Det har snart gått tio år sen den där kvällen i mars 2008 då Emma Jangestig öppnade dörren till huset i Arboga och möttes av Christine Schürrer som kommit med en hammare i handen för att döda henne och hennes två barn. Emma klarade sig mirakulöst medan hennes barn Max och Saga dog av sina skador.
– Mina känslor och tankar om den kvällen finns ju kvar lika färskt som de gjorde för tio år sedan. Men de finns på en plats i mig där de inte gör lika ont längre, säger hon.
Emma: Jag var nog främsta målet
Vi träffar Emma Jangestig i föräldrahemmet eftersom hon och hennes familj i dag har skyddad adress. Christine Schürrer dömdes till livstids fängelse för morden och mordförsöket och avtjänar nu sitt straff på ett fängelse i Tyskland. Emma Jangestig är säker på att hon själv var det främsta målet den kvällen och hon utesluter inte att Christine Schürrer en dag kan försöka komma efter henne igen. Men trots det är hon inte rädd för henne.
– Jag tror att vi fortsätter med det här skyddet som vi har, att det inte är offentligt var vi bor någonstans. Då har jag gjort allt jag kan göra för att skydda oss. Och visst, hon kanske kommer och dödar mig en dag, det kanske blir så. Men då har jag i alla fall levt som sjutton tills dess, säger hon.
Har något ändrats i dina rutiner?
– Jag är mer noggrann med att låsa dörren på kvällarna. Och en annan sak som lever kvar är att jag inte kan tvätta ansiktet i handfatet när jag är själv hemma på kvällarna. På morgonen går det bra men inte på kvällarna.
Varför tror du att just det finns kvar?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat fram och tillbaka på det men jag tror att det har att göra med att jag inte riktigt hör vad som händer runt omkring mig. Just kontrollbehovet, som jag alltid haft, är större i dag, säger hon.
LÄS ÄVEN: Schürrer fick en hel avdelning för sig själv
Emma om sambon: "Vi stod i varsin ända"
En viktig del i bearbetningsprocessen efter traumat blev att prata om det som hade hänt. Framför allt i media. Något som skiljer Emma Jangestig från sambon som valde en annan väg.
– Det är jätteviktigt att acceptera hur man hanterar sorg. Min sambo har ju aldrig velat prata om sådana här känsliga saker med alla, utan han väljer ut några få och jag måste respektera honom för det, säger hon.
Den första tiden, innan hon hade tillåtelse från polisen att berätta om sina upplevelser, åkte hon in på sjukhus.
– Jag spydde tills att jag blev inlagd och var tvungen att få näringsdropp för att överleva. Så fort jag fick börja prata, när jag hade träffat den första journalisten, så släppte det. Jag slutade spy och började prata. Och just med journalisterna var det kanon för de vågade ställa de här jobbiga frågorna: ”hur mycket blod vad det?”, ”hur känns det?” Och ibland är den frågan bra för att man kan utveckla den. Jag kan svara på ett sätt i dag och sen på ett helt annat sätt i morgon för att jag har fått lov att tänka på den här frågan hundra gånger och verkligen gått in i mig själv, säger hon.
Har det varit självklart för dig och sambon att ni skulle fortsatta leva ihop efteråt?
– Nej, det har det inte varit och speciellt inte under den tid som vi hanterade det vi hade varit med om på så himla olika sätt. Vi stod verkligen i varsin ända av lägenheten och höll på att lämna varandra flera gånger. Men ingen av oss lyckades gå ut genom dörren för vi ville ju leva tillsammans, men under vissa perioder kunde vi inte. Och det fick växa fram, den där acceptansen för varandra, att vi måste få vara olika. Jag kunde inte tvinga med honom till tv och intervjuer för han tyckte att det var så obehagligt och han kunde inte tvinga mig att vara hemma de där gångerna. Jag behövde det för annars hade jag inte kunnat gå vidare, säger hon.
Självklart att skaffa nya barn
Att skaffa nya barn efter morden på Max och Saga var självklart för Emma Jangestig. I dag har hon och sambon dottern Julia, sju år och sonen Caspian, två.
LÄS ÄVEN: Utdrag ur sambons mejl till Christine Schürrer
– För mig har barn alltid varit något helt underbart och självklart i livet. När Max och Saga togs ifrån mig så saknade jag även min identitet som mamma. Jag funderade på om jag kunde kalla mig mamma fast jag inte hade några barn i livet och kom fram till att det måste jag få göra. Men just den där vardagliga biten att ha någon att krama om, att uppfostra, att skälla på var något jag saknade så mycket att det kändes självklart för mig att skaffa barn. Som tur var kände min sambo likadant.
När började du prata med dina nya barn om vad som hänt?
– Jag berättade exakt vad som hade hänt väldigt tidigt för Julia. Hon var bara något år när hon satt med en leksakshammare och slog en docka i huvudet. Då såg jag min chans att berätta för henne att så där får man inte göra, för det var så Max och Saga dog. Så jag kunde få in det på naturliga sätt hela tiden. Sen är ju vi i familjen öppna och pratar om det varje gång vi ses. Det finns ju med oss hela tiden och händelsen är ju en stor del i våra liv, säger hon.
I vardagsrummet hemma i föräldrahemmet hänger de årliga julbilderna på hela familjen. Sambos, syskon, föräldrar och barn står uppställda på rad. Bilden tas varje julafton framför vardagsrummets röda vägg och uppe i vänster hörn ser man ett foto på Max och Saga.
– När jag tänker på Max och Saga är jag bara så lycklig över att ha fått den tiden tillsammans med dem. Sen kan man tänka på hur det hade varit att vara mamma till en 13-åring i dag, och man blir ledsen över att man inte fick uppleva det och att de inte fick leva. Men framför allt känner jag glädje över att de har funnits och att de finns i mig fortfarande, säger hon.
