Tro nu inte att det unika svenskledda projektet (Japan och USA finns också med) är ett jippo avsett för Guinness rekordbok. Det är högst vetenskapligt och har en budget på 20 miljoner kronor. Pengarna kommer i huvudsak från Rymdstyrelsen, Vetenskapsrådet och Wallenbergstiftelsen.
Planeringen av PoGOLite (Polarised Gamma-ray Observer) började redan för sju år sedan. Nu är det spännande slutspurt och väntan på rätt väder.
- Ingen har gjort den här typen av mätningar av röntgenstrålning från en neutronstjärna tidigare, säger projektledaren Mark Pearce, professor i astropartikelfysik vid KTH i Stockholm. Han förefaller lugn men medger att det börjar kännas lite nervigt, när nedräkningen närmar sig noll.
Uppsändningen från rymdbasen Esrange, drygt fyra mil utanför Kiruna, är planerad till någon av dagarna mellan den 27 juni och 15 juli. Vid den tiden på året är vinden konstant västlig, luften rör sig cirkulärt runt Nordpolen. Det är den vägen ballongen ska flyga. Över Norge, förbi Island, över Grönland, in över norra Kanada, kanske längre.
Det är viktigt för Mark och hans team att färden blir så lång som möjligt, ju längre tid desto fler mätresultat, men innan ryssarna sagt ja till överfart, vilket de förhoppningsvis gör, räknar teamet med landning i Kanada. Dit tar det en vecka.
Vid själva uppstigningen ska det helst inte blåsa alls, men två-tre meter per sekund kan till nöds accepteras. Ballongen blir ett kolossalt vindfång när den fylls med 6 500 kubikmeter helium och reser sig 300 meter över marken. Enbart gasen kostar bortåt 200 000 kronor.
- Sannolikt skickar vi upp ballongen en tidig morgon, vid fyra-femtiden, säger Tomas Hedqvist, operativ ledare på SSC (Swedish Space Corporation). Det brukar vara som lugnast då. Vi hoppas på högtryck över Ryssland, då brukar vädret vara stabilt här uppe.
Hedqvist har varit med förr och ser ut som tryggheten personifierad. En gladlynt och öppen man som jobbat i 33 år på Esrange och haft hand om massor av ballongfärder. Men den här är speciell, och alla på basen önskar att den ska bli en fin och passande slutpunkt för Tomas karriär innan han går i pension senare i år.
Än så länge ligger ballongen fortfarande nerpackad i en stor trälåda. Den kan bara packas upp en enda gång, så det gäller att välja rätt tillfälle. Att köpa ytterligare en ballong från tillverkaren Aerostar i USA går på uppemot fyra miljoner kronor.
Det är en minst sagt kinkig procedur att veckla ut ballongen på den enorma gårdsplanen utanför hangaren på Esrange. Först måste man lägga en skyddande matta över gruset. Sen gäller det att handskas med ballongen ytterst försiktigt. Materialet är snarlikt en vanlig fryspåse, helt genomskinligt och mindre än en millimeter tjockt. Ändå väger ballongen närmare två ton, beroende på att den är så gigantisk.
- En liten osynlig fettfäck på ballongen kan räcka för att hela projektet ska gå om intet, förklarar Hedqvist. När ballongen når stratosfären blir det 50-70 grader kallt. Då fryser fettet och orsakar hål i den tunna plasten.
Två timmar tar det för ballongen att nå sin maxhöjd på 40 000 meter (fyra mil), att jämföra med ett vanligt jetplan för passagerartrafik som håller sig kring 10 000-12 000 meter ovan marken. Man brukar säga att rymden börjar på 100 000 meters höjd.
Under ballongen kommer nyttolasten att hänga: en två tons metallbur med ett teleskop som ska mäta röntgenstrålningen från Krabbnebulosan på 6 500 ljusårs avstånd. Den består av resterna från en exploderande stjärna. En extrem miljö om något.
Explosionen inträffade cirka 5 400 år före Kristus, men till följd av det enorma avståndet blev vi människor varse den så kallade supernovan först den 4 juli 1054. Skenet var så starkt att det syntes i fullt dagsljus under tre veckor.
