Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

17-åringens fostermamma: "Han blev våldsam"

En 17-årig man misstänks för knivattacken mot polisen Ted Eriksson. Foto: PRIVAT
Polisen Ted Eriksson, 33, höggs i nacken på Medborgarplatsen i förra veckan.

Periodvis var han svårt apatisk.

Men han försökte också flera gånger rymma från HVB-hemmet.

Nu berättar den tidigare fostermamman till 17-åringen som misstänks för knivattacken mot polisen Ted Eriksson:

– Mot slutet hos oss blev han mer våldsam.

– Jag tog hand om honom som mitt eget barn. Vi sondmatade honom varje dag under ett års tid. Jag grät ofta och undrade hur det var med honom. Jag undrar så, hur blev det så här? Hur kan han ha gjort detta? 

Den 17-åring som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordförsök kom till Sverige i december 2015. Han sitter nu på rättspsyk efter att han bedömts inte klara av vanligt häkte. 

Vid knivattacken på Medborgarplatsen mot en patrullerande polis – Ted Eriksson – var han enligt tingsrättshandlingar mörkt klädd och hade en minst 30 centimeter lång kniv. Allt har skett till synes oprovocerat.

Ted Eriksson, 33, knivhöggs, när han patrullerade på Medborgarplatsen. Foto: POLISEN

Enligt Expressens uppgifter drog 17-åringen undan polisen Ted Erikssons skyddsväst innan han högg.

DN rapporterar att 17-åringen stängts av från gymnasiet två dagar innan knivattacken på Medborgarplatsen efter två slagsmål med andra elever.

– Det var ett kraftigt slagsmål som följdes upp redan samma dag av skoledningen i ett samtal med honom, säger förvaltningschefen i den kommun där 17-åringen gick i skolan, till DN.

 

LÄS MER: Polisen Ted Eriksson, 33: ”Mindre än millimetrar från nervskador som förlamning”  

 

”Var helt apatisk”

I hans förra HVB-hem har man inte hört vad deras tidigare ungdom misstänks för. Hemmet ligger i ett idylliskt villaområde söder om Stockholm. Utanför på gatan går en förskolegrupp förbi i gula varselvästar. Dörren till den stora villan står vidöppen.

– Han bodde här, hade eget rum men låg bara i sin säng. Han var helt apatisk, kunde inte äta, dricka eller duscha själv, säger hans fosterhemsmamma.

Tre-fyra gånger i veckan kom läkare, sjuksköterska och psykolog på besök, liksom personal från BUP. 

Samtidigt kunde han få för sig att rymma. 

– Jag fick åka och hämta honom flera gånger, en gång hittade polisen honom i Jordbro utan skor. Då bara skrattade han. En annan gång rymde han ut genom toalettfönstret. Det var mycket jobb, mot slutet blev det värre och värre, berättar den tidigare fosterhemspappan.

Här grips 17-åringen vid Medborgarplatsen. Foto: LÄSARBILD

Planen var att aldrig återvända till Sverige 

Mamman fyller i:

– Mot slutet hos oss kunde han vara våldsam och signalera att han inte ville att vi skulle söka eller ta hem honom när han rymt, han försökte putta bort mig.  

Det var därför med viss lättnad som HVB-hemmet hjälpte honom att boka en öppen biljett till Iran när han i vintras sa att han ville resa dit.

Enligt en annan person som Expressen talat med – som haft en ansvarsställning gentemot 17-åringen – åkte han till Iran i syfte att aldrig återvända.

Väl på plats ringde han familjehemmet och berättade att han kommit fram och att hans pappa mött honom på flygplatsen.

 

LÄS OCKSÅ: Läkarens varning – innan polisattacken 

 

”Inte värd att ta upp min tid”

Men två månader senare ringde han och sa att han ville komma tillbaka till Sverige. Då placerades han på ett annat boende och hans tidigare fosterföräldrar träffade honom aldrig igen.

– Jag blev glad när jag såg på Facebook att han gjort hål i öronen. Det verkade som att han mådde bättre än när han var hos oss, säger fosterhemsmamman. 

I handlingar från Migrationsverket ger en läkare sin bild av 17-åringen:

"Han har uppvisat ett svårbedömt tillstånd med tilltagande förvirring. (...) Han har tett sig omväxlande apatisk och förvirrad."

Polisen Ted Eriksson, 33, säger att han har fullt upp med att bearbeta det som hänt.

– I nuläget fokuserar jag bara på mig själv, min familj, mina vänner och kolleger. Det blir för mycket att tänka på gärningsmannen också och jag känner att han inte är värd att ta upp min tid överhuvudtaget.