Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Barnen som inte fick stanna – här är deras berättelser

Ensar, 4, tillsammans med lillebror Dian, 3. Familjen bodde i Sverige i sju år innan de utvisades till Kosovo. Foto: Privat

■ Varje år utvisas tusentals barn.

■ Expressens Diamant Salihu och Christoffer Hjalmarsson har sökt upp 13 av barnen som inte fick stanna.

■ Här är barnens egna vittnesmål om utvisningarna. Några vaknade av polisens gryningsräder eller hämtades av polisen i skolan – mitt under lektionen.

■ Berättelsen om Sara, 16, som tvingades tolka åt den svenska transportpersonalen när familjen skulle utvisas finns här. 

Ensar Hajdini, 4, föddes i Lund, bor nu i Kosovo

Familjen bodde i Sverige i över sju år, men i oktober 2014 blev de tvångsutvisade av polisen.

– Min fru var gravid i sjätte månaden och barnen var rädda för vad som skulle hända, säger pappan Selim Hajdini.

Omställningen har varit svårast för barnen.

– Ensar gick på förskolan i Landskrona. Han fick kompisar och tyckte om lärarna. Här kan jag inte ta honom till förskolan, för vi har inte råd. Han kan inte börja gå i skolan förrän tidigast om ett år, säger Selim Hajdini.

Familjen bor med sjuka farföräldrarna som är i konstant behov av omsorg. Fyraåringen pratar ofta om Sverige.

– Jag är från Sverige, säger han.

Ensar Hajdini minns vilka som plötsligt väckte familjen för att utvisas.

– Polisen. Dian grät, men jag grät inte, säger han.

Dian Hajdini, 3, föddes i Lund, bor nu i Kosovo

De två första åren bodde Dian Selimi i Landskrona där han gick i förskolan. Pappa Selim beskriver barnens liv i asyl som odrägligt.

– De var inte stimulerade, som barn ska vara. De påverkades så klart av hur jag och min fru mådde eftersom barnen var med när vi träffade läkare, psykologer, Migrationsverket, advokater. Vi hade nästan bara kontakt med olika institutioner. Barnen skadades av det.

Föräldrarna är utan jobb i Kosovo där arbetslösheten är stor och familjen förlitar sig på hjälp från Röda korset.

– Sedan sju månader går barnen varken i skolan eller på förskolan. Vi är långt från det liv vi hade i Sverige, trots att det var svårt där.

Migrationsverket upprepade i sina avslag att Kosovo skulle erbjuda dem nödvändigt socialt stöd.

– I verkligheten finns inget av det, säger pappan.

Hüsna Gündüz, 18, Cimentepe, Turkiet

Utvisades i januari efter att ha bott i Kiruna i nästan fem år. Hon lärde sig svenska bra och gick på Triangelskolan.

– Jag vill gå i skolan i Sverige. Jag har missat flera år i skolan här och det är inte bara att börja om här. Du måste köpa böcker och kläder. Vi har inte pengar att göra det, säger Hüsna Gündüz som fyllde 18 strax efter utvisningen.

Hon fick säga farväl till klassen, men det var svårt.

– Jag var så ledsen.

Pappan har problem i hemstaden. Barnen bor därför några veckor åt gången hos olika släktingar. Pappan har trots utvisningen tagit sig tillbaka till Kiruna och sökt asyl igen.

– Jag saknar Sverige för att det är ett bra land. Man kan gå i skolan, man kan jobba och tjäna pengar om man jobbar, säger Hüsna Gündüz.

Vad är din dröm?

– Jag vill tillbaka till Sverige och gå i skolan, gå på universitet. När jag var i Sverige ville jag gå på universitet och bli advokat. Nu kan jag inte gå i skolan här.

Frågade Migrationsverket hur du kände inför att bli utvisad?

– Ja. De har frågat mig själv direkt. ”Vill du åka till Turkiet?” Nej, sa jag. Men de brydde sig nog inte, för nu är jag i Turkiet.

Ibrahim Gündüz, 17, Gündüz, Cimentepe, Turkiet

Utvisades i januari efter att ha bott i Kiruna i nästan fem år. Han gick på Högalidskolan när utvisningen genomfördes.

– Sverige är bäst. Man kan göra vad man vill och leva hur man vill. Man har rättigheter. Det är jävligt bra att bo där.

Under åren i Sverige spelade Ibrahim Gündüz fotboll i Kiruna FF.

– Vi bodde i Lombolo först och sen Luossavaara.

Han har kompisar kvar. De hörs ibland över internet.

– Jag vill vara i Sverige. Jag har bott där länge.

Efter fem år i Kiruna har de missat en stor del av skolan i Turkiet.

– Vi kan inte börja igen och läsa om de andra klasserna.

Ibland jobbar han på restauranger för att få pengar till försörjning.

Vad är din dröm?

– Att bo i Sverige, att inte komma tillbaka hit. Jag vill bli ingenjör. Jag var bra på matte och fysik.

Var vill du bo i så fall?

– Jag vill till Kiruna, för jag gör hemma där. Det är min hemmaplan. Jag bott där i fem år. Det är inte en så stor stad, men jag kände mig hemma där.

Mamma Abir Dawoud med sina barn Sara, 16, Ahmad, 6, Malaka, 14, och Yosef, 12. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Sara Dawoud, 16, Palestina

Efter sju år i Braås nordöst om Växjö blev Sara Dawoud, hennes tre syskon och mamma tvångsutvisade till Palestina.

Sara Dawoud pluggade till ett SO-prov när polisen gjorde en gryningsräd hos familjen. Då återstod mindre än tre veckor innan deras utvisningsbeslut skulle preskriberas vilket hade inneburit att familjen hade fått en ny möjlighet att få uppehållstillstånd.

