Världens vackraste pojke går fram och hjälper en äldre kvinna med hennes matpåsar i Gamla stan i Stockholm.
Tillsammans promenerar de uppför kullerstensbacken till hennes port. Halvvägs hemma stannar hon och erbjuder honom några chokladbiskvier från den ena kassen.
Hon känner inte igen Björn Andrésen.
Trots att hela Stockholm är affischerad med hans ansikte.
Det är inte konstigt.
Fotot på filmaffischen för dokumentären ”Världens vackraste pojke”, om hans liv, är från 1970-talet.
Och världens vackraste pojke har blivit 65 år gammal nu och har långt grått hår och skägg som Gandalf i ”Sagan om ringen”.
Men för 50 år sedan hade den skådespelande musikern inte kunnat gå genom huvudstaden utan att väcka uppmärksamhet.
Björn Andrésens liv förändrades när den italienska regissören Luchino Visconti kom till Stockholm för att hitta en av av huvudrollerna till sin kommande film ”Döden i Venedig”
Det var mormor som tagit med Björn till den italienska regissörens audition.
Hon ville att Björn skulle bli kändis. Och i tidningarna hade man kunnat läsa att regissören rest jorden runt på jakt efter världens vackraste pojke.
Vilken mormor tycker inte att barnbarnet passar den beskrivningen?
I dokumentären får man se arkivbilder på hur en generad 15-årig Björn tvingas posera i bara kalsongerna inför den italienska regissören.
Det är bara början på vad Björn Andrésen nu kallar en mardröm.
Han klarar inte kändisskapet som följer av att bli utsedd till världens vackraste pojke.
Och ingen skyddar honom tillräckligt.
Tonåringen har svårt att förstå varför alla plötsligt älskar honom.
Och jobbigast blir det efter premiären.
Under inspelningen har filmarbetarna varit förbjudna att ens titta på den svenska pojken.
Men efter premiären, när inspelningen är slut, tas Björn, då 16 år, till en gayklubb med Visconti och en grupp män, berättar han i dokumentären.
Jag vräkte i mig, öl, vin och sprit som en besatt
Hans mormor har redan gått och lagt sig och lämnat Björn i Viscontis och filmbolagets omsorg. Björn vet inte hur han ska hantera den nya situationen och miljön. Han beskriver det som att fladdermöss svärmar runt honom. Han mår dåligt.
– Jag satt där och det kändes väldigt ensamt, säger han. Jag visste inte hur jag skulle förehålla mig till situationen. Det var bara djupt obehagligt. Jag kände mig kränkt! Men jag visste inte var obehaget kom ifrån. Jag visste inte vad som hade initierat att jag skulle sitta just där och bli utsatt för de där blickarna, dessa blöta läppar och tungor. Alla menande miner. Jag försökte bara uthärda situationen.
Nästa dag kunde han inte minnas vad som hänt kvällen innan.
– Nej, för jag vräkte i mig, öl, vin och sprit som en besatt för att kunna avskärma mig från det där. Jag var fast där. Var skulle jag gå? Dessutom var det oartigt att gå... jag var ju en snäll och väluppfostrad pojke dessutom.
Han blir arg när han tänker på Visconti som gick bort 1976.
– Hans beteende är moraliskt avskyvärt. Jag hade inga problem under själva inspelningen. En i staben blev till och med avskedad för att jag fick ta en tur på hans Laverda, en tusenkubikare. Jag fick aldrig ens en blick, men sedan när det var klart då kändes det som jag var en form av köttslamsa som kastades till vargarna på något sätt. Då spelade det ingen roll längre.
– Rent fysiskt hände inget, men det var obehagligt som det var. Hade jag sett en grabb på 16 år utsättas för samma sak hade jag blivit riktigt jävla arg, säger han. Jag hade gått fram och sagt ”Låt grabben vara i fred, annars får du svara inför mig!”
I Japan samma år, under en resa då han skulle kapitalisera på kändisskapet, med reklamfilmer och konsert inför skrikande fans, blir han tillsagd att ta droger av de som arbetar med resan.
Han får tre röda tabletter för att våga sjunga inför publik i Osaka.
– Det var något slags uppåttjack, säger han.
– Men de säger något i stil med att det är vitaminer.
Björns morbror Bosse och fru är med på resan i Japan.
Björn Andrésen har förståelse för att de inte kunde skydda honom från allt.
