Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Cancersjuka Laura, 15, skulle utvisas – i går kom nya beskedet

Utvisningshotade Laura har just fått beskedet att hon får stanna i Sverige. Här firar hon beslutet med sin familj. Foto: Meli Petersson Ellafi
"Jag blev glad, men vågade inte tro att det var sant", säger Laura. Foto: Meli Petersson Ellafi

ESKILSTUNA. Laura Yeghiyan, 15, är ett av tusentals barn som i åratal levt med ångesten och ovissheten i det svenska asyllotteriet.

När klasskamraterna firade sommarlov satt hon på sitt rum och när de hälsade på grät hon – de påminde henne om den väntande utvisningen.

Men i går – bara timmar efter att Expressen berättat att det här reportaget skulle publiceras – kom beskedet via fax: Hon och familjen fick permanent uppehållstillstånd.

– Jag ser fram emot att gå i skolan igen, sa en lycklig Laura strax därefter.

SÅ MÅNGA BARN HAR FÅTT UPPEHÅLLSTILLSTÅND PÅ GRUND AV ÖMMANDE OMSTÄNDIGHETER

2013 2014 2015

Ensamkommande flyktingbarn 486 (339 592 (331) -- (297)

Familjebarn 374 (248) 482 (252) -- (260)

Totalt 860 (587) 1074 (583) -- (557)

I juli i fjol ändrades utlänningslagen vilket skulle göra det lättare för barn att få uppehållstillstånd. Det skulle då inte ställas lika höga krav på ömmande omständigheter för barn, i stället för ”synnerligen ömmande omständigheter” med viss bevislättnad gäller nu ”särskilt ömmande omständigheter”. Men statistiken visar att färre får stanna, vilket du kan se i diagrammet. 2014 beviljades 583 barn uppehållstillstånd under de sju första månaderna. 2015 var siffran 557.

Så läser du tabellen: Den första siffran avser hur många barn som beviljats uppehållstillstånd under hela året medan siffran i parentes avser de sju första månaderna vilket blir en mer korrekt jämförelse då 2015 inte är slut ännu.

ASYLBARNEN

Diamant Salihu och Christoffer Hjalmarsson.

■ 22 385 barn har utvisats ur Sverige de senaste nio åren.
Fler väntar på att skickas tillbaka eller lever i ovisshet.
■ Expressens Diamant Salihu och Christoffer Hjalmarsson rapporterar om barnen som skickats ut ur Sverige - och de som lever i den svåra väntan på om de ska bli vinnare eller förlorare i asylprocesser som ibland påminner om ett lotteri.
■ Under några månader har vi följt Laura Yeghiyan, 15, som klarat sig igenom en tung cancerbehandling och som i går eftermiddag fick nästa glädjebesked.
■ Hon får stanna i Sverige.

 

När vi först träffar Laura Yeghiyan i april är hon deprimerad och trött. Hon tillbringar dagarna i sängen. Laura tittar apatiskt framför sig när hon kommer för att träffa oss. Hon har slutat gå till skolan sedan hon fick senaste beskedet att familjen ska utvisas.

– Vad ska hända mig?

– Kommer jag överleva?

Hon gråter och ställer två frågor som inte har några svar.

2005 blev Laura, som femåring, sjuk i blodcancersjukdomen leukemi i Armenien. Läkarna behandlade henne, men 2010 fick hon ett återfall. Den här gången rådde läkarna familjen att söka bättre vård i Europa eftersom resurser saknades i hemlandet. Pappa Armen, 39, och mamma Eleonora, 34, sålde allt och kom till Sverige med Laura, lillasyster Lyudmila, 12. Lillebor Arman föddes förra året.

Bara timmar efter att Expressen berättat att det här reportaget skulle publiceras – kom beskedet.

