I juni 2017 knivmördades deras mamma i sitt hem av sin make – som dagen efter tog sitt liv • Nu berättar syskonen Erdif, Avisha och Mediha sin historia för första gången

Barnen berättar: Pappa mördade vår mamma

VÄSTERVIK. Förra sommaren blev Dzemilje, 37, brutalt knivmördad i sitt hem.

Gärningsmannen: Hennes make – som dagen efter tog sitt eget liv.

På ett dygn blev fem barn föräldralösa.

Nu väljer syskonen Erdif, Avisha och Mediha att för första gången berätta sin historia.

Publicerad 4 nov 2018 kl 06.11

Erdif ligger och knappar på mobilen medan föräldrarna bråkar i en annan del av lägenheten.

Det är inte första gången han hör dem. Efter ett fängelsestraff i Tyskland har pappa blivit som förbytt – svartsjuk och våldsam. Mamma Dzemilje har sagt att det någon dag kommer sluta med att maken mördar henne. Sonen har försökt lugna, sagt att han ska försvara sin mor.

Plötsligt hör han hennes skrik.

Instinktivt reser han sig upp och rusar mot föräldrarnas sovrum.

Synen som möter honom etsar sig fast för all framtid.

En kall söndag i oktober drygt ett år senare tar Erdif Ramizi, 23, och Avisha Ramizi, 19, raska kliv över gräsmattan på Nya kyrkogården i Västervik.

Storebror och lillasyster stannar till vid två vita gravstenar i marmor. Var för sig är stenarna formade som hjärtan. Ser man dem som en komposition bildar de ett stort vingspann med duvor som blickar mot varandra.

undefined

Avisha Ramizi, 19, och Erdif Ramizi, 23, besöker sina föräldrars gravar på Nya kyrkogården i Västervik.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Den första snön har just fallit när syskonen lägger ner var sin blomma och rensar rent bland dem som hunnit vissna sedan senaste besöket.

I graven till höger vilar deras mamma Dzemilje Ramadani. Kvinnan som slet för att försörja och uppfostra fem barn – men som bara fick bli 37 år gammal.

I den vänstra graven: Deras pappa Seburan Ramizi – mannen som mördade henne.

– Det sista han sa till mig var ”jag vill att du begraver mig bredvid din mamma”. Och så blev det. Jag kände inte att jag kunde neka hans sista önskan, säger den äldste sonen.

Dödsdatumen på stenarna, 13 och 14 juli 2017, anger dygnet då livet slogs i spillror för Erdif, 23, Avisha, 19, Mediha, 18, och deras två yngre syskon.

Nu väljer de för första gången att berätta om vad som hände den dagen – och hur livet ser ut efteråt.

Så länge jag bor kvar här känns det som att jag fortfarande har kvar henne

undefined

”Det var här jag bodde med mina föräldrar. Här hade vi våra sista minnen”, säger Erdif Ramizi, 23 i lägenheten i Västervik. I bakgrunden syns systern Avisha.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

De tre syskonen välkomnar in till lägenheten i Västervik. Bostaden är stor, skinande ren och inredd i vitt och silver.

För många hade det varit naturligt att flytta och försöka börja om på nytt. För Erdif var det tvärtom.

– Det var här jag bodde med mina föräldrar. Här hade vi våra sista minnen. Så länge jag bor kvar här känns det som att jag fortfarande har kvar henne, säger han.

undefined

Avisha bodde efter mordet i sin mammas sovrum i ett år. Nu har hon flyttat till Linköping med sin make och deras fyra månader gamla dotter.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Avisha känner annorlunda. Efter mordet flyttade hon in i mammans sovrum där hon bodde kvar i ett år.

– Jag klarade inte av att bo där. Det kändes inte bra. Efter att jag födde barn i somras blev jag deprimerad och kände att jag behövde byta miljö, säger Avisha som nu bor i Linköping tillsammans med sin make och deras fyra månader gamla dotter.

Kvar i lägenheten bor Erdif, hans flickvän och deras nyfödda dotter tillsammans med lillasyster Mediha.

