Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lotta, 13, offrade sig för lillasyster Stina, 11

Systrarna Smenstorp. Stina i mörkt hår, och Lotta i ljust hår. Foto: Privat
Lillasyster Stina till vänster, storasyster Lotta i ljust hår till höger. Foto: Privat
Syskonen hade varit och badat när gärningsmannen slog till. Foto: BERGGREN MICHAEL
Mamman till 21-åringen sökte hjälp för sin son flera gånger. Foto: Arkiv

Många år har gått.

Men de anhörigas sorg och saknad är fortfarande stark.

Och poliserna som utredde brotten glömmer dem aldrig.

I en serie återvänder Expressen till tre mordfall från 2000-talet. 

 

BOLLNÄS. Flickorna hade badat i det kalla älvvattnet när mannen kom ner till stranden med en kökskniv i handen.

Han gav sig på lillasyster Stina – då hoppade storasyster Lotta på den fullvuxne mannen.

”Jag höll hennes huvud under vattnet, när hon slutade röra på sig förstod jag att hon var död. Då kändes det bra”, är orden som Lottas pappa minns mest från rättegången.

Det har nu gått 18 år sedan vansinnesdådet i Bollnäs.

Det var första veckan på sommarlovet. Solen sken.

De fyra flickorna i mellanstadieåldern var på väg att bada i Ljusnan.

– Jag var lite orolig för att de skulle cykla till stranden själva. Flickorna var så vilda på cyklarna. Och så var det kallt i vattnet tänkte jag. Jag trodde inte att de skulle bli borta länge. Det sista jag sa till Lotta var: Ta hand om din syster. Och ta hand om Stina, det gjorde hon, säger mamma Mona Smenstorp när vi nu sitter vid familjens köksbord i det lilla samhället strax utanför Bollnäs.

Flickorna cyklade i väg där på eftermiddagen. Framme vid den gamla campingbadplatsen började de klä av sig. De större tjejerna gick i först. Det var kallt i älven och flickorna tjoade och tjimmade. Plötsligt uppenbarade sig en mörkklädd gestalt.

Systrarna Lotta och Stina Smenstorp. Foto: Privat

Stod inte ut med ”djurskriken”

Den 21-årige mannen var psykotisk och hade hört skriken från älven. Efteråt i polisförhör har han berättat att han blev orolig av ljuden, hatisk.

Sade att han åkte mot skriken för att:

”…det inte ska förekomma djurskrik inom mänskligheten” och att om man skriker så av lite kallt vatten ”då är man inte mer värd än vakuumet från lungorna”.

Kniven åkte han och hämtade i sin mormors kök – efter att ha frågat henne om gröna äpplen.

Flickorna på stranden upptäckte – för sent – den mörkklädde gestalten som närmade sig med mörk blick. En av flickorna vittnade senare om hans svarta ögon.

Han stack kniven i Stinas ansikte flera gånger. Vid ett tillfälle fick han syn på sin egen siluett när han höll i kniven – men skakade av sig det, har han sagt i polisens förhör.

Storasyster Lotta befann sig några meter därifrån och insåg vad som hände. Hon kom med fart och skrek: ”Du ska inte döda min syster” och kastade sig sedan över honom, har 21-åringen berättat i förhör.

Han släppte lillasyster Stina och med knytnäven slog han till storasyster Lotta. Han drog henne i håret ned till vattnet och tryckte ned hennes ansikte under vattenytan tills hon inte kämpade emot längre.

På andra sidan älven stod en bekant till familjen och skrek. I polisförhör berättade vittnet hur de lekfulla skriken förändrades ”från lekfullt glatt till ångestfyllt och av rädsla”.

Tvärsöver är det cirka 150 meter.

Foto: LJUSNAN, TIDNINGEN

”Hur ska pappa ta det här?”

Medan Lotta dränktes sprang de andra tjejerna i panik upp på riksvägen för att få hjälp. En av dem som stannade för att hjälpa flickorna, som ställt sig mitt i vägen, berättade i polisförhör att Stina var blöt, grät och om och om igen sade: Hur ska pappa ta det här, han som älskar Lotta?

En av kvinnorna försökte få stopp på de öppna knivsåren i Stinas ansikte.

Under tiden låg Lotta kvar i vattnet.

Det tog en stund innan räddningstjänsten hittade henne i strandbrynet. Hon fördes i ilfart till sjukhuset.

– Jag fick samtalet medan jag höll på att byta lina på spöet. Telefonen bara ringde och ringde men jag ville inte sumpa flera hundra meter lina. Till slut svarade jag och då sa de att du måste komma till Bollnäs sjukhus, jäntorna är här, säger pappa Åke.

Det var en granne som ringde och berättade.

– Då gick det fort hem. Polisen och jag kom samtidigt till lasarettet, fastän de bara hade några kilometer och jag hade fem mil. Det var fyrljusblinkers genom alla korsningar. När jag kom fram låg Lotta med syrgas och Stina nyopererad. Halspulsådern gick på henne när hon kom på sjukhuset. Hade inte överläkaren varit där hade vi förlorat Stina också.

Mamma Mona berättar att sköterskan i telefon sa att Stina blivit knivskuren och gråter.

– Men hon sa ingenting om Lotta. En kvinnlig polis som skjutsade upp mig på sjukhuset sa lite försiktigt att Stina går det bra med, men Lotta är det värre med.  

Familjen samlades på sjukhuset.

– Efter en timme på sjukhuset var det som att hjärtat höll på att flyga ur kroppen på mig, säger Mona. 