Fram till 2013 fick Laura cellgiftsbehandling på Mälarsjukhuset i Eskilstuna och på Akademiska sjuhuset i Uppsala. Behandlingen är avslutad men återfallsrisken bedöms som stor. Laura måste kontrolleras regelbundet för att tidigt upptäcka eventuella återfall. Utan adekvat behandling är dödligheten närmare hundra procent, enligt Nils Skanke, överläkare och specialist i pediatrik på Barn- och ungdomskliniken på Mälarsjukhuset. Först fem år efter avslutad behandling, 2018, räknar läkarna med att hon kan vara friskförklarad. Om Laura får ett återfall är en benmärgstransplantation troligen den enda behandlingen – och någon sådan kan inte ges i Armenien.

”Tidig upptäckt och snabbt insättande av livräddande behandling vid återfall i sjukdomen kan vara skillnaden mellan liv och död för Lauras del”, motiverade Nils Skanke i ett intyg.

Flickans skäl anses vara särskilt ömmande, enligt juridiska ombudet Maria Ivicz. Enligt en ny lag som trädde i kraft 1 juli förra året ska exempelvis sjuka barn kunna få uppehållstillstånd, även om de inte anses ha skyddsskäl. Migrationsverket har trots riskerna gjort en annan bedömning.

”Laura har behandlats mot leukemi i Sverige men mår i dag förhållandevis bra”, motiverar myndigheten sitt beslut att utvisa familjen.

– – –

Vi sitter med familjen under det timslånga mötet på Migrationsverkets kontor i Flen. Handläggaren, en man i 30-årsåldern, läser upp byråkratiska formuleringar om att inte bevilja uppehållstillstånd. En tolk översätter via telefon.

Laura petar nervöst på sina naglar.

Ettåringen leker med leksaksbilar i ett trångt utrymme bakom Laura och pappa. Lyudmila stannade i skolan i stället för att följa med. På väggen hänger teckningar som ritats av barn.

Ett av besluten handlar om Lauras lillebror Arman, som föddes 25 mars 2014. På hans första födelsedag kom Migrationsverkets avslag på hans separata ansökan om uppehållstillstånd – med förbud för honom att återvända till Sverige under två år.

– Några individuella skäl har inte åberopats i Armans fall, säger handläggaren om pojken.

Familjen har tre veckor på sig att överklaga beslutet, samtidigt som Migrationsverket arbetar för att genomföra utvisningen.

– Jag överklagar, säger pappan.

Expressen 27 juni 2015: Unik statistik visar att det kan vara avgörande var i landet som asylsökningen prövas.

Laura sitter tyst under hela mötet och fortsätter att pilla på naglarna. Hon är ledsen, utmattad, stirrar tomt framför sig. Ingen fråga ställs till henne om hur hon mår och känner för att utvisas, trots att barn har speciella rättigheter och trots att barn kan ha egna asylskäl. I tio år har Rädda Barnen kunnat visa på återkommande allvarliga brister i handläggningen av barns asylansökningar. Barn får sällan komma till tals och får heller inte sina asylskäl individuellt bedömda under asylprocessen.

I familjen Yeghiyans fall har direkta frågor aldrig ställts till barnen hur de känner för att utvisas. Det hävdar föräldrarna, de två tonårsflickorna och deras juridiska ombud Maria Ivicz.

– Hur är er inställning till att återvända? frågar handläggaren – föräldrarna.

– Om vi återvänder riskerar vi våra barns liv. Vi kommer aldrig att återvända, säger Armen.

Mamma Eleonora är uppgiven:

– Vad är skillnaden mellan våra barn och andra?

Migrationsverket ser inte skillnad på barn, säger handläggaren. Familjen informeras om konsekvenserna om de vägrar att återvända frivilligt – ärendet lämnas över till polisen.

– Så får ni ha liknande samtal med polisen också, säger handläggaren.

Föräldrarna vet att det innebär en risk att tvångsutvisas. Det kan ske väldigt bryskt, när som helst på dygnet, visar dokumentation som Expressen tagit del av.