Jag klarade inte av att bo där. Det kändes inte bra

Brodern sitter i soffan, böjer sig fram och pekar på en trasig lucka på underdelen av soffbordet. Han har kollat upp en möbelfirma och ska försöka få den lagad i stället för att köpa nytt.

– Allt ni ser härinne är som mamma hade det och jag vill inte byta ut något, säger Erdif.

Han visar runt i lägenheten. I varje rum hänger familjefotografier. Störst är en bild på mamma och pappa tillsammans.

Sista anhalt på visningen: Mammas sovrum.

– Det var här det hände, säger Erdif, och minns tillbaka.

undefined

Erdif visar sovrummet där han hittade sin mamma mördad. ”Det var här det hände”, säger han.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

I flera månader efteråt kände jag bara hat

Klockan är 11 den 13 juli 2017.

Efter ett bråk på morgonen går Seburan Ramizi till vild knivattack mot sin hustru. Hon faller till golvet och han delar ut flera knivhugg.

Erdif hoppar emellan, avbryter angreppet.

Sliter kniven ur pappas hand.

Lillasyster Mediha, vid tidpunkten 17 år gammal, ringer SOS Alarm samtidigt som fadern flyr ut ur lägenheten med en pistol.

– När de förde mamma till sjukhus trodde de att hon fortfarande levde. Men när jag lyfte upp henne i sängen såg jag att hon var borta, säger Erdif och fortsätter:

– I den stunden ville jag döda honom. Göra samma sak mot honom som han gjorde mot mamma. I flera månader efteråt kände jag bara hat.

 

I jakten på mördaren utfärdar polisen rikslarm. 

Morgonen därpå försöker pappan kontakta flera av sina barn från sitt gömställe.

– Jag svarade inte men jag skickade ett sms där jag skrev att jag aldrig ville träffa honom igen. Att han förlorade mig som barn när han mördade mamma, säger Avisha.

Det var då han bad mig att få bli begravd bredvid mamma. Just då förstod jag inte vad han menade

Trots att ett stort polisuppbåd tagit upp jakten är det i stället Erdif som får syn på sin pappa utanför lägenheten. Det blir ett kort möte mellan far och son.

– Han grät och hade enorm ångest. Han sa ”vad har jag gjort?” och ”nu får ni klara er själva, hur ska ni klara er?” Det var då han bad mig att få bli begravd bredvid mamma. Just då förstod jag inte vad han menade, säger Erdif.

undefined

Dzemilje mördades den 13 juli 2017.

I samband med mötet ringer pappan själv till polisen och säger att han är redo att överlämna sig. I väntan på att de ska anlända sätter han sig på en bänk på den intilliggande gården.

Innan polisen hinner fram tar han sitt eget liv.

– Från där jag stod kan man se till andra sidan. Jag såg när han...

Erdif går från ord till gestikulering.

Det är bilder som inte går att glömma. Jag har försökt. Det går inte

Med tummen och pekfingret formar han en pistol. Han riktar den mot sin tinning och trycker av.

– Så jag såg det också. Det är bilder som inte går att glömma. Jag har försökt. Det går inte, säger sonen.

På ett dygn går de fem syskonen från att ha både mamma och pappa i livet till att vara föräldralösa.

undefined

Innan polisen hinner fram tar pappan sitt eget liv.

Foto: Roger M Carlsson

 

Avisha är i Serbien när hon får veta att hennes mamma Dzemilje mördats.

Innan hon hinner gå på ett flyg hem till Sverige får hon nästa besked: Pappa är också död.

– I den stunden tänkte jag inte mycket på honom. Jag var mer ledsen för min mamma, säger Avisha.

På sjukhuset får syskonen möjlighet att se sina döda föräldrar en sista gång.

– Jag gick direkt fram till mamma. Jag klarade inte av att gå fram till pappa, det kändes inte rätt, säger Avisha.

För Erdif är det mer naturligt att sörja båda föräldrarna i ett tidigt läge.

– Vi ordnade minnesplats på andra sidan gatan med en bild på dem tillsammans. Dagen efter var glaset krossat på pappas sida av fotot. Jag vet vem som gjorde det men det är inget att göra något åt. Jag förstår hur de känner för de kände honom inte, säger han.

undefined

”I den stunden tänkte jag inte mycket på honom. Jag var mer ledsen för min mamma”, säger Avisha om när hon fick reda på att hennes pappa också var död.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Jag är en av de som har svårt att förlåta

I dag, med mer än ett års distans till föräldrarnas död, har några av syskonen förlåtit sin pappa, andra inte.

