Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magda Gad - Expressen

Jag är i USA – men det är Mellanöstern jag ser

CHICAGO. Vilken ironi.
President Donald Trump gick till val på att sätta USA först och dra sig ur krigen i Mellanöstern.
När jag, en korrespondent från dessa krig, kommer till USA i slutet av Trumps valperiod är det ett Mellanöstern jag ser.

 

Downtown Chicago. Det är lördagseftermiddag i USA:s tredje största stad. Och det är tyst. Som i ett Raqqah eller Mosul efter bombningar.

Taxichauffören Abraham kör in i centrum genom Al Capones gamla kvarter.

Jag tar upp min mobil och filmar förstörda banker, apotek, socialkontoret, klädaffärer, matbutiker.

Det är vad jag brukar göra i länder där USA krigar. Nu gör jag det i USA.

 

Tomma gator kantade av butiker med plywood uppspikat för att skydda sina skyltfönster. Corona och protesterna har helt stängt ned USA tredje största stad. Foto: Magda Gad

 

Foto: Marc Monaghan

 

Abraham säger att folk gav sig på socialkontoret för att så många arbetslösa fått stå där och köa. 40 miljoner amerikaner förlorade sina jobb våren 2020.

Under fredagsnattens kravaller såg han unga män springa ut från affärer med blöjor. Han håller ut sin smala, gamla högerarm för att visa att det var stora blöjpaket.

Skyltfönster och portar har satts igen med plywoodskivor. Samma tomma träplank stirrar tillbaka överallt. Fanns inte skyltarna – ”American Bank” som lyser i blått, ”Walgreens Pharmacy” i rött – skulle det inte gå att veta om en bank eller ett apotek dolde sig bakom träplanken.

På ett par skivor har någon sprayat ”Rise & Shine”. Bredvid sitter en svart man och vinglar på huk på asfalten. Uppe på en container sover en annan.

När jag landade på O’Hare fanns inte en enda taxibil utanför flygplatsen. Jag fick ringa efter en och till slut kom Abraham, en äldre, svart man som arbetar i frontlinjen, som så många andra svarta med utsatta serviceyrken.

Längs med motorväg I-90 upptäckte vi att det stod lastbilar parkerade tvärs över avfarterna som leder in till Chicago. Det är samma metod som används i Kabul och Islamabad när polis vill mota bort folkmassor.


Abraha
m drog genast igång en ordsalva om att makteliten har planerat för ett krig i USA, för att de ska kunna ta mer kontroll över folket.

Men att rösta i presidentvalet i november för att försöka få till en förändring tänker han inte göra, han är övertygad om att det inte spelar någon roll. Det är vad folk brukar säga till mig i Afghanistan, att det ändå skulle vara förutbestämt på något sätt.

– Hillary Clinton vann med tre miljoner röster över Donald Trump, blinkar han listigt åt mig i backspegeln, som om han har avslöjat något korrupt. 

Vad han syftar på är USA:s ”electoral system”, där varje persons röst inte väger lika mycket, utan beror av antalet invånare i delstaten.

– Valsystemet är odemokratiskt. Amerikansk demokrati! utbrister Abraham.

Exakt det hörde jag en gång av en milisledare i Irak.

Det jag tidigare upplevt i länder som USA har invaderat spelas upp i en märklig repris.

En ung flicka under demonstrationerna i Chicago. Foto: Magda Gad

 

Krigsscenerna kom hem

Jag är inte ensam om den upplevelsen. Anne, en amerikanska som har tjänstgjort i Irak, hör av sig från sitt hem i Washington DC. Hon tillhör en riskgrupp och har självisolerat sig i tre månader för att inte drabbas av det nya coronaviruset. Hon har sagt till sina barn och barnbarn att de inte får hälsa på.

Men när hon såg polisvåldet mot journalister och demonstranter under protesterna som bröt ut efter att polis dödade den svarte amerikanen George Floyd, när hon hörde president Donald Trump tala om demonstranter som terrorister och när han ville kalla in militären – då nådde hon sin gräns.

Då gjorde hon vad hon tidigare gjort i Mellanöstern. Hon gick ut och satte sitt liv på spel för det hon tror på.

– Det här är inte min demokrati, skriver hon.

