Bilal såg hela sin familj dö i stormen i Libyen

Den sötskarpa doften av lik fyller den heta luften, där 30-åriga Bilal Alhnaid står och tittar med avstängda ögon på det som var hans bostadsområde. Förstörelsen är värre än den i krig. Det vet överlevarna i Derna eftersom de genomlevt både krig mot IS, flygbombningar och denna katastrof, som är den värsta översvämningen som drabbat jorden detta årtusende. 

Leriga bilvrak har slungats runt och fastnat i ruinerna av det som var gator och hus, en bil står inne i ett kollapsat vardagsrum. Bland bråten av förvriden metall, krossad betong, träflisor och brutna palmträd letar räddningsarbetare efter kropparna av de människor som en gång bodde i staden. 

De var Bilal Alhnaids släktingar, grannar och vänner. 

– Det jag såg var så … så skräckinjagande, säger han med en röst som ännu inte har kunnat ta in vad som har hänt. 

Ljudet när vattnet kom på natten i åskstormen var kraftigare än bomber. Hela femvåningshus och sjuvåningshus kollapsade i explosion på explosion och vågorna innehöll förutom träd, bilar och hus även enorma stenblock från de omgivande bergen. 

Människorna som hamnade i vattnet hade inte en chans, de tumlade runt som i en tsunami och spolades ut i havet. 

Bilal var inne i sin lägenhet. 

– På kvällen när stormen kom svämmades allt över. 

”Nästan alla som bodde här dog”

Han vänder sig om och pekar mot porten till det som var hans hus, där det i dag sticker ut en vit personbil. Vid halvtretiden när allt var kolsvart och åskan blixtrade steg vattnet till ungefär två meter. 

– Vi samlades hos mig och satte upp sängar för fönstren och dörrarna för att försöka stoppa vattnet. 

Det var Bilal, hans föräldrar, hans farbror, hela hans farbrors familj och alla grannar. 

– Vid kvart i tre smällde det till alldeles fruktansvärt och den här … den här … den här katastrofala floden som förstörde allt hände. 

Han såg hur hans familj och grannar kastades ut ur huset. 

– De försvann. En madrass flöt i vattnet och jag låg ensam kvar på den, klämd mellan vattnet och taket. Därför överlevde jag. 

Bilals blick uttrycker inget annat än tomhet.

– Nästan alla som bodde i det här området dog.

Han tittar på de svettiga räddningsarbetarna som drar i bråte för att kunna gräva fram ruttnade kroppsdelar. Det är lördag och han har inte kunnat somna alls på sex dygn.

– Hur ska man kunna sova när man har sett hela sin familj dö?

En av de frivilliga libyska räddningsarbetarna är Muhanned El Hardi, som kliver runt i kängor efter sin hund Rock, vars nos söker snabbt, snabbt i ruinerna. Plötsligt sätter sig Rock. Det betyder att han känner lukten av ett lik. Muhanned och andra utmattade män börjar genast gräva, ett farligt arbete då husrester kan falla över dem. 

Ofta tar det många timmar att få fram en enda kropp, men alla har kommit samman för att hjälpas åt att hitta de döda så fort de bara kan. Att människor ligger och ruttnar bland skräp i hettan går så totalt emot deras kultur och religion, där man alltid begraver samma dag, tvättar, sveper i vitt och ber för den döda i moskén, att det är en stor sorg och chock i sig – att inte kunna ge stadens människor ett värdigt slut. 

Vuxna män sitter och gråter öppet i ren förtvivlan, för att de känner att situationen är så fel och samtidigt är de maktlösa inför den. 

När en kropp hittas springer vitklädda likupphämtare fram och kör den till bårhuset för DNA-prov och fotografering, sedan slutar allt i en massgrav där grävskopor dundrar när de gör stora hål i den röda jorden och häller över vitt osläckt kalk.

Förlorade huset under kriget mot IS

I en skola högre upp i bergen har överlevare samlats och får skydd av Röda Korset. Ute på gården sitter Hanan Ali, 56, och håller sitt barnbarn Fatihya, 11, i handen. Hennes hus finns inte mer. Hon gör en rörelse med armarna rakt utåt sidorna. 

– Platt.

Det här är andra gången i sitt liv som hon har förlorat det. Första gången var under kriget mot IS, när huset brann ner. Efter det byggdes det upp igen, men nu är det borta för alltid – tillsammans med hennes make Yasir.

– Jag gick hemifrån vid midnatt, för att det stormade så. Min man kunde inte lämna för han hade hjärtfel och var sjuk. Jag tog inte med mig någonting alls.

Rösten brister.

– Vi kunde ju inte veta hur illa det skulle bli, så vi sa inte ens ett riktigt hejdå. Jag bara gick. Han var så snäll, alltid snäll och …

Tårarna kommer.

– … och nervös. Han var bara sån. Och nu är han i … 

Hon sätter huvudet i handen.

– … i en massgrav. 

49-åriga Abdul Jawad går runt i cirklar med ett ansikte som lika gärna kunde vara en av de dödas. I flera dagar har han letat efter sin 13-åriga son Raceb och i går fick jag han veta att han har hittats – på bårhuset. 

– Jag har inte haft modet att gå dit och se honom, jag skriker hans namn när jag försöker sova.

Han vet inte hur han ska orka leva vidare med minnet av att han inte kunde rädda sitt barn. 

– Vattnet tog honom precis framför mig. 

Så snabbt slukades staden av flodvågen