– Jag är en av de som har svårt att förlåta. Jag försöker för jag vet vilka problem han hade – men det går inte, säger Avisha.

Erdif har lyckats förlåta:

– Jag förstår om folk tycker att han var en idiot och en mördare. Det hade jag också tyckt om jag inte kände honom. Det är en del av varför vi förklarar vem han var och vad han betydde för oss. Han var inte en sådan person innan och därför är det annorlunda för oss.

 

Mordet och självmordet satte punkt för en gemensam livshistoria som började i Kosovo.

När kriget bröt ut 1999 flydde det unga föräldraparet mot Västeuropa. Med dem var Erdif, sonen som fötts när Dzemilje bara var 15 och fadern 18. Kort efter flykten föddes även dottern Avisha.

En brokig resa gick genom Tyskland, Belgien, Norge, Danmark och Sverige – och sedan utvisning tillbaka till Tyskland där pappan dömdes till ett fängelsestraff.

– Vi var små och mamma var ung. Men hon klarade av att ta hand om oss och det var hon som tog oss till Sverige, medan pappa satt kvar i fängelse i Tyskland, säger Erdif.

undefined

”Mamma var bäst. Hon levde för oss”, säger Avisha. ”Hon var en krigare. Hon var både mannen och kvinnan i huset”, säger hennes bror Erdif.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Dzemilje och barnen hamnade i Alvesta som flyktingar och flyttade så småningom till Linköping för att bygga upp ett nytt liv. Efter avtjänat straff återförenades maken med familjen.

Under åren som följde födde Dzemilje ytterligare tre barn och blev fembarnsmamma.

Tillvaron var inte perfekt, men den fungerade tack vare moderns hårda slit.

– Mamma var bäst. Hon levde för oss och gjorde aldrig något för sig sin egen skull, säger Avisha och fortsätter:

– Hon gick upp tidigt på morgonen och jobbade som städare. Efter jobbet gjorde hon allt i hemmet – handlade, lagade mat, städade, köpte kläder. 

Brodern Erdif fyller i:

– Hon var en krigare. Hon var både mannen och kvinnan i huset.

 

Pappan hade inte avskräckts från den kriminella banan. Han var hemma hos familjen i några veckor eller månader i stöten, för att sedan vara borta lika länge.

– Om man bara tittar på hans register så var vår pappa ingen bra människa. Under sitt liv satt han mycket i fängelse, gjorde mycket narkotikaaffärer. Han hade aldrig något vanligt jobb med anställning, utan det var på det viset han satte mat på bordet, säger Erdif.

Brottsregistret visar att pappan utvisades ur Sverige redan 2001 efter att ha dömts för grov stöld. I strid mot utvisningsvillkoren återvände han och begick nya brott. Så småningom blev han utvisad på livstid.

Under årens lopp skickade svensk polis handgripligen hem honom till forna Jugoslavien nio gånger. Men han kom alltid tillbaka.

I samhällets ögon var Seburan Ramizi en utvisad återfallsförbrytare. Men under barnens uppväxt var han något annat – deras pappa. 

Han brukade överraska henne med gåvor, tog med henne ut på resor och hjälpte henne med att föna och färga håret

Även om han var en man med stora brister så älskade de honom. 

Även om han var frånvarande mycket så var tiden de hade tillsammans fantastisk.

undefined

Syskonen Avisha, Erdif och Mediha håller upp en bild på sina döda föräldrar tillsammans. ”De var väldigt kärleksfulla mot varandra”, säger Avisha (till vänster).

Foto: ALEX LJUNGDAHL

– Han var en bra pappa och han älskade oss och vår mamma mer än allt annat, säger Avisha och fortsätter:

– De var väldigt kärleksfulla mot varandra. Han brukade överraska henne med gåvor, tog med henne ut på resor och hjälpte henne med att föna och färga håret.

Erdif:

– Han var rolig och social. En sådan person som lätt skaffar vänner och får människor att tycka om honom.

