Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bristen på alternativ räddar Kinberg Batra

<p>K-G Bergström skriver om Anna Kinberg Batras ras i opinionen.</p>
<p>M-ledaren Anna Kinberg Batra är under press efter de dåliga opinionssiffrorna.</p>Foto: Sven Lindwall
<p>Resultatet från senaste väljarbarometern från Expressen/Demoskop.</p>Illustration: EXPRESSEN

Ännu en kalldusch för Moderaterna. Den som möjligen trodde att botten var nådd i och med raset i förra månadens Demoskop, då partiet backade med hela 5,8 procentenheter, hade fel.

Visserligen är inte dagens nedgång till 16,6 procent statistiskt säker trots en tillbakagång med 1,9 procentenheter, men det allvarliga är att partiet nu inte längre är näst största parti eller största oppositionsparti. SD ligger högre med 18,2 procent.

För Anna Kinberg Batra är det ett dubbelt bakslag. Under hennes ledning ligger M nu under Fredrik Reinfeldts valresultat 2014 med 6,7 procentenheter. Men väl så allvarligt är att hon också misslyckats som oppositionsledare. De rödgröna har en säker ledning med 41,4 mot alliansens 36,8. Möjligen kan partiet finna någon tröst i att i Svensk Väljaropinions senaste undersökning hade alliansen en knapp ledning.

Demoskops undersökning både i februari och mars visar på ett massivt underkännande av hennes utspel tidigare i vinter att lägga fram en gemensam valbudget och börja prata med SD.

Visserligen tappar inte M längre väljare till Åkesson. Men tar inte heller tillbaka sådana som flytt. I stället fortsätter tappet till Centern, dit de flesta har gått jämfört med valet.

Demoskop konstaterar att M går tillbaka i de flesta väljargrupperna. Allra tydligast i storstäder och bland äldre.

 

Dagens opinionssiffra är den sämsta i Demoskops mätningar för M sen våren 2003. Opinionsläget då ledde till att Bo Lundgren på hösten samma år tvingades avgå som partiledare.

Nu befinner sig M i ungefär samma kris. Det finns dock två viktiga skillnader: Lundgren hade fått chansen i riksdagsvalet året före med uselt resultat (15,3 procent) och det fanns en given efterträdare i Fredrik Reinfeldt.

Det skulle förvåna mycket om det inte jäser rejält ute i partiorganisationen. M har ingen historia av att vara särskilt tolerant med misslyckade partiledare. Men hittills har de i varje fall fått chansen i ett val. Det finns dessutom ingen självklar efterträdare på samma sätt som när Yngve Holmberg ersattes av Gösta Bohman och Lundgren av Reinfeldt.

Det är möjligt att det räddar Kinberg Batra. Men det borde inte vara en tvärsäker utgång. Det handlar inte bara om hennes position. Skulle dagens opinionssiffror bli riksdagsresultat nästa år, kommer åtskilliga M-ledamöter i riksdag, landsting och kommunfullmäktige också röstas bort av väljarna. Det kan göra partiapparatens folk ytterst nervösa. För det finns ju egentligen inget som talar för någon uppryckning.

 

Partiledningen har ändrat kurs både om migrationspolitiken och förhållandet till SD. Någon ny kursändring skulle bara skada ytterligare. Samtidigt är inte bara C ett hot mot delar av partiets väljarkår. Jan Björklund har profilerat sig som mer försvarsvänlig än M. Han fick dessutom rätt i att den försvarsuppgörelse M backade upp, men inte han, var underfinansierad. Björklund har också fått revansch i senaste PISA-mätningen om skolan. En annan gammal moderat hjärtefråga, som AKB försökt profilera partiet på.

Även om statsvetare i allmänhet anser att partiledarnas betydelse för partiernas framgång överdrivs av oss journalister, så vill jag hävda att med tanke på hur pass nära de borgerliga partierna ligger varandra, så spelar det en betydande roll hur skicklig en borgerlig partiledare upplevs vara. Det är ännu en omständighet som talar mot att M-ledaren skulle lyckas avvärja krisen. Visst gjorde Annie Lööf det. Men Lööf framstår som skickligare kommunikatör.

Moderaternas opinionssiffror kan också vara förödande för alliansen i ännu ett avseende. Ju mindre partiet blir, desto svårare borde det bli för M-väljare att taktikrösta på KD. I första hand borde de anse att det ändå är det egna partiet man i första hand måste stödja.

Det måste anses uteslutet att alliansen utan KD i riksdagen skulle ha någon chans mot de rödgröna.