– De var inte heller någon beredskap för det där, säger han.
– Har du sett bilder på hysterin när Beatles kommer till USA? Så var det. Folk skrek och grät. Det var banderoller där det stod ”Welcome, Björn”, säger han.
Björn Andrésen hade haft en tuff uppväxt långt innan han blev utsedd till världens vackraste pojke.
Hans mamma tog sitt liv när han var bara tio år gammal.
Björn insåg redan som barn att hon var deprimerad. Han brukade tänka: ”När jag blir stor ska jag rädda mamma” när hon drack Vino Tinto och tittade ut i tomma intet.
När hon vinkade adjö sista gången, när hon lämnat Björn och hans syster Annike i skolan, visste Björn att han aldrig skulle se henne igen. Hon vinkade så intensivt och så länge. Det avslöjade henne, säger han.
Det blev i stället morföräldrarna som tog hand om barnen.
Och först 26 år gammal fick han reda på vem som var hans pappa. Personen är död i dag och han vill inte berätta vem det är. Det beror delvis på att pappan inte har haft så stor betydelse för hans liv. De träffades aldrig.
Men antagligen också för att få behålla någon del av sitt liv för sig själv, medger han.
Allt annat finns ju i dokumentären nu.
Men en del händelser är naturligtvis tuffare att prata om.
Det är klart jag måste ta ansvar för det. Det är inget jag förlåter mig själv för. Absolut inte.
Som 80-talet när han kommer in på scenskolan i Stockholm och får två barn, först en flicka och två år senare Elvin. Bara åtta månader gammal dör hans son i plötslig spädbarnsdöd. Björn ligger berusad bredvid sonen och upptäcker inte vad som hänt förrän sonens mamma kommer hem och skriker i panik.
Läkarnas diagnos är plötslig spädbarnsdöd.
Men han klandrar sig själv för sonens död, och faller in in i en lång period av alkoholmissbruk och depression.
– Det är en diagnos jag inte köper, säger han.
– Det är definitivt mitt fel. När du sätter ett liv till världen så upphör du själv som prioritet, då är allt fokus på det nya livet. Den övertygelsen kom till mig för sent i livet. För vad fan gjorde jag? Jag gick ut och söp skallen av mig med en polare och kom hem som en jävla dräng. Och han hamnade bredvid och han är rörlig va...
Han tystnar och måste ta en paus för att stoppa tårarna. Han andas tungt, men fortsätter sedan själv.
Varje dag slutade på krogen Pelikan med tre sexor vodka och sex öl ungefär
– Det är klart jag måste ta ansvar för det. Det är inget jag förlåter mig själv för. Absolut inte.
Tiden efter sonens död är mörk.
– Varje dag slutade på krogen Pelikan med tre sexor vodka och sex öl ungefär, säger han.
Räddningen från alkoholmissbruk och depression har varit Gud och dikter av Gunnar Ekelöf. Han är mån om att poängtera att hans Gud skiljer sig från den organiserade kyrkans Gud, att hans Gud, ”The man” som uppfunnit både sex och humor, är mycket coolare. Nu är Björn övertygad om att han kommer få träffa Elvin i himlen en dag.
– Jag kommer få se honom växa upp. Han väntar där på mig, säger han.
Jag hoppas att jag skulle förvandlas till Hulken
”Världens vackraste pojke”, som har svensk premiär 15 oktober, har redan visats i Italien. Björn var själv på plats under en visning i Pesaro.
– Folk kom fram och tackade efter visningen, säger Björn. En kom fram med tårar i ögonen och tackade. Det är skönt att den kan hjälpa andra, att det inte bara blir någon slags egotripp, säger han.
När han intervjuades av brittiska the Guardian fick han frågan vad han skulle säga till Visconti om han fick chansen i dag. ”Fuck you” blev svaret då.
Han har inte ändrat sitt svar, säger han och tänder en cigarett.
– Dra åt h e l v e t e, säger han till en imaginär Visconti framför sig.
Sedan tänker han lite mer på vad han skulle göra om han i dag såg en vuxen regissör som tog med ett barn till en nattklubb, till svärmande fladdermöss, och där såg hur barnet bedövade sin ångest med alkohol till den grad att han fick en minneslucka.
– Jag hoppas att jag skulle förvandlas till Hulken, säger han.
Läs fler intervjuer av Robert Börjesson:
Premium
Premium
Premium