Fakta: Lagen om särskilt ömmande omständigheter

Utlänningslagens 5 kap. 6 § ändrades 1 juli förra året till särskilt ömmande omständigheter, med syftet att lyfta ytterligare fram barnrättsperspektivet. Lagändringen innebär att det inte ska ställas lika höga krav för att barn ska kunna beviljas uppehållstillstånd. I propositionen som föregick lagändringen (s.20 Prop. 2013/14:216) nämns exempel på omständigheter som bör kunna komma att beaktas som särskilt ömmande omständigheter: Om ett barn har ett medicinskt tillstånd som kräver avancerad vård och det är oklart att sådan vård går att få i hemlandet. Det kan även vara om ett barn under viss tid har dokumenterats med en svårartad sjukdom och det är konstaterat att ett uppbrott på ett avgörande sätt skulle få märkbara konsekvenser för barnets sjukdomstillstånd.

En sådan är Vetlandapolisens rapport från när en annan småbarnsfamilj från Armenien utvisades efter tre år i Sverige. Läkare, sjuksköterska, Kriminalvårdens transporttjänst och en tolk gjorde en räd på behandlingshemmet där familjen placerats dagarna före julafton 2012. Den åttaåriga flickan blev upprörd och drogades genast med ”lugnande medicin” via en sond som blev fastsatt i ansiktet. Vid landningen i Jerevan i Armenien bar pappan dottern i famnen.

I Lauras fall bedömer barn- och ungdomskliniken på Mälarsjukhuset i Eskilstuna att hon uppträder apatiskt, plågas av ångest och känner rädsla för framtiden. ”I tankeinnehåll finns uppgivenhet och självmordstankar och även dito planer”, skriver överläkaren Anders Falk. Migrationsverket har informerats om Lauras tillstånd.

– Vi kommer att kämpa för att stanna här eftersom vi inte har andra val, säger pappan till handläggaren.

Armen har tidigare haft ett tillfälligt arbetstillstånd och arbetade på en pizzeria. Han fick lön, betalade skatt, köpte en bil. Men tillståndet gäller inte längre, trots att han erbjudits jobb på pizzerian. Han måste ansöka om ett nytt arbetstillstånd från Armenien. Skulle han beviljas det får familjen återvända – utan ettåriga sonen. Armen begriper inte varför ett så litet barn inte får återvända på två år.

– En annan familj var i samma situation som vi. Varför fick vår son avslag? frågar han.

Handläggaren svarar i sin lugna ton:

– Det är inte upp till mig, Armen.

Armen försöker ändå få honom att förstå att beslutet är livsviktigt.

– Mitt barns sjukdom är dödlig, säger Armen.

– Sånt kan du skriva i överklagan, Armen, och poängtera att din dotter är väldigt sjuk, får han till svar.

Handläggaren frågar däremot om familjen har pass som de kan lämna in till Migrationsverket i väntan på utvisningen.

– Varför ska vi lämna in pass om vi inte är beredda att återvända? undrar Armen.

– Om ni vägrar, förstår jag, men jag måste fråga.

– Vi har, men vi kommer inte att lämna in dem. Vi tänker kämpa, säger Armen.

– Jag måste skriva det, givetvis, säger handläggaren och noterar detta på sin dataskärm.

Armen har fortfarande många frågor.

Varför får familjen inte stanna trots att han jobbat i nio månader och är garanterad fortsatt jobb?

– Jag kan tyvärr inte ändra något, svarar handläggaren.

Armen gråter när svaren inte ger minsta glimt av hopp.

– Vi är inte mördare som hittar på att vår dotter är sjuk, säger Armen.

– Vi förstår inte varför vi behandlas så här.

Klasskamraterna faller i tårar och omringar henne när Laura äntligen är tillbaka i skolan några veckor före sommarlovet.  Foto: Christoffer Hjalmarsson
Laura, 15, är dödligt sjuk leukemi. Barn- och ungdomskliniken på Mälarsjukhuset i Eskilstuna bedömer att hon uppträder apatiskt, plågas av ångest och känner rädsla för framtiden. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Ingen fråga ställs till henne om hur hon mår och känner för att utvisas, trots att barn har speciella rättigheter och för att barn kan ha egna asylskäl. Foto: Christoffer Hjalmarsson
"I tankeinnehåll finns uppgivenhet och självmordstankar och även dito planer", skriver överläkaren Anders Falk. Migrationsverket har informerats om Lauras tillstånd. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Armen har tidigare haft ett tillfälligt arbetstillstånd och arbetade på en pizzeria. Han fick lön, betalade skatt, köpte en bil. Men tillståndet gäller inte längre, trots att han erbjudits jobb på pizzerian. Foto: Christoffer Hjalmarsson

– Vi har möjlighet att arbeta och de säger nej!