Hon berättar att hon satt vid dotterns sida på intensiven hela natten.

– Lottas hjärta fortsatte att slå. Läkarna sa att hjärtat orkade slå för att hon var så ung. Men jag kommer så väl ihåg det, tio i fem, då blev det bara ett rakt streck på monitorn. Då begärde jag att få dit en präst som höll en liten kort minnesstund över henne. Sen kände jag; vad ska hända nu? Vad ska jag göra? Vi fick hjälp av prästen. Kyrkan kom med bilen och Stina blev insvept i en filt för hennes kläder var ju fortfarande blöta. Vi fick skjuts hem. Det var jobbigt att fungera överhuvudtaget.

Blommor och kort med sista hälsningar till Lotta lades vid mordplatsen dagarna efter mordet. Foto: Michael Berggren/Expressen

”Hon måste ha varit så modig”

16 juni var det 18 år sedan den dagen. Sly har växt upp på platsen och det är inte lika öppet som det var då.

Men det går fortfarande en stig genom riset ned till vattnet. Det ligger glasspapper på marken. Också i dag är det några barn som badar i försommarvärmen. Skrattar och plumsar i det strida vattendraget.

Vattnet är järnrött och klart.

– Hon måste ha varit väldigt modig. Hon tänkte hela tiden på att skydda mig. Det är inte vem som helst som skulle göra det hon gjorde. Det var väl därför hon var så modig och vågade hoppa på honom, en vuxen karl, på det sättet hon gjorde. Jag lever med det varje dag, säger Stina som överlevde tack vare sin syster.

De stora skärsåren i ansiktet från gärningsmannens knivhugg fick Stina att skämmas och försöka täcka sina ärr.

– Jag minns att Stina höll sina gosedjur i ansiktet om vi skulle vara ute bland folk, säger mamma Mona.

Rädslan sitter kvar än i dag.

– Det jag minns starkast är hur han kommer fram mot mig med knivarna. Sen när Lotta ligger i sängen på sjukhuset. Det var svårt att förstå för mig som 11-åring. Det kändes konstigt. Det såg bara ut som att hon sov, säger Stina som i dag hunnit fylla 29 år och själv har familj.

Pappa Åke och mamma Mona berättar om sin livsglada dotter. Foto: Expressen

Pappa Åkes ögon tåras när han berättar fastän det gått så många år.

– Det var ett helvete. Lotta var pappas jänta. Hon brukade vara med mig och fiska. Var alltid den som hade första fisken på isen när vi var ute på vintern. Man trodde aldrig att man skulle behöva begrava sina barn och se ut sin egen grav i förtid. 

Vem var Lotta?

– En livsglad person. Öppen. Skrattade jämt. Stark, säger Åke.

Hade hon fått leva hade hon utbildat sig till polis, säger föräldrarna.

– Saknaden har varit enorm. I tre månader stod jag och grät vid spisen när jag lagade mat och saknade Lotta. Varje kväll var det en tallrik mindre att duka ut. Hon brukade alltid sitta och prata när vi åt middag, berätta hur det var i skolan. Hon höll låda helt enkelt, säger Mona.

Kort efter dådet greps 21-åringen hemma i lägenheten.

Erkände nästan direkt

Polisen Tord Tallmarker var den förhörsledare som bara timmar efteråt fick fram ett erkännande.

– Egentligen tänkte vi bara gå in och kolla hur det var med honom där i arresten.

– Vi resonerade att det här skulle vara en person vi skulle sitta länge med, så vi kunde lika gärna gå in och prata lite. Vi pratade om allt möjligt, hans intressen som kemi och idrott. Så kom vi in på vad han var misstänkt för och vi frågade om det inte skulle kännas skönt att få lätta sitt hjärta. Och det ville han. Så då fick en kollega snabbt som ögat hämta en bandspelare för det hade vi inte tänkt på att ta med, säger Tord Tallmarker. 

Han säger att det var svårt att sätta sig in i 21-åringens begreppsvärld.

– Tankarna gick förstås åt alla håll när han erkände. Men mest att det var tragiskt för pojkstackaren och naturligtvis de anhöriga som drabbats av det hela.

21-åringen dömdes av Bollnäs tingsrätt för mord, mordförsök och narkotikabrott. Foto: EXP

Dömdes för mord – till rättspsyk

21-åringen dömdes av Bollnäs tingsrätt för mord, mordförsök och narkotikabrott. Straffet blev rättspsykiatrisk vård.

Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet var 21-åringen särskilt känslig för ljud. Sådant gjorde honom djupt orolig och arg. Vid ett tillfälle sa han att han skulle mörda en granne om denne inte slutade spela hårdrocksmusik.

I en P3-dokumentär från i våras berättade 21-åringens mamma att hon känt oro för vad han kunde göra. Hon säger i dokumentären att hon försökte få hjälp från psykvården men att 21-åringen inte bedömdes tillräckligt sjuk för att tvångsomhändertas.

I november 2010 begick 21-åringen självmord inne på en rättspsykiatrisk klinik. 

– Man blir ledsen av att han inte fick hjälp. Om han hade fått det hade det här kanske inte hänt. Samtidigt var det en lättnad, att inte behöva gå runt och vara rädd längre. Jag har varit rädd för honom ända sedan det hände. Jag är fortfarande rädd för mörker, fastän han inte finns längre, säger Stina. 

Expressen har sökt 21-åringens mamma som säger att hon inte vill säga något ytterligare – men att hon är besviken på att psykvården inte lyckades hjälpa hennes son.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!