Att Trump försöker sätta fokus på ANTIFA, en löst organiserad antifascistisk, vänsterextrem grupp, dessutom utan att nämna de högerextrema vit makt-grupperna som poserat som ANTIFA, menar hon är för att han försöker distrahera från det som verkligen händer.

Därför går hon ut i folksamlingar, därför riskerar hon sin förmåga att andas.

”I can’t breath.” Meningen som George Floyd sa sexton gånger medan han mördades. Ett slagord som sammanfattar både coronakrisen och protesterna.

Anne ställer sig också emot det som många uppfattar som en militarisering av USA. Beväpnade ”poliser” står i hjälmar och uniformer utan identifikationsmarkeringar på gatorna. Hon undrar om det är meningen att hon ska behöva lyda dem?

Det är sådant hon brukar uppleva med miliser, och även med IS, på andra sidan jorden. Okända män med attackvapen i omärkta kamouflagekläder. Nu händer det i hennes egna stad, och vid frihetsmonumentet Lincoln Memorial, där Martin Luther King höll sitt ”I have a dream”- tal.

Drömmen blev en mardröm. Krigsscenerna kom hem:

– Att se helikoptrarna över DC och pansarbilarna är surrealistiskt. Helikoptrar har flugit så lågt som möjligt över vårt lands huvudstad, precis som de gjorde i Irak för att skrämma människor. Det kan ge hjärnskakningar, berättar Anne.

Hon upprepar det som hon själv har svårt att förstå:

– I USA:s huvudstad.

Mängder av protestskyltar har hängts upp på staketen kring Vita Huset.Foto: Stefani Reynolds / CNP/AdMedia
En brand bryter ut nära Vita Huset under demonstrationerna i Washington D.C. Foto: JIM LO SCALZO / EPA / TT

17 000 soldater från nationalgardet har beordrats ut i USA. Det är ungefär lika många som det totala antalet amerikanska soldater i Irak, Syrien och Afghanistan.

I Chicago sprids bilder av män i svarta kepsar, svarta skyddsglasögon, stridsvästar och beiga byxor, beväpnade med det halvautomatiska vapnet AR-15. Det är den civila versionen av den helautomatiska M16 eller M4, som regeringsstyrkor använder. Männen bär inga namnbrickor eller andra märken som identifierar dem.

De antas vara privata kontraktörer. Hur många sådana som finns vet man inte. Det vet man inte i Mellanöstern heller.

Nationalgardet håller vakt vid Lincoln Memorial i Washington. Photo: JIM LO SCALZO / EPA / TT

”Trump är inte ens en clown, en clown behöver en utbildning”

Chicago är en segregerad invandrarstad, ökänd för organiserad kriminalitet. En tredjedel av staden räknas som vit, en tredjedel som hispanic, en tredjedel som svart.

På söndagsförmiddagen tar jag en promenad genom Hyde Park, som med Chicagos universitet, de gröna träden och den vackra arkitekturen sticker ut som en idyll. På universitetsgården ser jag nästan bara vita människor.

En gata söderut ser jag bara svarta och nedgångna byggnader, långt från något som ens kan kallas arkitektur. Genom att korsa en gata har jag korsat en osynlig etnisk och socioekonomisk gräns.

Jag går vidare in i en stadsdel i Chicagos South Central, som med sin opioidkris och gängkriminalitet har bidragit till Chicagos rykte som en av de farligaste och mordtätaste städerna i USA.

Det sägs att svarta som föds in i de här områdena har svårt för att komma härifrån.  Jämfört med vita har de en rad bromsar som hindrar dem från att avancera i livet vilket har visat sig i studier – fler vita än svarta växer upp med gifta föräldrar, har en fadersgestalt hemma, har tillgång till privat utbildning, behöver aldrig hjälpa mamma och pappa betala räkningar, oroar sig inte för att telefonen ska stängas av, får stipendier som inte är idrottsbaserade till högskolor, undrar inte hur de ska få tag på nästa måltid, äger sina bostäder. I ett experiment som gjordes med olika amerikaner såg det ut så här.

En man i South Central är ute och klipper gräset. Det pågår ett vardagsliv även här. Men det är en vardag som avbryts av en bil som kommer körandes ut från området i en hastighet som får mig att reagera som vid skottlossning – jag söker av omgivningen efter skydd. En lång konvoj blåljusbilar jagar efter ut på 79th Street, där det går barnfamiljer.

