Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Barns psykiska ohälsa är tabu”

Henrik Wenne vill bryta tabun. Foto: Privat
Henrik Wenne som liten. Foto: Privat

Det är jättebra att vi pratar om psykisk ohälsa – men det vore ännu bättre om vi gör det redan i tidig ålder.

Det är i skolan som tabun och stigman växer sig starka, menar 27-årige Henrik Wenne, vars egna problem startade i tidig ålder.

– Det gör ingen nytta att man gömmer sådant för barn, säger han.

Vid sju års ålder kom utseendekomplexen och den fysiska och psykiska mobbningen till följd av en medfödd funktionsnedsättning.

Under de dramatiska tonåren eskalerade det rejält med posttraumatiskt stressyndrom, ångest och återkommande kräkningar, hallucinationer och anfall.

27-årige Henrik Wenne från Stockholm har, som han själv uttrycker det, ”haft allt möjligt skoj”.

Han säger det med en skämtsam ton men det är i allra högsta grad på allvar.

Och framför allt vet han precis vad han talar om.

– Det pratas mer och mer om psykisk ohälsa i samhället, men när det kommer till barns psykiska ohälsa så är det väldigt tabu. Det är det största problemet. Är du förkyld i skolan så säger du det, att "jag var förkyld i går". Men är du ledsen eller deprimerad får du inte säga det, eller om mamma är elak får man inte säga det. För det finns en skam kring det och det är väldigt problematiskt, säger Henrik Wenne.

Henrik Wenne som liten. Foto: Privat

I sin senaste rapport kräver Bris att politiker tar ett än större krafttag kring frågan om psykisk ohälsa bland barn.

Bris pekar bland annat på brister i vårdgarantin där alla barn, oavsett var i landet de bor, ska erbjudas ett första besök hos BUP inom 30 dagar från det att en första kontakt med barnet upprättades. Något som inte alls fungerar och det handlar till stor del om var i landet man bor.

Utifrån barnens egna berättelser får man även bilden av hur unga och utsatta kastas runt mellan olika vårdinsatser – allt medan beslut tas ovanför barnens huvuden.

Henrik Wenne upplever att han, trots allt, behandlades bra av såväl skola som myndigheter när han var ung.

Däremot fanns, och finns, det ett annat problem där barn lär sig att inte prata om sina problem.

– Det finns en stelhet barn emellan också, det är hysch-pysch, säger Henrik Wenne och förklarar:

– Jag hamnade hos skolpsykolog när jag gick i mellanstadiet och det var ju… bra av skolan, de var jätteduktiga på det och jag fick träffa kuratorer. Men problemet var hur man skulle relatera till det inför klassen till exempel. Lärarna ville aldrig säga var man hade varit, och man fick inte prata om det på samma sätt. Det fanns överhuvudtaget en koppling till att det skulle vara fel eller svagt, till skillnad från om någon brutit ett ben, då är det mer så att ”vi löser det, du får anpassa dig på gymnastiken”.

Med tystnad riskerar stigmat att växa.

– Jag tycker att stigmat är det största problemet. För det är det som hindrar de flesta att söka vård och eftersom att man inte pratar om psykisk ohälsa på samma vis som andra sjukdomar känner sig barnen så otroligt utsatta och ensamma, och det försvårar just psykiska problem, säger Henrik Wenne.

Henrik Wenne har föreläst och varit med och satt upp föreställningar på ämnet psykisk ohälsa, bland annat på Unga Klara. Teater Unga Klara riktar sig till barn och unga, "och tar i ämnen som vanligt inte får gapas om”, som Henrik Wenne beskriver det.

– Barn måste uppmuntras att få prata om de där grejerna. Från mitt perspektiv var det inte bara att skolor och myndigheter var oförstående på något vis, utan jag hade ju lärt mig att det här var fel, att det här får jag inte prata om, så jag vågade inte söka hjälp och ville heller inte oroa andra, säger han.

Jag minns kuratorbesök i grundskolan, och när elever kom tillbaka till klassrummet sa vår klassföreståndare att de till exempel hjälpt till i matsalen.

– Ja precis, och alla sådana där små vita lögner färgar hur man ser på det, att det ska vara något att ljuga om överhuvud taget, säger Henrik Wenne och fortsätter:

– Det gör ingen nytta att man gömmer sådant för barn. De kanske inte behöver veta detaljer om hur en psykos går till när de är nio år gamla, men att däremot prata om hur det är med känslor och negativa upplevelser redan i ett tidigt skede.

Här kan du få hjälp

Bris:

116 111, bris.se. Vuxentelefonen: 077-150 50 50.

Nationella hjälplinjen:

020-22 00 60.

Jourhavande präst

finns att nå via 112.

Röda Korsets telefonjour:

0771-900 800, redcross.se.

Jourhavande kompis:

020-22 24 44, redcross.se.

SPES, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, telefonjouren: 08-34 58 73, spes.nu.

Föräldratelefonen

hos Svenska föreningen för psykisk hälsa: 020-85 20 00, sfph.se.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!