Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Carolines man fick skallen krossad med ett murblock

I somras krossade en man Joakim Davidssons huvud med en sten och ett murblock.

Samtidigt slets en sexbarnspappa från sina barn och en make från sin fru.

Det är som att han mördats utan att dö, upplever hustrun Caroline:

– ”Du måste vara rädd om dig”, sa jag. Det var sista gången jag pratade med honom.

Varje kväll säger Caroline god natt till sin man. Men han svarar inte.

32-årige Joakim ”Jocke” Davidsson, pappa till tre barn och bonuspappa till tre till, har inte kunnat prata sen natten till den 25 juni. Då somnade han på en trappa i Hudiksvall. Sen fick han skallen krossad mot den, genom flera slag med en sten och ett murblock.

Caroline Davidsson, 33, och Jocke har varit ett par i sex år, men de har känt varandra ännu längre. Förra året gifte de sig.

– Busig, skrattar Caroline fram när hon ska beskriva sin man.

– Han busade alltid med barnen. Och det säger de alltid, att det saknar de mest. Han var snäll och omhändertagande. Och det är alltid han som har bakat i familjen. Nu vet vi inte vem som ska göra bullarna till födelsedagarna. Han bakade gärna 150 per gång också, så att de skulle räcka ett tag.

Men det var då. Nu ser det helt annorlunda ut:

– Han svarar ja genom att trycka i handen och nej genom att blunda.

”Han busade alltid med barnen. Och det säger de alltid, att det saknar de mest”, säger Jockes fru Caroline Davidsson. Foto: Privat

”Jag frågade: Lever han?”

Caroline Davidsson berättar om när hennes och familjens liv förändrades för alltid:

– Det började med att polisen ringde och frågade om jag visste var Jocke var. Nej, det visste jag inte. Så jag sa att ”du verkar ju veta var han är”. Kanske, svarade polisen och sa att de hade hittat en person i Hudiksvall, de behövde kännetecken på Jocke för det skulle kunna vara han. Det var en person som hade blivit misshandlad.

Mer fick Caroline inte veta än. Hon gick in på polisens hemsida, där läste hon om ett misstänkt mordförsök i Hudiksvall.

– Då tänkte jag nästan direkt att det måste vara han.

Efter någon timme ringde det från polisen igen. De frågade om de kunde komma hem till henne. Caroline fick veta att det ”med största sannolikhet” var Jocke som hade hittats, och att han hade förts till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– De ville att jag skulle dit och identifiera så fort som möjligt. Jag frågade: ”Lever han?”. Men det kunde de inte uttala sig om, jag var tvungen att identifiera honom först.

Caroline Davidsson, 33, och Jocke har varit ett par i sex år, men de har känt varandra ännu längre. Förra året gifte de sig. Foto: Privat

Joakim kunde inte opereras

Caroline fick ordna så att någon tog hand om barnen, och hon fick skjuts de 50 milen ner till Uppsala från Östersund. När hon kom fram på natten låg Jocke nedsövd.

– Jag fick gå in och titta, jo, det var Jocke. Men de sa inte så mycket mer.

Caroline fick ett rum på ett patienthotell, men hon kunde inte sova.

Dagen därpå fick hon veta att hennes man hade blivit slagen flera gånger i huvudet och att han hade flera blödningar och frakturer. Man vågade inte operera än. Det var inte säkert att Jockes kropp skulle orka med det.

Caroline fick berätta för barnen

Jocke flögs till Umeå – sen blev det sämre. Sexbarnspappans hjärna började svälla. Jocke sövdes djupare och djupare, ett dränage sattes in för att man skulle kunna lätta på trycket mot hjärnan.

– Då visste barnen inget än, säger Caroline.

Hennes och Jockes gemensamma barn, 2-åriga dottern Maja, kördes upp. Caroline förklarade för henne att ”pappa är sjuk”.

Tre av de andra barnen – Jockes bonusbarn Oliver, 11, Rasmus, 10, och Hugo, 7 – fick Caroline berätta för via telefon.

Förra året gifte Jocke och Caroline sig. Med dem bor Carolines barn Oliver, Rasmus och Hugo. Och den gemensamma dottern Maja. Foto: Privat

– De satt på rummet alla tre, frågade var jag var och vad jag gjorde. Jag sa att pappa Jocke har blivit slagen i huvudet. Det är en som har slagit honom i huvudet jättemånga gånger. Vi vet inte om han kommer klara sig.

Hugo skrek:

– Pappa Jocke måste klara sig! Han får inte dö!

Rasmus frågade:

– Vem har gjort så? Vem gör så?

”Ni måste ju laga pappa”

Samtidigt som Caroline fick berätta för barnen fortsatte Jocke att bli sämre. Han opererades akut för att få in ett nytt dränage, men trycket i skallen steg. På fredagskvällen den 29 juni kom alla tre pojkarna upp till Umeå och stannade över helgen.

Jockes tillstånd blev sämre och läkarna fick operera bort hans skallben för att lätta på trycket. Då fick han en ny kraftig blödning.

Hos Jocke på rehabiliteringen finns flera bilder från familjen. Här är en på dottern Maja som hälsar på. Foto: Privat

Kort innan pojkarna skulle åka hem på måndagen samlade en läkare familjen och sa att det såg så dåligt ut att det nog inte skulle gå.

– Ni måste ju laga pappa, sa en av pojkarna.

Läkarna sa att det såg illa ut. Att om Jockes hjärta skulle stanna så skulle inga återupplivningsförsök göras. Och om han mot förmodan överlevde så skulle han nog aldrig vakna igen. Senare på kvällen kom Jockes två barn – 12 och 9 år gamla – från ett tidigare förhållande upp.

