Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Cecilia Hagen möter Sven-Harry Karlsson

Sven-Harry Karlsson, du har just, likt en gång den galne kejsaren Nero, låtit bygga dig ett gyllene hus. Är detta storhetsvansinne? Hur kom du på idén till fasaden? Har du aldrig hört talas om Jantelagen?

FAKTA

Det här är Sven-Harry Karlsson


Ålder: 79 år.
Familj: Delsbon Karen, gyminstruktör. Sonen Bisse Crafoord. Sex hel- och halvsyskon, däribland författaren Anna Wahlgren.
Bebor men har just s lt: Gården Ekholmsnäs vid Hustegafjärden på Lidingö, med slalombacke intill och eget stall och egen brygga.
Född och uppvuxen i: Lund.
Mamma var: Hemma tills han var två år, sen intagen på sjukhus tills han var sju.
Pappa var: Byggmästare Harry F
Karlsson.
Aktuell för: Har just öppnat Sven-Harrys konstmuseum
i det gyllene museum/hyreshus han låtit bygga i Vasaparken i Stockholm.
Utbildning: Fick gesällbrev som murare 1954. Fick mästarbrev 1962. Arbetade 1957-68 inom faderns Byggnads AB Harry Karlsson. Grundade 1968 Byggnads AB Folkhem, där han nu är styrelse-ordförande.
Utmärkelser: Murarmästarämbetets hedersmedalj 2004, Bostadsstiftelsen Ekkronans stora boendepris 2007, Träpriset 2008.
Goda egenskaper: Jag har inget tålamod. Jag är inte girig.
Sämre egenskaper: Jag har inget tålamod. Jag är ordblind.
Hissar: Ett civiliserat samhälle.
Dissar: Girighet, alla dessa personer som aldrig blir nöjda och bara ska ha och ska ha.
Motto: Kvalitet.


Sex personer Sven-Harry uppskattar särskilt:

Kjell Forshed, arkitekt.
Gert Wingårdh, arkitekt.
Reinhold Gustafsson, byggmästare.
Olle Engkvist, byggmästare.
Ulrik Samuelson, konstnär.
Dan Wolgers, konstnär.

– Jo, men det var inte min idé. Det var arkitekten Anna Höglund som ville att huset skulle kläs i mässing. Materialet kommer förresten från samma finska företag som gör våra tiokronor.
Om du i stället låtit smälta ner tior och höljt huset i det, hade det blivit billigare än de 150 miljoner det kostat?
– Det tror jag inte. Men jag tycker att det är mycket vackert. Och jag tycker att vi måste lära oss att sticka ut lite om vi ska kunna locka turister. Det vore inte roligt om alla hus såg ut som Carl Larsson-stugor.
Huset vid Vasaparken består dels av ditt konstmuseum, dels av hyres-lägenheter och alltihop har du skänkt till en stiftelse. Hyrorna ska se till att projektet går runt. Men har du gjort detta för vår skull eller för din egen?
– Både och. Vad gör man med en konstsamling när den är komplett? Ger man den till ett museum hamnar den i källaren. Nu kan alla få njuta av min konst precis som jag har gjort.
Vadan denna plötsligt generositet?
– Man ska inte dramatisera det här med generositet, för egentligen är det mycket svårare att ta emot en gåva än att ge den. Det märks ju på dig att det är lite svårt, lite misstänkt. (Stort skratt)
Jag försöker förhålla  mig skeptisk. Hela
bottenvåningen här på Ekholmsnäs gård ska överföras till museets övervåning, planlösningen, inredningen, Hauptbyråerna, konsten. Varför lämnar du detta?