Efter mötet vill Laura först inte prata. Hon är för ledsen. Jag ber henne att försöka berätta vad hon tänker på.

– Varför kom vi just till Sverige? svarar hon.

Under åren på sjukhus i Armenien lärde hon känna andra svårt sjuka barn. Alla lever inte i dag. Men några sökte asyl i Frankrike och Tyskland.

– De fick stanna. Men inte jag, trots att jag är sjuk.

– – –

Några veckor innan sommarlovet återvänder Laura för att hälsa på sin klass 7A på Engelska skolan i Eskilstuna. Hon har varit för deprimerad för att gå på lektionerna sista månaderna.

– Det är svårt för alla i skolan är så glada. När jag ser dem så tänker jag att jag kanske inte kommer att få träffa dem igen, förklarar Laura.

Klasskamraterna faller i tårar och omringar henne. De öser henne med kärlek och peppande kommentarer.

– Du ska ingenstans!

– Vi ska tälta här!

– Vi ska bo här!

Laura har tårar i ögonen. För första gången på länge spricker hon upp i ett leende. En klasskompis övertygar henne om att allt ordnar sig.

– Det här är ditt hem. Det här är ditt hem. Du ska ingenstans. Du ska ingenstans.

På skolavslutningen övertalas Laura att vara med. Hon överraskas med ett diplom för att hon utvecklats så mycket under året och samtidigt spridit glädje.

Laura är stolt över utmärkelsen och känner sig gladare igen, men glädjen är tillfällig.

– Det enda jag tänkte på skolavslutningen var att jag hoppas att jag börjar åttan här.

– – –

Sommaren tillbringar Laura till stor del i lägenheten. Utvisningen har tills vidare skjutits upp och familjen väntar fortfarande i ovisshet.

Före asylbeskedet undrade Laura Yeghiyan: Vad ska hända mig? Kommer jag överleva? Foto: Christoffer Hjalmarsson

– Jag har bara väntat på beslut, ett bra beslut. Men det har inte kommit, säger Laura.

En sommardag går hon ut på gården. Det är den 24 juli när hon fyller 15 år. Fyra klasskompisar har kommit för att överraska henne med blommor och en present, en origamibok. Mamma bakar en tårta.

När vi kommer till augusti har skolan börjat igen. Men klass 8A fortsätter tills vidare utan en kamrat.

– Jag vill inte gå dit. Jag kan inte koncentrera mig på skolarbetet, säger Laura till Expressen i slutet av augusti.

– – –

Livet kändes hopplöst, men så i går kväll kom den oväntade vändningen. I ett fax som sändes 15.35 meddelades familjens ombud Maria Ivicz att familjen fått permanent uppehållstillstånd. I Migrationsverkets beslut nämns att familjen informerat om Expressens kommande publicering om Laura och timmar tidigare har Expressen i tidningen och på nätet berättat om att den skulle ske på lördagen.

I sin motivering skriver verket att anledningen till beslutet är en sammantagen bedömning av vad som framkommit om ”Lauras långvariga fysiska sjukdom, hennes nuvarande försämrade psykiska hälsa och familjens situation i övrigt".

När pappa Armen fått beskedet bekräftat ringde han hustrun Eleonora. Hon började skaka och Laura började gråta.

– Jag blev glad, men vågade inte tro att det var sant, säger Laura när Expressen träffar familjen på fredagskvällen.

Nu vågar hon lita på det som står i Migrationsverkets papper. Hon ler stort.

Familjen uttrycker djup tacksamhet till alla som stöttat familjen under den svåra tiden. De tackar också Migrationsverket som ändrade sitt beslut.

