Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jeanettes och Emmas barn blev mördade

Emma Jangestig utsattes för mordförsök och hennes barn Max och Saga mördades av Christine Schürrer 2008. Emma är kritisk till stödet från samhället: ”Det var ingen som hjälpte mig, ingen som hörde av sig och frågade vad jag behövde”, säger hon. Foto: ROBBAN ANDERSSON
Jeanette Wests dotter Trez, sköts ihjäl av Peter Mangs i Malmö: ”När de väl hade stängt av respiratorn fick vi ett papper om hur en begravning går till. Sedan skulle vi gå hem”. Foto: SARA STRANDLUND
Ewa-Britt Gabrielsens son Marcus sparkades till döds i Stockholm. Ewa-Britt och hennes man fick stöttning av sjukhuset och polisen men menar att alla inte har lika tur: ”Allt för många blir lämnade åt sitt öde”. Foto: Brottscentralen

Jeanette Wests och Emma Jangestigs barn mördades. Ewa-Britt Gabrielsens son sparkades ihjäl.

Alla tre tycker att samhället sviker anhöriga till brottsoffer.

– Det var ingen som hjälpte mig, ingen som hörde av sig och frågade vad jag behövde, säger Emma Jangestig. 

Emma Jangestigs två barn, Max och Saga, mördades av Christine Schürrer i hemmet i Arboga 2008. 

Jeanette Wests dotter, Trez West Persson, föll offer för serieskytten Peter Mangs i Malmö

Ewa-Britt Gabrielsens son Marcus sparkades till döds på Kungsgatan i Stockholm 2005. 

Något som de alla tre betonar är att man som anhörig behöver stöttning i sorgearbetet, från start till slut, och att detta borde ske genom sociala insatser. Men hjälpen anhöriga får upplever de generellt som obefintlig. 

Jeanette West: ”Man blir aldrig som vanligt”

Tjugoåriga Trez West Persson satt i en bil med en kompis när serieskytten Peter Mangs avlossade flera skott in i bilen. Skadorna var så svåra att hon dog.

– Man blir aldrig som vanligt igen efter att ha gått igenom något sådant här. Jag satt ett helt år som i en glasbubbla, visste inte något, förstod inte något och kunde inte göra något, säger hennes mamma Jeanette West. 

Trez West Persson sköts ihjäl av Peter Mangs. Foto: PRIVAT

När Trez hade förts till sjukhuset kom polisen hem till Jeanette och hennes sambo. De berättade att en kvinna låg svårt skadad på sjukhus och att man trodde att det var Jeanettes dotter.

– Väl på sjukhuset var det ingen som mötte upp oss, ingen som var förberedd på att vi skulle komma. Vi fick veta att vi skulle identifiera Trez, sedan hände absolut ingenting. Ingen präst, ingen kurator. När de väl hade stängt av respiratorn fick vi ett papper om hur en begravning går till. Sedan skulle vi gå hem. 

”Vi behöver någon som lyssnar”

Jeanette och familjen hade en poliskontakt som de kunde ringa och ställa frågor till kring utredningen, innan Peter Mangs greps.

– Jag var jätterädd för att de inte skulle gripa någon, att Trez skulle läggas i en låda och glömmas bort. Vi fick inte reda på något, men vi hade i alla fall någon att ringa och prata om vår rädsla. 

Jeanette West på plats under rättegången mot Peter Mangs. Foto: LARS PEHRSON / SVD / SCANPIX / SVENSKA DAGBLADET

Efteråt har Jeanette fått veta att kyrkan har samtalsgrupper som man kan vända sig till.

– Det var ingen som berättade det. När man drabbas av en sådan här sak vet man inte var man ska vända sig. Jag skulle önska mer samverkan, mellan kuratorer, kyrkan, Brottsoffermyndigheten, stödgrupper i kommunen och polisen. Vi behöver någon som lyssnar och någon som man kan lita på, som vägleder en under begravning och rättegång. Och hjälper en att hantera medierna.

