Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Carl, 20, dog i kraschen: ”Han var en solstråle”

Carl Edling dog i flygkraschen.
Carl Edling, 20, dog i flygkraschen på Storsandskär, Umeå. Foto: Privat
Rasmus, Jaana och Rolf Edlund berättar om bilden på Carl: ”Den symboliserar honom på ett bra sätt. Hur stolt han var.” Foto: SUNE GRABBE

UMEÅ. 20-årige Carl Edling dog i flygolyckan.

En ung talang inom fallskärmssporten, och en riktig ”entertainer”, berättar hans pappa Rolf.

Carl hann med 70 fallskärmshopp, och hade redan varit i luften två gånger den 14 juli, dagen då planet störtade och alla ombord omkom.

– Han packade skärmen det snabbaste han kunde och fick plats på det sista hoppet ... innan katastrofen, säger Rolf Edling.

För 20-årige Carl Edling betydde fallskärmsklubben allt, berättar pappa Rolf Edling. Tillsammans med mamma Jaana Edling och Carls bror Rasmus tar han emot i trädgården vid familjens hus. Där, på gräsmattan i skuggan, har de ställt upp ett bord med stolar. 

– Vilken tur vi har med vädret, det hjälper på något sätt. Efter olyckan var det skyfall och grått. Det var jobbigt, säger Rolf.  

När planet ”Mesen”, som det kallades av klubben, lyfte på söndagen den 14 juli var Carl ombord med sina klubbkamrater – de som fått Carl att växa som person det senaste året, enligt pappan.

– Han har alltid varit en trygg och fin pojke. Men det här året hade han vuxit oerhört med gemenskapen i klubben, säger han.

”En väldigt obehaglig känsla infann sig”

Mamma Jaana fyller i:

– Han hade så många olika konstellationer av vänner. Men vi har inte riktigt förstått dimensionen av fallskärmsklubben som familj förrän nu. Alla blir sedda och alla får vara med. Just den här säsongen kom han nära alla. 

När Rolf och Jaana först fick höra om flygkraschen i Umeå var de uppe i sin stuga i Tärnafjällen. Rolf berättar att han stod och jobbade på stugan när Jaana kom ut till honom, strax efter 14-tiden på söndagseftermiddagen.

– En väldigt obehaglig känsla infann sig så fort Jaana bad mig att komma in i stugan, säger han.

Snart fick familjen reda på att Carls namn stod med på passagerarlistan, att han var ombord på ”Mesen” när den kraschade, att räddningstjänsten gjort klart: Det finns inga överlevande att hämta.

– Då stannar tiden för oss. Det går inte att beskriva. Jag hoppades att vi hört fel.

Rolf och Jaana skjutsades av polisen hem till Umeå. Vid 21-tiden anlände de till det kriscenter som upprättats vid Umeås flygfält. Där möttes de av tre av Carls syskon. Under resan mot Umeå informerade Rolf även de två äldsta syskonen som befann sig för långt bort för att kunna möta upp vid kriscentret. Senare på kvällen åkte familjen hem för att försöka få lite sömn.

– Det var fruktansvärt mörkt på kvällen. Vi försökte få nödvändig vila. Men det gick inte, säger Rolf.

Carls föräldrar berättar att hela Umeå visat stöd. Foto: SUNE GRABBE
Jaana, Rolf och Rasmus Edling. Foto: SUNE GRABBE
Carl Edling, 20, dog i flygkraschen på Storsandskär, Umeå. Foto: Privat / Privat
Hela familjen brukade basta varje kväll. Foto: SUNE GRABBE
Bryggan vid familjens hus. Foto: SUNE GRABBE

Klubbens värmande bemötande: ”Fantastiska”

Många dagar den gångna veckan har tillbringats i Umeå fallskärmsklubbs lokaler. Klubbhuset har blivit en mötesplats för de anhöriga, och familjen berättar att det varit fantastiskt att träffa alla människor som varit inblandade i fallskärmsklubben, hur mycket deras stöd betytt.

– Vi fick så mycket positiva omdömen om Carl. De beskrev honom som en talang och en ”entertainer”. Det var han. En riktig solstråle, säger Rolf. 