”Nu jävlar, du lämnar mig inte”

Tiden på sjukhuset är otydlig för Caroline, upphängd på när Jocke flyttades, när trycket steg, när dränage sattes in, när nya ingrepp genomfördes.

– Jag kunde inte äta eller sova. Kuratorn fick tvinga i mig Mariekex och saft. Fem gånger om dagen tyckte hon att ”nej, nu måste du äta tre kakor”, skrattar Caroline.

På tisdagskvällen, en vecka och en dag efter mordförsöket, hände något.

– Jag gick fram till honom. Det var bara jag där. Jag hade inte gått fram till honom innan, jag hade stått vid fotändan och inte orkat gå fram. Nu gick jag fram och tog honom i handen. Han var alldeles iskall. Och så sa jag till honom att ”nu jävlar, du lämnar mig inte”. När jag gick ut därifrån blev jag skithungrig. Då hade jag inte ätit riktigt på en vecka. Det var så jäkla konstigt, det var som om han sa ”det är lugnt”.

En dag gick Caroline fram till Jocke på sjukhuset: ”Han var alldeles iskall. Och så sa jag till honom att 'nu jävlar, du lämnar mig inte'”, berättar hon. Foto: Privat

Caroline tog sig ner på stan, minns hon.

– Jag åt nästan en hel pizza. Jag pratade med min bästa kompis i telefon, och hon frågade ”vad är det för fel? Du låter som en annan person!”.

Sen började trycket mot Jockes hjärna lätta. Och det blev bättre och bättre. Den 9 juli flyttades han till Östersund.

Dottern Maja var rädd för Joakim

– Läkarna trodde inte att han skulle vakna. Men rätt vad det var började han röra fingrarna. Satte jag dit tummen så höll han i den.

Jocke opererades igen för att kunna sondmatas, och då förändrades han, berättar Caroline.

– Han började låta, han viftade med handen. Läkaren sa att det var precis som om vi hade väckt upp honom.

Den 10 augusti flyttades Jocke till rehabiliteringen, och där är han kvar fortfarande. Caroline är hos honom mellan tre och fyra gånger om dagen, varje dag.

2-åriga Maja var rädd för Jocke till en början, berättar Caroline. ”Nu går det bra, nu vill hon till pappa. Hon klättrar upp i sängen och sitter hos honom”, berättar Caroline. Foto: Privat

– Jag pratar lite med honom. Sitter han i rullstolen kan vi gå ut och gå. Har jag med hunden kan vi gå ut så han får hälsa på henne. Sätter man ner hans hand på henne så han känner pälsen så blir han avslappnad. Jag klipper honom, rakar om det behövs, klipper naglarna … lyssnar på musik. Lite sådant. Barnen är där två, tre gånger i veckan.

2-åriga Maja var rädd för Jocke till en början, berättar Caroline.

– Men i takt med att slangarna försvunnit har det blivit bättre. Nu går det bra, nu vill hon till pappa. Hon klättrar upp i sängen och sitter hos honom. ”Nu är min pappa sjuk”, säger hon.

– De större barnen önskar att han ska kunna börja prata.

Caroline är sjukskriven efter attacken

Men det finns ingen prognos för hur det kommer bli. Sexbarnspappan kan inte göra något själv och har ett ”fullständigt vårdbehov”.

– Det blir sakta, sakta bättre. Nu viftar han med hela högerarmen, nu kan han sträcka upp den. Och han kan dra upp vänster ben lite grann.

– Sen tycker jag att han låter mer och mer som att han försöker säga något.

– I går satt jag inne hos honom, då hörde han dottern ute i korridoren. Då ryckte han till och spärrade upp ögonen och lyssnade. Då märktes det att han hörde någon han känner. Det märks också direkt när jag kommer. Särskilt om han inte ser mig, men hör min röst.

– Sen är det så svårt att säga också hur mycket han är med, vad förstår han? Det är det ingen som vet.

Det finns ingen prognos för hur det kommer bli med Joakim. De två första åren händer mycket, säger läkarna. Just nu har sexbarnspappan ett ”fullständigt vårdbehov”. Foto: Privat

Caroline vet inte hur hon ska säga att hon själv mår. Det är som det är, inget man kan förbereda sig på. Sen Jocke attackerades har hon varit sjukskriven från jobbet som undersköterska i Region Jämtland.

– Det går upp och ner. Vissa nätter sover jag, vissa inte alls. Första gången jag skulle sova hemma var det fruktansvärt. Bara att komma innanför kommungränsen. Men jag gav mig fan på att jag skulle göra det.

Samtidigt vill Caroline säga att hon är tacksam för allt stöd och all hjälp hon fått. 

 

LÄS MER: Linus Söderman krossade Joakims skalle – känner ingen ånger

 

Joakims sista ord till Caroline

Jocke hade problem med narkotika. Han höll sig nykter i perioder, och när han fick återfall lämnade han hemmet. Han ville aldrig vara påverkad hemma, säger Caroline.

Några dagar innan mordförsöket i somras hände det igen.

– Jag pratade med honom på lördagskvällen. Han ville höra hur det var med barnen. Jag frågade när han skulle komma hem. Söndag kväll, svarade han.

Caroline är hos Jocke tre, fyra gånger om dagen varje dag. ”Om jag ska i väg på något så berättar jag alltid vad jag ska göra”, säger hon. Foto: Privat

De pratade lite till innan de la på. Sen kände Caroline att hon behövde prata med honom igen, minns hon.

– Tillslut svarade han. Jag ringde kanske fyra gånger. ”Du måste vara rädd om dig”, sa jag. ”Hitta inte på några dumheter.” Nej, han skulle nog klara sig, sa han. Det var sista gången jag pratade med honom. Det var så konstigt, att jag ringde upp honom så.

– Det är som att man inte förstår, hur kunde det bli så här?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!