– Jag vill att folk i Sverige ska bry sig om vår situation. Jag vill gärna tillbaka till Sverige, för jag vill inte bo här, Sara Dawoud.

Hon utvisades i oktober 2013, dagen före sin födelsedag och drömmer nu om att få återvända till Sverige.

– Jag är inte uppvuxen här, det är hemskt att bo här, säger Sara Dawoud och livet i Palestina.

Ahmad Dawoud, 6, född i Lund, nu bosatt i Palestina

Utvisades i oktober 2013. Storasyster Sara fick tolka för gränspolisen när familjen utvisades så att Ahmad kunde släppas in i Palestina eftersom gränsvakterna ville säkerställa att han verkligen var lillebror.

– Kommer ni för att ta med mig tillbaka till Sverige? Jag vill dit, säger han när vi ses i Palestina.

Eftersom han föddes i Sverige har Ahmad haft problem med registreringen i Palestina.

– Vi har haft problem med att skriva in honom nu när han ska börja skolan, säger mamma Abir Dawoud.

Han har även haft svårt att få tillgång till full sjukvård.

– Vi måste betala fullt pris på allt för att han föddes i Sverige, säger mamman.

Malaka Dawoud, 14, Palestina

Utvisades i oktober 2013 efter att ha sökt asyl 2008. Malaka gick årskurs två till sju i Sverige, de sista fem på Braåsskolan nordöst om Växjö.

– Jag saknar allt. Alla kompisar. Att gå ut, att gå i skolan. Man fick gå till fritidsgården. Här får tjejer inte röra sig ute. Det är heller inte säkert här, säger hon.

Att utvisas till Palestina blev en chock.

– Jag hade aldrig tänkt att jag skulle bli utvisad. Det enda polisen sa till oss var: Sluta gråt. Ni kommer att bli vana. De brydde sig inte om oss.

Malaka berättar om den israeliska militärens närvaro.

– När de kommer hit så stannar vi inomhus. De brukar skjuta gas som sticker i ögonen, säger hon.

Yousef Dawoud, 12, Palestina

Utvisades i oktober 2013, efter sju år i Sverige. Yousef började i förskolan och gick i femman på Braåsskolan när polisen tvångsutvisade familjen.

– Jag sov när polisen kom. Jag blev fett rädd. Jag grät. De puttade mig och mamma ner för trapporna.

Han förstår inte varför en del andra får stanna i Sverige, trots att de nyss kommit hit, medan de utvisades efter så lång tid. De hade lärt sig språket, gått i skolan, skaffat vänner, börjat identifiera sig som svenskar.

Migrationsverket frågade honom aldrig hur han kände för att återvända.

– Nej, de har inte frågat mig, bara frågat föräldrarna ”var bor ni” och sånt.

Vad hade du kunnat säga om de frågat för hur du känner för komma hit?

– Att det skulle vara orättvist. Varför just vi, varför just vi?

Israt Nahar, 11, Lund

Israt Nahar, 11, bodde i Lund i nästan fem år och hann gå årskurs två innan utvisningen. Sedan utvisades hon och hennes mamma till Bangladesh.

– Jag gillar Sverige väldigt mycket. Jag har mycket vänner där och de gillar mig också. Jag ville inte återvända till Bangladesh, säger hon.

I Bangladesh kan hon inte röra sig fritt.

– Jag saknar Sverige. Mina lärare tyckte om mig. De skrev brev att jag skulle få stanna för att jag var en omtyckt och duktig elev som skulle vara till nytta för Sverige om jag fick stanna, säger Israt Nahar.

Hur är ditt liv nu?

– Inte alls kul. Jag gillar inte det, för jag går inte i skolan.

På helgerna försöker Israt hålla kontakt med sina svenska vänner via Skype.

– Om någon skulle ta emot mig skulle jag vara tacksam.

Bilal Abdullaev, 9, Bisjkek, Kirgizistan

Utvisades 27 januari i år, efter fyra år i Sverige. Polisen kom till hans klass och tog honom med sig.

– Vi vill gå i skolan. Jag saknar mina vänner jättemycket. Jag spelade fotboll i Kiruna FF med pojkar 04–05.

Han är stolt över sina diplom och medaljer som han fått som fotbollsspelare.

– Jag vill återvända till Sverige, säger han.

Anyisa Abdullaev, 2, Bisjkek, Kirgizistan

Född i Sverige, men utvisades 27 januari i år. Har svårt att registreras som medborgare i hemlandet eftersom hon är född i Sverige.

Abdurahim Abdullaev, 4, Bisjkek, Kirgizistan

Född i Sverige, men utvisades 27 januari i år. Har svårt att registreras som medborgare i hemlandet eftersom han är född i Sverige.

Abdulvahid Abdullaev, 12, Bisjkek, Kirgizistan

Utvisades 27 januari i år, efter fyra år i Sverige.

– Polisen kom till mig och min lillebror i skolan och tog oss, säger Abdulvahid.

När polisen kom bad de honom lämna svenskalektionen och ta på sig sina kläder för att han skulle åka tillbaka till hemlandet. Mamman hämtades på sjukhuset.

– Jag började gråta. Jag ville inte åka från Sverige.

Under åren i Sverige spelade han fotboll i Kiruna FF. Han fick många vänner och lärde sig språket.

– Jag saknar vännerna, skolan och fotbollen, säger han.

I Kirgizistan hittar föräldrarna inga jobb och barnen har inte börjat i skolan än.

– De låter mig inte gå i skolan. Jag får inte gå ut, för det är för farligt. Jag sitter hemma och kollar på tv och gör inget.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.