hängde med.
Vi tycks ha haft det riktigt trevligt. Livskamraten? Han hette Qaxe och var en ljuvlig sjumånaders ulltott till dvärgschnauzer.
Lite senare skulle hon hävda att utan den jycken hade hon inte överlevt länge till, eftersom hon ju på de flesta vis var så dålig på att vara så rädd om sig själv och männen i livet hade alla utan undantag försvunnit.
När jag får träffa henne den tredje och sista gången har det hunnit bli februari 2004 och hon ska fylla 60 i maj. Hennes älskade Qaxe finns inte mer, han blev påkörd på ett övergångsställe. Hon håller på att slutrepetera Jonas Gardells "Helvetet är minnet utan makt att förändra" tillsammans med Marie Göranzon och med Gardell själv som regissör. Vi slår oss ner i den inglasade rökhörnan i Dramatens personalmatsal. Hon är så smal så att det svider. Hon rökhostar och har svårt att få luften att räcka till när hon talar. Om just detta säger vi inte ett ord.
Jag försöker få henne att gnälla över kvinnans lott inom teatern. Undrar om även hon anser att det bara är jämnåriga kvinnor och män med homosexuell läggning som skriver bra roller för kvinnor över 45.
Hon säger att världslitteraturen mest består av bra mansroller eftersom kvinnorna hållit sig inom hemmets väggar och inte stått i senaten och brölat.
- Fast grekerna gjorde bra kvinnoroller. Det har väl i stort sett rått stiltje för oss sen dess. Men hur bra roller skrivs det för män numera? Det blir mest polisgubbar som springer och skjuter. Det måste vara ett jävla öde att spela sånt också.
"Ofelia är en skitroll"
Hon är inte det minsta ledsen för att hon är för gammal för att göra Ofelia:
- Ofelia är en skitroll, hon kutar mest omkring och blir tokig. Jag har aldrig haft några drömroller, det har travat på ganska bra ändå.
Tycker du att du givit upp för mycket för karriärens skull, gnetar jag på. Att arbetet varit för viktigt?
- Det där är ett idiotiskt sätt att tänka. Jo, man kan se bakåt, men inte för att ångra sig. Det var ju då. Vissa saker lär du dig aldrig, det får du acceptera. Man ska inte odla ånger, det är så besinningslöst meningslöst. Då blir det ett helvete.
Men ensamheten då, säger jag, hur är det, är den självvald, hur ska det gå?
- Jag vill aldrig i mitt liv bli sambo igen. Jag har just varit det i tio år. Med en vovve. Han var med mig överallt. Ny hund? Nej, he was the one and only.
Men säg något trösterikt om att bli gammal, säger jag.
- Marie (Göranzon) som är en radikal människa har föreslagit att man ska skjuta alla när de blir 65 så man slipper betala ut pensioner. Ingen vill bli gammal i det här samhället. Man är helt utlämnad om man inte har nära anhöriga.
- Jag hoppas att jag har vett att ramla ner från femte våningen eller nåt innan jag blir hänvisad till social omsorger.
Jag, som skrivit det här, önskar att hon hade lyckats sluta röka då när vi möttes första gången och hon var 37 år ung. Jag önskar det verkligen.
Fast det är så besinningslöst meningslöst.
