– Det finns ingenting kvar att återvända till, säger pappan.
Mustafa Abdullah springer runt och samlar ihop sin familj och deras kvarvarande ägodelar.
Framför en söndersprängd bro utanför Manbij i norra Syrien uppstår en flaskhals av otåliga människor. Deras ryggar trycks ofta ned av tunga säckar när ben stapplar på betongblocken över den kalla floden Sajour.
Somliga bär på släktingar som har svårt att gå, andra försöker få barnens ben att orka några meter till. Barn går med strumpor i foppatofflor. För de flesta har det krävts två dagar av flykt från infernot i Idlib. I fredstid skulle den resan ha tagit drygt två timmar.
Innan dess har de ofta börjat sin flykt för månader och år sedan i helt andra landsändar: Deraa, Hama, Homs…
”Vi fick lämna allt”
Sexåriga Hala är född i kriget och har just pressat in sig i en liten minibuss och trycker ansiktet mot rutan. De vuxna stressar på. Alla vill vidare, så långt bort och så snabbt de kan.
Mitt i kaoset berättar bonden Mustafa Abdullah om torkan. Den i ögonen, när han känner att han inte längre har några tårar kvar. Och ingen jord eller gård, heller för den delen. Bara sin familj, ett par tunnor matolja, en tvättmaskin och några säckar med kläder och lite annat som de orkade bära med sig.
Bebisen i familjen får sin blöja bytt på den leriga och kalla marken. Med en plastpåse för att hålla tätt.
Fram till nyligen kunde Mustafa fortfarande odla vete och bönor i den bördiga jorden.
– Nu är gården förstörd. Vi fick lämna allt. Det är hjärtslitande, men vad skulle vi göra, säger Mustafa och berättar om den två dagar långa resan genom bombmattornas Idlibprovins, och granatelden kring Aleppo.
Offensiven i Idlib
900 000 personer har flytt Idlibprovinsen sedan i december och runt tre miljoner människor bor i Idlibprovinsen. Hälften av invånarna är redan på flykt från andra delar av landet. Hälften av dem är barn.
380 000 personer har dödats sedan kriget började 2011.
Ryssland anklagar Turkiet för att stötta regeringsfientliga väpnade grupper i Idlib. Turkiet anklagar Ryssland, Iran och den syriska regeringen för att massakrera civila.
Turkiet och Ryssland ingick i höstas en uppgörelse om att hantera situationen i samråd. Den uppgörelsen är nu på väg att haverera.
Källa: AFP
Dörren öppnas en timme om dagen
Barnen var skräckslagna hela tiden. Flertalet av de 900 000 människor som är på flykt sedan i december pressas ihop mot den stängda turkiska gränsen, norr om Idlib. Men andra försöker sig på andra vägar, som hit mot det Manbij i det kurdkontrollerade Syrien.
Här möts de av taggtråd och en stängd, svart plåtdörr – som öppnas någon timme om dagen.
Innan dess gick flykten genom ett område som kontrolleras av miliser med turkisk uppbackning. Miliserna har sina utposter på kullarna några hundra meter bort, förklarar de kurdiska soldaterna.
Floden och den raserade betongbron är bara en av många stridslinjer och gränser som syriska flyktingarna måste ta sig över, inne i deras egna land.
Från år till år och dag till dag skiljer det sig bara vem som håller i vapnen och de olika vägspärrarna.
För inte så länge sedan var den här floden en skiljelinje mellan den Islamiska staten och USA och deras allierade. Men på president Donald Trumps order har amerikanarna dragit sig tillbaka. Här finns varken oljefält och eller några snabba segrar att stoltsera med. Bara liv i spillror.
”Kan finnas terrorister bland flyktingarna”
Bakom den tunga järnporten med taggtråd håller kurdiska krigare ställningarna. De strider under den syriska grenen av den terrorstämplade kurdiska organisationen PKK, här kallad YPG.
Härifrån och hela vägen till Idlib pågår just nu en av vår tids värsta humanitära katastrofer.
Regionens stormakter samlar nu sina trupper kring Idlib, i en urskillningslös urladdning av artillerield och bombtunnor. Chockvågen av striderna drar genom hela Syrien.
Stämningen är laddad på många plan. Ingen litar på någon.
– Var försiktiga! Vi har fått uppgifter om att det kan finnas självmordsbombare och terrorister bland flyktingarna, säger en ung soldat från det kurdiska YPG.