 

Men med tiden förvandlades pappan.

För några år sedan dömdes han till ett nytt straff utomlands. Under två år i tyskt fängelse hade han ingen kontakt med familjen.

När han kom ut var han förändrad.

– Det hade fastnat en tanke i hans huvud att mamma hade varit otrogen mot honom. När han kom hem var han aggressiv och väldigt svartsjuk, säger Erdif.

Dzemilje kunde inte gå till tvättstugan utan att bli utfrågad om var hon hade varit och vem hon hade träffat.

– Han kunde dyka upp på hennes jobb och kontrollera henne. Det var på en sjuklig nivå, säger Erdif.

När han kom hem var han aggressiv och väldigt svartsjuk

På en sekund kunde bostaden förvandlas till ett slagfält. Pappan var aldrig våldsam mot barnen, men för dem blev hans närvaro förenad med stress, spänning, bråk och våld.

undefined

På en sekund kunde hemmet förvandlas till ett slagfält. Det föll på de äldsta syskonen – Erdif och Avisha – att gå emellan och skydda sin mamma.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Det föll på de äldsta syskonen – Erdif och Avisha – att gå emellan. Att skydda sin mamma så mycket de kunde.

I februari 2017 fick myndigheterna kännedom om vad som pågick, strax efter att familjen flyttat från Linköping till Västervik.

Dzemilje låg på sjukhuset med flera brutna revben när hon förhördes av polis:

Under en kväll när de hade gäster anklagade maken henne på nytt för att vara otrogen. Han bad henne följa med ut i soprummet. När de kom bort från barnen och gästerna fick hon en ”stenhård” spark i sidan och ett slag i bakhuvudet.

Smärtan var så påträngande att de fick tillkalla ambulans.

Därtill berättade hon om en händelse några månader tidigare. Den gången slog han henne med knytnävsslag, sparkade och ströp henne slutligen så att det svartnade för ögonen.

Allt som vi sa i polisförhören var sant men vi sa att det aldrig hade hänt. Det ångrar jag verkligen

För poliserna bekräftade Avisha mammans version.

Pappan häktades och åtalades för grov misshandel. Men när det var dags för rättegång hade både mamman och dottern dragit tillbaka sina uppgifter.

undefined

”Jag sa att så länge jag var här kunde han inte röra henne. Men sen hände det. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle gå så långt”, säger Erdif.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

I domstol påstod Dzemilje att skadorna kom från en fallolycka och att allt hon sagt om maken var påhittat eftersom hon inte vill bo med honom i Sverige.

– Allt som vi sa i polisförhören var sant men vi sa att det aldrig hade hänt. Det ångrar jag verkligen. Om han hade dömts så hade han suttit inne när mamma dog, säger Avisha.

– Vi gjorde det för att de skulle släppa honom. Jag visste att han verkligen behövde hjälp, men det var inte ännu ett fängelsestraff han behövde.

Med stöd av de inspelade förhören dömde tingsrätten ändå ut ett år och tio månaders fängelse för grov misshandel. En oenig hovrätt sänkte straffet till fem månader för misshandel av normalgraden.

Jag sa flera gånger till mamma att hon var tvungen att dra i väg, komma in på skyddat boende och för en gångs skull skulle tänka på sig själv

Tre veckor innan mordet släpptes pappan och utvisades återigen till forna Jugoslavien. Omgående återvände han till Sverige.

undefined

Syskonen Erdif, Mediha, med Avishas dotter, och Avisha. På väggen hänger en bild av föräldrarna. ”Jag hörde kolleger som pratade: 'Vad är det för idiot som har mördat sin fru?' De visste inte att det var min pappa”, säger Erdif om tiden efter mordet.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

– Den sommaren målade han om lägenheten, köpte nytt matbord, renoverade balkongen. Han och mamma delade på ansvaret och han fanns där för oss barn. Han var världens bästa. Men sen fick han sina stunder då det svartnade för ögonen, säger Avisha.

– Efter att han slagit fick han alltid enorm ångest. Man kunde se på honom att han verkligen tyckte att han hade gjort fel.