– Det är väl bra att jag flyttar medan jag ännu kan gå ut härifrån själv. Varför ska jag vänta tills de bär ut mig? Det gäller att hela tiden ligga lite före och att se sanningen i vitögat.
Köpare till gården är affärsmannen John Arne Larsson och hans hustru Lisen Stibeck. Och de fick visst betala 65 miljoner?
– Jag fick vad jag begärde. Och pengarna går till stiftelsen för att bekosta museet.
Vart ska du själv ta vägen nu?
– Det vet jag inte än. I värsta fall får jag bo en stund
i den våning i huset vid Vasaparken som just nu är vårt tillfälliga kontor.
Museet är bara delvis klart, när ska ditt före detta hem där öppnas för allmänheten?
– I samband med min 80-årsdag i december. Men redan
i söndags, första dagen utställningen i bottenvåningen var öppen och inträdet var gratis, kom 5 000 besökare.
Varifrån kommer ditt konstintresse? Från din far som också var samlare?
– Det hade sin betydelse. Jag hade vant mig vid konst från hans hem. Men jag vill understryka att när jag började köpa konst var priserna inte alls som i dag. Skulle jag köpa ihop samlingen nu, skulle jag inte klara det.
Ärvde du någon konst efter din far?
– Ja, bland annat tre Carl Fredrik Hill och en Ernst
Josephson. Bägge konstnärerna hade ett komplicerat själsliv och det passar in i min värld. Jag har också en väldig oro inom mig.
Din uppväxt var inte alldeles idyllisk, har jag förstått.
– Jag var bara två år när min mamma gick in i väggen och togs in på sjukhus. Först när jag var sju år kom hon ut igen och då hade mina föräldrar skilt sig.
– Jag växte upp hos pappa. Han var en mycket duktig byggmästare och mycket konservativ i sin livsstil. Han hade barn främst för att man skulle ha det, det var en statusfråga. Men han tyckte inte att vi var märkvärdiga och det var väl kanske med en viss rätt.
– Han gick hemifrån innan vi vaknade och våra hembiträden och barnsköterskor slutade arbeta klockan sex och då skulle vi ligga.
Hur långt upp i åren?
– Jag var säkert åtta år åtminstone. Värst var det om sommaren när solen sken in i rummet. Vad som krävs för barn, det vet vi ju, det är kärlek. Pappa hade inte tid och inte känslor till det. För honom var det viktiga att komma upp sig i livet.
Och den här uppväxten håller du fortfarande på att försöka kompensera dig för?
– Ja, det är klart, det finns alltid i huvudet. Det går inte att komma ifrån.
Hur har du själv varit som pappa?
– Jag har hela tiden försökt så gott jag kunnat. Min son har det bra, är gift och samlar konst, han också. Han har fått så han klarar sig.
När din pappa skulle sälja sitt byggföretag ville du köpa. Men det fick du inte. Varför?
– Det fanns två byggmästare han respekterade och såg som sina gelikar, Anders Diös och John Mattsson. Jag tror att han tyckte att det var tjusigare att förhandla med John Mattsson än med sin odåga till son.
Hur reagerade du?
– Det var jag som hade fått  företaget på fötter. När han inte ville sälja till mig vägrade jag att träffa honom i fem år.
Du är gravt dyslektisk. Vad har det inneburit?
– Att jag inte tagit realen ens. Att man undrade om jag var dum i huvudet. Min styvmor gick med mig till en doktor och ville ha mig sinnesundersökt. Han sa nej.
– Men några problem med kamrater hade jag inte för det, jag var en kaxig kille redan då.
Du har fått din revansch. Skrapat ihop en egen förmögenhet genom att låta bygga mängder av hus  i Stockholmstrakten. Men du ska ha gjort en katastrofal affär också.
– Jag förlorade 65 miljoner och mer än så i Spanien runt 1990, nästan allt jag hade. En månad tog det. Jag var med och köpte ett börsnoterat företag, det var en massa oegentligheter i affären men jag hade inte pengar att stämma, det var bara för mig att lägga ner. Motgången inspirerade till nya tag, jag bet ihop, jobbade på och kom igen.
Hur blir man så rik som byggmästare?
– Rik blir man som fastighetsägare. Jag har haft många fastigheter, nu har jag sålt dem efter att ha skänkt dem till stiftelsen och för pengarna har de byggt museet.
Men något måste du ändå ha kvar att leva på?
– Det vet jag inte nu. Det beror på hur allt utvecklar sig.
Det har öppnats en hel radda privata konsthallar  i Stockholm på senare tid, Robert Weils Magasin 3, Jeanette Bonniers Bonniers konsthall, Gerard De Geers mystiska Jarla Partilager. Finns det risk för över-etablering?
– Än är det ingen ko på isen, det finns plats för många fler som vill dela med sig av och sprida kultur. Och utan kultur kan vi inte leva.
Är det förresten sant att du spelar tennis varje morgon?
– Nej, i bästa fall två gånger  i veckan. Och jag seglar om sommaren och åker längdskidor på vintern och så går jag långa promenader. När ni har gått ska jag gå.
Om nu det gyllene huset inte är att betrakta som ditt gravmonument, hur ska då det se ut?
– Det blir inget. Det blir askan i havet i skärgården.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!