– En dröm har gått i uppfyllelse! säger Laura som längtar efter att kunna gå i skolan igen och vara lika glad som sina klasskompisar.

Hur har du mått under tiden som du fått väntat?

– Jag har svårt att säga det. Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak.

Laura, vad är din nästa dröm nu då?

– Jag vill bli cancerläkare. Jag vill hjälpa andra som har samma sjukdom som jag.

 

Källa: Migrationsverket

 

 

I juli i fjol ändrades utlänningslagen vilket skulle göra det lättare för barn att få uppehållstillstånd. Det skulle då inte ställas lika höga krav på ömmande omständigheter för barn, istället för "synnerligen ömmande omständigheter" med viss bevislättnad gäller nu "särskilt ömmande omständigheter".

Men statistiken visar att färre får stanna, vilket du kan se i diagrammet ovan. 2014 beviljades 583 barn uppehållstillstånd under de sju första månaderna. 2015 var siffran 557.

Så läser du tabellen: Den första siffran avser hur många barn som beviljats uppehållstillstånd under hela året medan siffran i parentes avser de sju första månaderna vilket blir en mer korrekt jämförelse då 2015 inte är slut ännu.

Experten om beskedet

Foto: Anna-Lena Ahlström

Emma Persson, advokat specialiserad på asylrätt:

– Jag är väldigt glad för Lauras skull. Migrationsverket hade dock inte kunnat fatta något annat beslut. Samtliga omständigheter föreligger för att Laura ska beviljas uppehållstillstånd enligt aktuell bestämmelse. Utifrån Lauras sjukdom, den vård hon behöver och avsaknaden av vård i hennes hemland Armenien, ska hon omfattas av Utlänningslagens 5 kap. 6 § om särskilt ömmande omständigheter. Lagen innebär att uppehållstillstånd ska kunna beviljas till barn som har ett medicinskt tillstånd som kräver avancerad vård - och om det är oklart att vård finns i hemlandet. Migrationsöverdomstolens dom MIG 2010:23 gällde en vuxen kvinna som led av en blodcancersjukdom, med risk att utveckla akut leukemi om hon inte behandlades med ett visst läkemedel. Hon beviljades uppehållstillstånd efter att ha gjort sannolikt att läkemedlet inte fanns att tillgå via officiella kanaler i hemlandet och att tillgången på läkemedlet var både oregelbunden och osäker.

Tre experter om barnens väntan på asyl

Jannes Grudin, psykolog på Rädda Barnen:

– Den långa väntansprocessen kan vara en skadlig påfrestning för barn och ungdomar. Barn jag träffar uttrycker oro och beskriver att de har svårt att känna sig trygga och fokusera på vardagens aktiviteter. Att gå i skolan och leka med kompisar är en förutsättning för att kunna må bra, växa och utvecklas. Att barn ska leva under utvisningshot i en lång asylprocess riskerar att skada barnets utveckling. Vi måste se världen med barnens ögon och sätta barnets bästa i första rummet. Något både Sverige och andra länder behöver bli bättre på.

***

Foto: Tomas Leprince

Morgan Johansson (S) migrations- och justitieminister om asylprocessen:

– Från myndigheternas och statens sida kan vi inte ha en policy där vi säger att nu ska det vara fri invandring för alla barnfamiljer. Så har aldrig regelverket varit och det har heller aldrig varit tanken bakom lagändringen som gjordes förra året (red anmärkning: Lagen om särskilt ömmande omständigheter).

 

****

Mikael Cederbratt (M), riksdagsledamot och talesperson i migrationsfrågor:

Foto: Roger Vikström

– Man ska hantera barn med lite mer varsamhet, under särskilda omständigheter. Där ligger också hälsotillstånd. Så jag förutsätter att det i Migrationsverkets beslutsunderlag finns någon medicinsk bedömning av någon läkare. Jag kan inte tänka mig något annat. Asyllagstiftningen är till för att människor som är i behov av skydd ska få skydd. Det kan inte vara lösningen på andra saker som drabbar människor.