Emma Jangestig: ”Fick inget skydd alls”

Emma Jangestig, som själv utsattes för ett mordförsök och vars barn mördades lever i dag på skyddad adress.

Emma Jangestig och hennes familj har i dag skyddad adress. Foto: STEFAN ERIKSSON

Christine Schürrer dömdes till livstids fängelse för morden och avtjänar nu sitt straff på ett fängelse i Tyskland. 

– Efter domen fick vi inget skydd alls, det var åt skogen. När Schürrer satt i Sverige fick jag en del information. Men min stora fråga är: Var är skyddet för vår del när brottslingar flyttas utomlands? Länderna borde samarbeta på något sätt.

 

LÄS MER: Christine, 31, slog ihjäl barnen med hammare

 

Emma berättar hur hon och familjen huvudsakligen fått sin information från medierna och hon är orolig över att en dag få höra att Christine Schürrer har blivit släppt. 

Inför hovrättsdomen varnade polisen Emma om Schürrer skulle gå fri. Att hon då inte skulle vara säker och behöva gå under jorden.

– Jag är inte säker på att jag kommer att få reda på om hon kommer få tidsbestämt eller när hon släpps ut. Vem berättar det? Måste jag ringa medierna?

Emmas Jangestig barn Max och Saga. Foto: STEFAN ERIKSSON

Emma efterlyser en spindel i nätet

Emma tycker att det behövs en spindel i nätet ute i samhället som kan hjälpa anhöriga när sorgen är som störst. 

– Det behövs någon kontakt på sjukhuset, någon som kan hjälpa en med de jobbiga samtalen och frågor man vill ha svar på. Någon som kan guida en i samband med rättegång för att man ska känna sig trygg första gången man är där. Som kan hålla kontakten med medierna om det är tufft, säger Emma och fortsätter: 

– Får vi rätt stöd kommer vi tillbaka i samhället mycket fortare, för bearbetningen börjar direkt. 

Ewa-Britt Gabrielsens son Marcus blev brutalt sparkad till döds 2005 i centrala Stockholm. Tre män i 20-årsåldern åtalades och dömdes för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Straffet blev fyra års fängelse.

Ewa-Britt är i dag språkrör i RAV, riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade. 

Marcus Gabrielsen sparkades ihjäl på Kungsgatan i Stockholm. Foto: Privat

– Jag och min man har i efterhand förstått att vi hade tur. Vi fick stöttning från sjukhuset och det var tre poliser som besökte oss där. Men när jag vi blev invalda i RAV:s styrelse, förstod vi att det var många som inte fått det stödet, berättar Ewa-Britt och fortsätter: 

– Allt för många blir lämnade åt sitt öde. Politikerna borde ge pengar till kommunerna så de kan ha en handlingsplan för när det händer. Samhället måste samverka.

”Ett öppet sår som rivs upp om och om igen”

Hon har flera gånger i sin roll som språkrör träffat ledande politiker för att diskutera anhörigperspektivet. Hon betonar att skadeståndet som betalas ut till anhöriga till brottsoffer är en viktig fråga. Men det handlar inte om pengarna i sig. 

– De pengarna som skulle ersätta våra anhöriga, de finns inte i hela världen. För oss anhöriga är skadeståndet en del av straffet, säger Ewa-Brit Gabrielsen och fortsätter:

– Staten borde betala till oss från det att domen vunnit laga kraft. Man är i chock över vad som hänt, så kuvad av allt man kastas in i, en rättsprocess som man inte har en aning om. Och då ska man orka fylla i papper och kämpa för ett skadestånd. 

Ewa-Britt och hennes man fick på egen hand se till att skadeståndet drevs in via Kronofogden.

– Först när domen kommer börjar hjärnan förstå vad som egentligen har hänt. Och då ska man börja fylla i en massa papper. Det är inte rimligt, vi har fått tillräckligt med stryk i att mista våra kära. Det är som ett öppet sår som rivs upp om och om igen. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!