De 25 miljoner invånarna i Nordkorea lever i ett utfattigt land som skramlar med sina kärnvapen och även satsar enorma resurser på konventionell upprustning. De bor i en kommunistdiktatur som under tre generationer styrts av samma familj och som år efter år ligger stadigt i botten på alla internationella listor över välstånd, demokrati och frihet.
Nordkorea är världens mest slutna land. Regimen lägger ned stor kraft på att hindra information från att komma in till de egna medborgarna och försöker stoppa information från att komma ut, även om det blir svårare för varje år.
Det finns sprickor i muren. Flyktingströmmen tilltar, allt fler nordkoreaner får tillstånd att arbeta i grannlandet Kina, mobiltelefoner som kopplas upp på det kinesiska nätet används i gränstrakterna och turister smugglar ut bilder. Expressen kan i dag visa bilder som en svensk turist tagit i smyg, trots alla kontroller och all censur.
Allt detta medför att en hel del kunskap nu sipprar ut om vad som händer i landet. Det kommer rapporter om stora hemliga fångläger, om slavarbete. Men regimen är lika effektiv som tidigare när det gäller att stoppa inkommande information, säger experter.
En nordkoreansk flyktingfamilj bor i ett litet samhälle i Småland. Park, 41, och hans hustru Kim, 38, flydde från Nordkorea för drygt fyra år sedan. Nu lever de nära Kalmar med dottern Lois, 3, och sonen Simon, 1, som båda är födda i Sverige. En dotter blev kvar i Nordkorea vid flykten. Hon är i dag nio år, men familjen har ingen kontakt med henne och vet inte ens om hon lever.
De vill inte avslöja sina fullständiga namn eller exakt var de befinner sig - av rädsla för den nordkoreanska regimen. Pappan berättar om deras hårda liv i hemlandet.
- Jag körde lastbil i 13 år. Min fru jobbade i ett stålverk. Men lönen räckte inte till mat, vi var hungriga hela tiden. Vi hade knappt råd till ett mål mat om dagen, säger Park till Expressen.
- Det är mycket svårt att leva i Nordkorea. Vi har ingen frihet. Polisen kontrollerar dig hela tiden, man måste ha tillstånd för varje liten resa.
- Människor kontrollerar varandra. Grannar och arbetskamrater är skyldiga att rapportera allt om varandra. Annars kan de få hårda straff, säger han.
Familjen bodde i Chongjin, den tredje största staden i landet. Första gången flydde Park ensam. Han simmade över gränsfloden till Kina, där han har en kusin. Men den kinesiska polisen tog honom på gatan, han hade inget pass och hade tagit sig in i Kina illegalt.
- Jag hade otur. De skickade mig tillbaka till Nordkorea. Jag hamnade hos den nordkoreanska specialpolisen, berättar Park.
- Jag var fängslad i tre månader. De slog och torterade mig flera timmar varje dag. De knäckte min näsa, slog ut tänder och skadade mitt huvud, säger han.
Till slut hamnade Park på sjukhus och lyckades sedan fly till Kina igen. Han jobbade i tre år och sparade pengar så att han också kunde få ut sin fru med hjälp av flyktingsmugglare. Men deras då fyraåriga dotter blev kvar. Mamma Kim förstod inte att hon skulle föras över gränsen, så hon bad sina föräldrar att ta hand om dottern några dagar.
– Jag tänker på henne varje dag. Jag kan inte sova. Jag bara tänker på henne hela tiden, säger mamman till P4 Kalmar.
Det nordkoreanska paret hamnade i Sverige för att de fick råd av en kristen församling att söka sig till norra Europa. Men familjens framtid i Sverige är högst osäker. Förra månaden fick de definitivt avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, ett beslut som inte kan överklagas. Myndigheterna vill avvisa dem till Sydkorea.
- Vi är ju nordkoreaner, vi har inget med Sydkorea att göra. Det känns oroligt, polisen kan komma när som helst, säger Park.
Enligt källor med insyn i fallet kan det dock dröja med avvisningen, åtminstone så länge den nuvarande politiska krisen på koreanska halvön pågår.
- Den sydkoreanska konstitutionen säger att i princip alla nordkoreaner är berättigade till medborgarskap i Sydkorea efter anmälan. Och om man har rätt till medborgarskap, så har man också fullständigt skydd, säger Fredrik Beijer, tillförordnad rättschef på migrationsverket, till tidningen Dagen.
Medan den överväldigande majoriteten av Nordkoreas befolkning lever under mycket svåra förhållanden börjar huvudstaden Pyongyang visa vissa tecken på välstånd. Där bor den välbetalda eliten inom det styrande kommunistpartiet, militärledningen och affärsmän som blivit rika på den växande handeln med Kina. Där finns nybyggda bostadskvarter, Mercedesbilar på gatorna och elegant klädda människor som talar i mobiltelefon. Där roar sig samhällstopparnas barn i den nöjespark som diktatorn Kim Jong-Un invigde förra sommaren.
- Folk hoppades att Kim Jong-Un skulle göra våra liv bättre. Men hittills har de blivit besvikna, säger en 50-årig kvinna som bara vill uppge namnet Park, ett av de vanligaste koreanska namnen, till New York Times.
Hon säljer majskakor i ett stånd på marknaden, men säger till tidningen att affärerna går dåligt. Hon berättar om svältande barn som försöker stjäla hennes kakor - och hon har flera gånger gått förbi de döda kropparna efter dem som var för svaga för att stjäla.