– That will end badly, kommenterar en förbipasserande lågmält.

Det där kommer sluta illa.

Längre bort, vid det stora shoppingcentret på 87th Street, har det slutat illa. Det har gjorts en episk ”smash and grab”.

Svarta har kört in fordon i affärerna och stulit av svarta butiksägare. Ett faktum som ingen vill prata om. Man skvallrar inte på sina egna.

Vid en nagelsalong, som liksom allt annat täcks av plywood, står en sänkt bil som bjuder på rapmusik och en vindruta med lappen: ”Jewelry for delivery.” Smycken för hemkörning.

En storväxt kvinna i tajta kläder och guld runt halsen ropar till mig från baksätet:

– Är det du som vill veta vad som hänt här?

– Japp, bekräftar jag kort.

Hon nickar mot mannen i framsätet, som har en röd bandanasjal knuten som en trekant runt ansiktet.

– Han vet allt, du kan snacka med honom.

Jag möts av vidgade pupiller som granskar mig över sjalkanten. När jag blivit godkänt puttar han upp förardörren med foten:

– Vad som hände? Det som tonåringar gör hände. De tog sin chans. Det ligger ingen organisation bakom.

Han sänker långsamt volymen på stereon, som en dramatisering inför en historia som ska berättas.

– Men de flesta som har varit ute och stulit är vita, vet du varför?

– Nä.

– För de svarta sitter redan inne!

Han skrattar ärrat.

Röster har höjts för att omfördela polisens resurser och slagordet ”Defund the police” hörs på många demonstrationer. Foto: Magda Gad

Sannolikheten att en vit man ska hamna i fängelse i USA är en på etthundrasex. För en svart man är det en på femton. En förklaring är att stora polisresurser läggs på narkotikabrott i fattiga områden, som har fler svarta invånare än vita.

Jag säger att jag är här för att jag vill beskriva dagens USA.

– Dagens USA? Vi har en president som inte bryr sig. Han bryr sig inte om någonting. Den mannen kan inte ens prata. Han låter helt outbildad när han öppnar munnen. Han är inte ens en clown, en clown behöver en utbildning.

Dagen då den amerikanska demokratin började gå mot sitt slut

Trump har inte sitt väljarstöd bland fattiga svarta. Stödet har även minskat överlag efter att fler än 110 000 har dött av Covid-19, arbetslösheten gått upp och demonstrationer brutit ut i över 150 städer.

När amerikansk ekonomi går upp ses presidenten som framgångsrik, går den ner finns inte mycket popularitet kvar.

President Trump förlorade dessutom stöd internt när toppgeneraler inte tyckte om hans idé om att sätta in militären mot det amerikanska folket, något som för tankarna till Mellanösternledare som Bashar al-Assad.

Tidigare försvarsminister James ”Mad dog” Mattis, nuvarande försvarsminister Mark Esper och Pentagons försvarschef Mark Milley vände sig alla emot presidenten.

Mattis – en krigshök, av vissa närmast sedd som en krigsförbrytare för hur han har lett amerikanska trupper i Irak och Afghanistan, där marinkårssoldater beskjutit ambulanser, hjälparbetare och poserat med lik som troféer under hans ledning, och där han beordrat en bombning av ett bröllop där 42 civila dog – skrev i ett offentligt uttalande att Trump är den första president under hans livstid som inte har försökt ena det amerikanska folket.

Han gick till och med så långt att han jämförde Trumps ledarstil med Nazitysklands ”splittra och härska”. Demonstranterna beskrev han som i huvudsak fredliga med rättfärdiga krav som likhet inför lagen, något han uppmuntrade alla att sluta upp bakom. Han underströk också att amerikanska gator inte ska vara något ”stridsfält”.

President Donald Trump och General Mattis under tiden som Mattis var försvarsminister.        Foto: Pool/ABACAPRESS.COM

Esper och Milley skickade båda ut brev till alla väpnade styrkor med en påminnelse om att deras skyldighet enligt ed är att skydda amerikaners konstitutionella rättigheter och friheter.

I det ingår inte att använda våld mot folket och en präst för att presidenten ska gå från Vita huset genom Lafayette park till en kyrka och ta propagandabilder av sig själv med en helig bok, något som snarare påminner om vad Muammar Gadaffi eller Saddam Hussein kunde ha gjort.