”Mina barn sover knappt längre”
Misstroendet och rädslan finns överallt, i blickarna, i gesterna och i stegen. Skräck är utmattande. Speciellt för barnen som föddes in i det snart nio år långa kriget.
– Mina barn sover knappt längre. Vid minsta ljud rycker de till och börjar ropa och gråta, säger en trebarnsmamma i svart hijabslöja. Även hon har färdats under två dagar med sina sista ägodelar genom en Idlibprovins som bombas allt intensivare.
Mamman vill inte säga vad hon heter.
– Varför?
Hon sänker blicken först mot marken och sedan mot skyn.
– Jag är rädd. Rädd för alla. Rädd för allt, säger hon.
Ett reservat för jihadistgrupper
Det var till Idlibprovinsen som den syriska regeringen gav flera fraktioner av ofta radikala oppositionsgrupper fri lejd från andra fronter i Syrien. I utbyte mot att de lade ned sina tunga vapen och gav upp på andra fronter, så fick de retirera till Idlib. Provinsen blev som ett reservat för allehanda jihadistgrupper. Nu är Idlib det sista fästet som står emot den av Ryssland och Iran uppbackade regeringen.
Samtidigt vill Turkiet under Erdogan ha sitt ord med i spelet när Syriens karta ritas om.
Erdogan: ”Vi räknar ner”
Under den senaste veckan har turkisk militär forslat in långa kolonner av soldater och tung materiel till utkanterna av Idlib. Turkiet vill att de syriska regeringstrupperna drar sig tillbaka från flera positioner. Annars…
– Vi räknar ner, vi utfärdar nu våra slutgiltiga varningar. Eller för att vara tydligare: en operation i Idlib är nära förestående, varnade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i onsdags.
Rysslands regering svarade genast med att säga att det skulle vara ”det värsta scenariot”.
Om ord blir handling kommer det inte att finnas mycket sjukvårdspersonal kvar för att hjälpa civilbefolkningen.
– De flesta av vår sjukhuspersonal i Idlibprovinsen är själva på flykt under bomberna och tvingas trotsa en massa faror för att ändå kunna ge vård, säger Mohammed Mohsen på Sverigekontoret för Islamic Relief.
85 attacker mot vårdcentraler
Allt som kan hjälpa de civila har redan attackerats, anser Michelle Nunn, från hjälporganisationen Care i en kommuniké:
– Enbart under 2019 var det 85 attacker mot vårdcentraler inne i norra Syrien. Under 2020 har trenden fortsatt. Eskaleringen i attackerna tvingar hundratusentals syrier att fly för livet, menar hon.
Enligt Internationella Röda Korset handlar det om en grad av våld som inte har skådats sedan 2016 i det redan grymma Syrienkriget. De allra flesta flyr norrut mot Turkiet där de möts av en stängd gräns. Men flyktingströmmen går i alla riktningar.
Krigets vinnare: ”Har sålt allt”
Krig har som alltid sina vinnare också.
Några av de som tjänar på kriget är de män som flockas kring flyktingarna intill den söndersprängda bron utanför Manbij. De tar fram tjocka sedelbuntar och köper flyktingarnas bohag för en spottstyver.
Åtminstone det som de har kvar eller lyckats lasta på de små, vita lastbilarna.
– Vi har sålt allt vi kunde sälja. Ett kylskåp som var värt 400 dollar sålde vi för 30 dollar, säger Abdurahman Saloom och skrattar nervöst och uppgivet.
– Men vi är alla vid liv, Gud ske lov, säger han.
Barnen har levt på flykt hela sitt liv
På den andra sidan plåtgrinden andas även Houda Khaled ut. Hennes bebis är liten nog för att fortfarande kunna ammas.
– Där borta fanns det ingen barnmjölk kvar att köpa, säger hon och nickar i riktning mot de frusna kullarna.
Mammans sjukligt bleka hud står i kontrast mot den svarta sjalen. Hennes två andra barn, Sham, 5, och Omar, 2, äter glupskt två brödbitar. Familjen är från Hama och har bara bott i ett halvår i Idlib. Barnen har varit på flykt hela sina unga liv.
Familjer bussas ner till Raqqa
De många familjer som inte har några anhöriga att resa till från flaskhalsen i Manbij ska bussas ned till staden Raqqa, den så kallade Islamiska Statens tidigare fäste. Där utlovar de kurdiska myndigheterna att upprätta platser i flyktingläger åt dem.