Tur för oss att det hände så långt bort. Om stjärnan exploderat på sådär 100 ljusårs avstånd hade det varit godnatt med allt liv på jorden.
Strålningen hade motsvarat några miljoner Tjernobyl. Jorden hade snurrat vidare i sin bana men lika öde som Mars.
När den märkliga osynliga strålningen från neutronstjärnan först upptäcktes av brittiska forskare 1967 visste ingen vad ursprunget var. Till och med utomjordingar nämndes.
Kvar efter explosionen är en så kallad neutronstjärna, en pulsar, som uppstår just ur en kollapsad "vanlig" stjärna. Röntgenstrålningen därifrån är den starkaste i vår galax. Och materialet i en neutronstjärna är så ohyggligt sammanpressat att en tesked av det skulle väga en miljard ton på jorden!
Neutronstjärnan är alltså supersuperkompakt. Hela stjärnan är inte mer än 10-20 kilometer i diameter men har samma massa som solen. Gravitationen är ofattbart stark. Kunde man släppa ett föremål från en meters höjd skulle sluthastigheten när det kraschade mot ytan vara över sju miljoner kilometer i timmen. Det kan man kalla acceleration!
- Teleskopet fångar upp den osynliga röntgenstrålningen, det innehåller ett plastliknande material som när det träffas av fotoner avger ett svagt blåaktigt ljus, berättar Mark Pearce. Det blå ljuset registreras av känsliga detektorer som förvandlar det till elektriska signaler som sparas på 15 hårddiskar.
Projektet handlar om grundforskning och nytt vetande. Vi har fortfarande väldiga luckor i vår kunskap om Universum. Vi ser bara fem procent av all materia. Resten är mörk materia och mörk energi, vad det nu är för något.
Att göra såna här avancerade mätningar från marken går inte. Atmosfären filtrerar bort det mesta av strålningen. Det gäller att få upp instrumenten så högt som möjligt. Fyra mil upp är lufttrycket bara två millibar, att jämföra med cirka tusen millibar på jordytan.
Det är kul att höra PoGOLites team prata inbördes. Man skulle kunna tro att det är en obegriplig vetenskaplig jargong. Men i snacket förekommer ord som "burspråk" och "blomhylla". Båda är manicker som sitter på metallburen.
Elkraften kommer från en hel drös stora solpaneler. Två GPS på var sin utfälld bom håller reda på position och färdväg. Ballongen Pathfinder snurrar hela tiden, så det gäller att alltid ha exakt koll på var Krabbnebulosan finns. Teleskopet får aldrig tappa bort det huvudsakliga målet för uppdraget.
Styrsystemet har utvecklats av DST Control i Linköping. Det justerar automatiskt teleskopets riktning mot Krabbnebulosan, oavsett ballongens läge och rotation. Markkontrollen i Esrange kan ingripa med radiosignaler om det skulle behövas.
Ombord på ekipaget finns till en början 450 kilo ballast (järnpulver) som används för att hålla ballongen på rätt höjd. Den utvidgar sig i solljuset på dagen och minskar i omfång på natten. Då sjunker ballongen. Detta pareras med att släppa ut lite av ballasten. Överskottsgas i solvärmen på dagen kan sippra ut i specialla rör i ballongens nederkant för att undvika att den sprängs.
Landningen blir ett dramatiskt kapitel den också.
Tanken är att de dyrbara mätinstrumenten ska kunna återanvändas under kommande ballongfärder och då måste de komma helskinnade till jorden. Det gäller att hitta dem också.
Proceduren inleds med en radiosignal från Esrange: vajern som håller nyttolasten ska kapas. När metallburen faller mot marken utvecklas en fallskärm som är 39 meter i diameter. Trots den imponerande storleken blir landningshastigheten 7-8 meter i sekunden. En rejäl smäll alltså, som mildras något av stötdämpare i botten.
- Instrumenten är testade oräkneliga gånger och ska tåla tio G, säger Mark Pearce.
Direkt efter landningen klipps fallskärmens fäste av så att den inte ska dra iväg i vinden med mätinstrumenten och hårddiskarna. GPS avslöjar den exakta landningsplatsen, samma sak med själva ballongen. På Esrange är man miljömedvetna och vill inte lämna skräp efter sig i naturen någonstans.
