Björn Natthiko Lindeblads sista farväl: ”Ingen tvekan”

Björn Natthiko Lindeblad led av den svåra, obotliga sjukdomen ALS, och han fattade för en tid sedan beslutet om när, var och hur hans liv skulle avslutas. 

Strax före klockan tolv på dagen var stunden inne.

– Det var en fin stund. Björn har planerat den här dagen under ett antal månader. Vi var en blandning och nära vänner, jag tror vi var lite mer än en handfull personer, säger brodern Hans Lindeblad, 48.

De samlades i Björns hemort Åsa i norra Halland, dock inte i Björns hem utan på en annan plats som han valt ut. Där intog han ett preparat som rekommenderats av läkaren Staffan Bergström från riksföreningen Rätten till en värdig död.

– Han gjorde det han skulle. Allt gick väldigt lugnt och sansat till, säger Hans Lindeblad.

– Det fanns ingen tvekan hos Björn på något sätt. Tvärtom – han hade humorn med sig in i sista andetagen.

Har fått tid att kramas

Björn Natthiko Lindeblad hade den senaste tiden blivit allt sämre i sin sjukdom. Om han hade väntat ytterligare hade det funnits en risk att han inte själv skulle kunna göra det som krävdes, berättar Hans Lindeblad. Samtidigt ville han inte göra det under jul- och nyårshelgerna. 

– Han har verkligen gjort det här med stor omtanke om sin fru och oss i övriga familjen och hans nära vänner. Den sista månaden har vi varit hos honom väldigt mycket. Vi har fått säga allt som ska sägas, göra allt som ska göras, kramas och bara njuta av varandra, säger han.

– Det är det fina med det här, när man har bestämt sig för ett datum. Det är så bra att ha något att förhålla sig till.

”Han var utbildad i att allt är förgängligt”

Hans Lindeblad har varit med om samma situation en gång tidigare. Han och Björn följde med sin pappa, som hade lungsjukdomen kol, till Schweiz där han fick hjälp att dö. Hans menar att det fordras en särskild sorts mod för att inte, när det väl gäller, vilja klamra sig fast vid livet.

– Jag tror att det krävs en viss typ av personlighet: helt orädd, helt öppen för tanken att dö. Björn hade en sådan personlighet.

Hur är det att förlora någon på det här viset jämfört med när en anhörig går bort mot sin vilja?

– Vetskapen om att jag aldrig kommer att få träffa Björn – den känslan är stor och sorglig. Men det är egentligen bara det det handlar om. Det finns ingen känsla av att jag tycker synd om Björn eller ”varför han?” och allt det här. Det kände han inte ens själv, så varför ska jag tycka det?

– Som Björn har sagt själv, vem har garanterat honom ett långt liv? Det finns ingen sådan garanti. Han var utbildad i att allt är förgängligt, allt har ett slut.