Det finns inte många andra vägar ut ur infernot när gränsen mot Turkiet är stängd. Utanför Syrien finns det ändå inte många länder som säger sig vara redo att ta emot flyktingar i hundratusental.
Bussvägen till Raqqa går utmed torra slätter med trasiga bevattningsanordningar – och nya frontlinjer.
Slaget om Idlib spiller även över mot kurdkontrollerade områden, dit många har flytt. Senast i förra veckan fick lägret i Ain Issa utrymmas under kaotiska förhållanden efter sammanstötningar och granateld mellan kurdstyrkorna i SFD och miliser stöttade av Turkiet.
Miliser som sponsras av Turkiet attackerade Aïn Issa-lägret med granateld. Kurderna besvarade elden. Striderna kom ända fram till tältlägret.
”Gå inte längre – det är minerat”
När vi kommer dit ligger kastruller, filtar och bohag och fladdrar i vinden bakom stängslet. De som redan knappt hade något kvar i livet fick lämna även det bakom sig. Det är vad som har hänt miljoner syrier, om och om igen de senaste åren.
Men det vore livsfarligt för flyktingarna att återvända till lägret.
När vi anländer någon dag senare går det inte att ta sig in på lägerområdet.
– Gå inte längre, det är minerat, säger ”Sures”, en ung soldat i YPG. Han är runt 25 år och berättar att han kommer från Uppsala. Sedan sex år har han lämnat den svenska universitetsstaden för att i stället gå i krigets högskola och ”strida för mitt land”. Han är artig men förtegen om sin identitet och har en pistol i hölster.
Det övergivna flyktinglägret har minerats av båda sidor, förklarar Sures.
– Vi måste ta till minor. Turkarna har sina stridsvagnar och vi har inte mycket annat att sätta emot, säger han.
Internationella konventioner mot användande av personminor är inte mycket värda i Syrien.
Lika lite som civilbefolkningens liv.
Malek, 11, kidnappades av IS
Hela regionen är nu som ett sönderslitet lapptäcke av splittrade familjer och föräldralösa. Många kämpar ändå vidare för människovärdet.
Ute på en gård vid en gyttjig åker femton mil från Ain Issa träffar vi en elvaårig flicka som har smugglats ut från IS-lägret i al-Hol. Hon heter Malek och är yazidier, den minoritetsbefolkning som under Kalifatet behandlades värst. De betraktades som djävulsdyrkare och hade i IS ögon inget annat mänskligt värde än som sexslavar och tjänstehjon.
Flickor som Malek måste nu letas upp med hjälp av spioner i lägret och sedan smugglas ut med list. När Malek kom ut talade hon inte längre sitt modersmål, bara arabiska. Hon var hjärntvättad och livrädd för allt som inte var IS. Speciellt hade hon fått lära sig att yazidier var ondskan själv. Det tog flera veckor innan hennes språk kom tillbaka och hon började känna sig trygg, berättar bonden Dogho Ado som tagit hand om henne.
Tillsammans med sina grannar låter de barnen få dela på det lilla som de har på gården. Även om det kan vara kämpigt ibland. Barnen får flytta runt mellan gårdarna.
https://twitter.com/MDelal1978/status/1227738769949896704En pojke som hans familj tog hand om för någon månad sedan var våldsam och utåtagerande.
”Kan inte lämna dem att dö”
På den lilla bondgården har de också en kvinna som inte vill resa hem till Sinjar i Irak. I våras beslöt nämligen jezidiernas högsta religiösa råd att barn som fötts ur våldtäkterna i fångenskap inte ska betraktas som en del av deras samfund. För mammorna blir valet i praktiken att välja mellan sina egna barn eller gemenskapen. Papporna är som i Maleks fall i regel försvunna. Sinjar är fortfarande fullt av massgravar.
Att barn födda ur IS systematiska våldtäkter inte ska få ses som ”riktiga” yazidier är ett beslut som splittrar samfundet.
– Det tycker jag är fel. Vad ska det i så fall bli av barnen? Vi kan ju inte lämna dem att dö av hunger där ute, säger bonden Dogho Ado över en kopp te.
Nu lever den yazidiska mamman och hennes två barn, ett och två år gamla - födda ur våldtäkterna – på Doghos gård. De leker och har börjat skratta med den föräldralösa elvaåringen.
I förra veckan fick Malek komma hem till vad som finns kvar av hennes familj i Sinjar för ett nytt liv. En liten skärva som föll på plats i det stora kaoset.