Carl blev färdig med sin fallskärmsutbildning den 28 maj i år. På en och en halv månad hann han med över 60 hopp.

– Det säger väldigt mycket om hur passionerad Carl var. Hur mycket han älskade det han gjorde, han missade aldrig chansen att hoppa, säger Carls bror Rasmus.

Han tar sin mammas hand, och fortsätter: 

– Det fanns ingenting som hade kunnat hindra honom från att hoppa. Han var så lycklig uppe i luften.

”Vi fick träffa honom och krama honom”

Mamma Jaana har sina rötter i Finland. Hon berättar att hon alltid sjunga en godnattvisa på finska för barnen när de var små.

På söndagskvällen hade de omkomna förts från olycksplatsen till rättsmedicinska avdelningen. När identifieringen var klar kunde familjen på fredagen veckan efter olyckan få komma till sjukhuset, och hålla en ceremoni för honom.

– Det var en fin ceremoni att träffa Carl på rättsmedicin. Vi hade med oss ett foto eftersom han var skadad. Vi fick träffa honom, krama honom, och hålla i honom, säger Rolf.

Som avslutning av ceremonin, stämde familjen upp i sång – och tillsammans sjöng de godnattvisan för Carl, en allra sista gång.

”Oerhörd värme”

På lördagsmorgonen märkte pappa Rolf något märkligt ute på stentrappan i huset. Där låg en bit papper under en sten. När han lyfte papperet insåg han att det var ett brev, skrivet av Carls bäste vän. Det finaste brev han någonsin läst, berättar Rolf. Jaana instämmer:

– Vi går ner alla tre och läser brevet. Och tårarna bara sprutar. Som förälder är man alltid fundersam och tänker: ”Har barnen det bra?”. Men Carl var så trygg i sig själv och han valde sina kamrater. Och det här brevet visar ju vilka fina kamrater han valde.

Mindre än en timme senare dyker en annan ung man upp på familjens uppfart. Det är ytterligare en av Carls vänner som kommit dit för att se hur familjen har det, kolla om de behöver någon hjälp.

Rolf och Jaana berättar att hela Umeå visat sitt stöd, och var de än befinner sig vill folk kramas. För familjen rullar sorgearbetet på.

– Alla har mött oss med oerhörd värme. Många bäckar små, det blir bättre och bättre men vi är långt ifrån där. Vi är en väldigt tajt familj som håller ihop, säger Rolf.

Mamma Jaana Edling i Carls rum: ”Jag har lämnat allt så som det såg ut sist Carl var här. Jag tänker att det får vara så.” Foto: SUNE GRABBE
Carls hjälm och ryggsäck. Rummet ser precis likadant ut som när han lämnade det innan han begav sig till fallskärmsklubben på morgonen den 14 juli. Foto: SUNE GRABBE
Carl Edlings hoppjournal, som familjen nu använder som minnesbok. Foto: SUNE GRABBE
Carl Edling som barn. Foto: SUNE GRABBE

Hann aldrig hoppa med den egna fallskärmen 

Ett av Carl Edlings sista köp i livet blev en alldeles egen fallskärm. Men Carl hann aldrig hoppa med den. Det 70:e hoppet – det andra för dagen med Umeå fallskärmsklubb – blev Carls sista.

– Han packade skärmen det snabbaste han kunde och fick plats på det sista hoppet, säger Rolf och pausar.

– ... innan katastrofen.

Fallskärmen som Carl köpte, hans alldeles egna, vill familjen ska leva vidare för att hedra minnet av Carl. Redan har en person tackat ja till att hoppa med den, något som ska ske i augusti, i en slags ceremoni.

Carls rum ser precis likadant ut som när han lämnade det innan han begav sig till fallskärmsklubben på morgonen den 14 juli. 

– Jag har lämnat allt så som det såg ut sist Carl var här. Jag tänker att det får vara så, säger Jaana medan hon visar runt i rummet.

Där, och på flera ställen i huset, har familjen placerat en bild på Carl. En bild som han hade som profilbild på Facebook.

– Den symboliserar Carl på ett fint sätt. Hur stolt han var på slutet.