– Om det alltid hade varit dåligt så hade det varit lätt att göra något åt det. Men oftast var det bra – och det gjorde det väldigt svårt för oss barn.

Under sina sista veckor i livet pratade Dzemilje om att hon var förberedd på att maken någon dag skulle mörda henne.

– Jag sa flera gånger till mamma att hon var tvungen att dra i väg, komma in på skyddat boende och för en gångs skull skulle tänka på sig själv. Men hon ville inte riskera att komma ifrån barnen, särskilt de yngre, säger Avisha.

Erdif har svårt att få fram orden:

– Jag sa att så länge jag var här kunde han inte röra henne. Men sen hände det. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle gå så långt.

 

En lågintensiv mordutredning pågick under några månader men lades så småningom ner med slutsatsen att pappan var ensamt ansvarig för mordet.

För de fem syskonen väntade ett nytt liv. Efter att ha bott hos släktingar i Västervik under några veckor kunde de flytta tillbaka in i familjelägenheten.

Då utan en mamma som hade skött praktiskt taget allt i hushållet.

– Jag var i chock ganska länge och lämnade mitt jobb. Jag hörde kolleger som pratade: ”Vad är det för idiot som har mördat sin fru?” De visste inte att det var min pappa, säger Erdif.

Så småningom fick han prata med en psykolog via Arbetsförmedlingen. De yngre fick hjälp av socialtjänsten eftersom de inte var myndiga.

Avisha, som hade fyllt 18, försökte axla sin mammas roll och fokuserade på att ta hand om de yngre syskonen.

– Jag hade inte tid för mig själv. Allt annat gick före och jag pratade aldrig med någon. Om jag kände att jag behövde tid för mig själv så tog jag en ensampromenad till gravarna, säger hon.

undefined

Avisha (till vänster), som hade fyllt 18 när mamman dog, försökte axla hennes roll och fokuserade på att ta hand om de yngre syskonen. ”Jag hade inte tid för mig själv”, säger hon. Bredvid henne i soffan sitter storebror Erdif. Systern Mediha håller i Avishas dotter.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Syskonen fick försäkringspengar via Dzemiljes jobb, men de försvann i en rasande takt. Vardagsräkningar kombinerat med begravningskostnader tömde kassan.

– Det blev svårt med ekonomibiten. Jag visste att om gick till socialen så skulle de hjälpa till, men jag var så avstängd i mitt huvud. Jag var så arg, besviken, ledsen, säger Erdif och fortsätter:

Till slut tog han sig själv i kragen.

– Folk behövde mig. Jag är en vuxen man och får göra så gott jag kan. Jag skaffade jobb, började handla mat och betala räkningar.

Det första året efter föräldrarnas död var kantat av bakslag, men syskonen hade en sak som de hämtade styrka från – de var alla tillsammans.

undefined

Syskonen Avisha och Erdif vid mamma Dzemiljes grav. Erdif har döpt sin nyfödda dotter till Dzemilje efter sin mamma.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

För en månad sedan förändrades det när socialtjänsten placerade de två yngsta syskonen – som inte är myndiga – på ett familjehem i en annan del av landet. I dag har de alla tät telefonkontakt varje dag.

För de äldre syskonen är myndigheternas beslut ett hårt dråpslag. Föräldrarnas död har gjort syskonbanden starkare och Erdif säger att de planerar att konsultera en jurist för att försöka få till en kompromiss.

– Vår dröm är att de ska få komma hem till oss. Men det vi vågar hoppas på är att de ska få komma hem till Västervik och hamna hos någon vi känner, säger Erdif.

– Så att vi vet var de är, hur de har det, så att vi kan träffa dem. Då behöver vi inte oroa oss över att det ska hända dem något.

Jag tror inte att vem som helst i vår ålder hade klarat av det som vi har gått igenom

De tre äldsta syskonen känner att de är redo att gå vidare med sina liv. Resan genom sorg, ilska och till synes oöverkomliga hinder har tvingat dem att växa som människor. Livet börjar sakteligen gå tillbaka till en fungerande vardag.

– Jag tror att hon skulle vara väldigt stolt över oss. Att vi är så starka. Jag tror inte att vem som helst i vår ålder som hade klarat av det som vi har gått igenom, säger Erdif.