Fyrstjärniga generalen Johan Allen skrev i Foreign Policy att dagen för Trumps fotografering vid kyrkan St. John, den 1 juni 2020, kan vara dagen då den amerikanska demokratin började gå mot sitt slut.

Enligt en opinionsundersökning gjord av NBC News och Wall Street Journal tycker 80 procent av registrerade väljare i USA att landet befinner sig utom kontroll. Hela 59 procent är mer oroade över polisvåldet än över protesterna.

I Chicago ser jag två protestmarscher. Den ena avslutas i en lummig park med en tyst stund för att hedra Floyd – visste men inte vad det handlade om kunde det misstas för en slags yoga med folk som sitter i en ring med ett ben framför det andra. En vit demonstrant har ett plakat med texten: ”Laundry is the only thing that should be separated by color.” Tvätt är det enda som ska separeras efter färg. På ett annat gråter frihetsgudinnan.

Deltagarna vill inte att skattepengar ska fortsätta gå till polisen. ”Defund the police” är det nya slagordet i USA. Innan de började marschera kom den cyklande polisen Joshua Wallace fram för att dels stämma av rutten och dels föra ett samtal:
– Vad menar ni egentligen med ”defund the police”?

Demonstranten Patrick Forrest svarade att pengarna istället ska gå till socioekonomiska insatser och att en polisverksamhet ska byggas upp av det egna närsamhället – det låter som det sätt klaner inrättar sina bostadsområden.

Polisen Wallace lyssnade och sa sedan:

– Tack, jag vill förstå, jag vill utbilda mig.

Poliser fick med sig gratis mat efter en av demonstrationerna i Chicago. Foto: Magda Gad
Kenyatta, 39, har skrivit en barnbok om rasism. Foto: Magda Gad

Den andra protestmarschen avslutas på en parkering i South Side där man delar ut mat. Poliserna som har varit på plats för att kontrollera demonstrationen får också gratis mat av volontärerna.

– Mat enar människor, säger 39-åriga Kenyatta, som har skrivit en barnbok om rasism.

Hon förklarar att området har drabbats av något som kallas för ”food deserts”, matöknar – att det helt enkelt inte finns tillräcklig tillgång till färsk mat.

När hon får höra att jag är krigskorrespondent gör hon en reflektion:

– Jag undrar hur våra soldater behandlar lokalbefolkningen i de länder där du jobbar, när vår polis mördar folk här.

Minst hälften av demonstranterna är vita. Två av dem har målat av Trump på sina skyltar. På den ena är han klädd som Hitler med texten ”Is this next” och ”Vote vote vote”. Är det här nästa, rösta rösta rösta. På den andra har han en ”Black Lives Matter”-t-shirt, men några ord har strukits över och andra lagts till så det istället står: ”Only I Matter”. Bara jag har betydelse. 

En av många protestskyltar riktade mot president Donald Trump. Foto: Magda Gad
Foto: Magda Gad

Sierra Eagleson är 19 år, vit och har på sig en tröja där det står: ”If you can breathe vote!” Om du kan andas rösta!

Jag frågar henne om det vi ser nu är början på ett raskrig. Hon svarar att det är tvärtom:

– Vi är här för att avsluta det raskrig som har pågått alldeles för länge. Vi har fått nog. Folket är enade, det är inte folket mot varandra, det är folket mot rasismen, polisvåldet och systemet. Man kan säga att det är en revolution.

– Vad är det egentligen för skillnad på att vara vit och svart i USA?

– Det börjar redan när vi är barn, vita barn lär sig att vara rädda för svarta.

Jag avslutar med att vrida på den första frågan:

– Tror du att det här kan utvecklas till ett krig i USA?

– Inte om folket får välja. Det enda som kan välja att starta ett krig i USA är Donald Trump.

Sierra Eagleson ,19. Foto: Magda Gad

Den åsikten kommer från en 19-årig aktivist som marscherar sida vid sida med svarta för att de ska få jämlik makt i samhället.

Många krafter i USA håller inte med henne och är varken för svartas rättigheter eller emot Trump.

Hur dessa grupper kommer att mötas under presidentvalet vet vi ännu inte.

Det vi vet är att många försök till revolution, som inte sällan startat med en död man, har slutat i brinnande konflikt.