- Jag skulle ha gett dem mat om jag hade haft någon, säger hon.
Matpriserna har rusat i höjden på grund av torkan och på grund av att Nordkorea gick miste om livsmedelshjälp från USA sedan landet började spränga kärnladdningar och skjuta upp raketer förra året, rapporterar New York Times. Rispriset fördubblades förra året och den kroniska bristen på bränsle, el och råvaror har tvingat många fabriker att slå igen och lett till massarbetslöshet.
På landsbygden stjäl desperata människor säd, potatis och andra grödor. Bönderna sliter för att fylla de leveranskvoter staten har bestämt, men samtidigt måste de se till att deras egna familjer har mat för dagen, rapporterar Daily NK, en nyhetssajt baserad i Sydkoreas huvudstad Söul som rapporterar från Nordkorea i syfte att främja demokrati och mänskliga rättigheter där. Människor stjäl trots ökad vakthållning och trots risken att hamna i fängelse för annars kommer de att svälta, skriver sajten.
- Vakter som skickas ut för att stoppa stölderna ber tjuvarna att lägga undan lite åt dem själva i utbyte mot beskydd. De säger att inte ens de får tillräckliga ransoner längre. Folk som får med vakterna på sin sida löper mycket mindre risk att åka fast, säger den nordkoreanske avhopparen Han Yong Kwon till Daily NK.
- Myndigheterna ger varje år folk order att leverera skörden utan att tappa ett endaste korn. Men eftersom ingen har något att äta bryr de sig inte om sådana instruktioner, säger han.
Christopher Green är chef för Daily NK:s engelska version - sajten rapporterar också på koreanska, kinesiska och japanska - och berättar hur man samlar in information från Nordkorea.
- Vi har ett stort nätverk av folk som lever och arbetar i Nordkorea. Vi får information via mobiltelefoner, sms, brev. Det mesta kommer via kinesiska mobiltelefoner, säger Christopher Green till Expressen.
– Nordkoreas mobilnät och sociala medier är hårt övervakade. Men folk har kinesiska mobiltelefoner trots att det är olagligt. Inom 7-8 kilometer från kinesiska gränsen finns det täckning, våra informatörer reser till dessa områden för att rapportera.
- Allt fler reser också över gränsen till Kina. Affärsmän och arbetare med tillstånd, smugglare och avhoppare. Våra medarbetare träffar dem i Kina, säger han.
Robert Boynton undervisar i journalistik på New York University och medarbetar i ledande amerikanska tidningar. Han har studerat informationsflödet till och från Nordkorea - och finner att världen trots allt vet betydligt mer om det slutna landet i dag än tidigare. En rad webbsidor som Daily NK och andra med nordkoreanska nyheter ligger bakom uppsvinget, förklarar han.
"Fram till nyligen kunde experter säga mer eller mindre vad de ville om Nordkorea, eftersom ingen kunde bevisa att de hade fel ... Vi har sett hur allvarliga konsekvenserna av den här oinformerade expertisen kan bli. Nordkorea-experter försäkrade 2002 att regimen stod 'på gränsen till sammanbrott' och president George W Bush såg därför ingen anledning att förhandla med Kim Jong-Il ... Inte nog med att regimen inte bröt samman, den detonerade också sin första kärnladdning i oktober 2006", skriver han i tidskriften Atlantic.
- Regimen har medvetet lättat på restriktionerna när det gäller utgående information under senare tid. De vill ge intrycket att de moderniserar och liberaliserar. Men det verkliga skälet är att de inte längre kan kontrollera vad som kommer ut, säger Robert Boynton till Expressen.
När det gäller inkommande information har de inte gett efter det minsta. Censuren och repressionen är lika hård som alltid. Att kontrollera informationen till de egna medborgarna har alltid varit viktigast för regimen, säger han.
Svenska turister och andra besökare vittnar om hur svårt - för att inte säga omöjligt - det är att få kontakt med människor i Nordkorea, bortsett från de officiella guiderna som fungerar som övervakare. Det är bara tillåtet att fotografera på angivna platser och man får inte fotografera människor. Men en turist lyckades fotografera vardagsliv och smuggla ut sina bilder, som Expressen nu publicerar.
- Guiderna kollade mina bilder varje dag i bussen och sedan var det en extra kontroll vid utresan. De förvånade mig att de ville radera helt normala bilder. Jag fotograferade inget jag tyckte var känsligt eller kontroversiellt, säger fotografen som inte vill framträda med namn.
- Jag fick rejält med bassning för att jag fotograferat arbetare på ett bygge, människor som sitter vid vägen, arbetare på ett fält. Att fotografera en oxkärra var också förbjudet. Guiderna skrek: Radera! Ta bort!
- De missade att jag hade en kamera med två minneskort. De kollade bara det ena. På så sätt fick jag ut mina bilder, säger han.
Lovisa Lamm Nordenskiöld, författare till boken "Ambassaden i paradiset" om Sveriges relationer med Nordkorea, minns nordkoreanernas rädsla för att möta utlänningar.
- Människor var rädda, de ville inte ha kontakt. De tittade förbi mig som om jag var luft. Jag skulle ha satt folk i jättestor fara om jag hade försökt ta kontakt, säger hon.
