PARIS, Frankrike

Publiken och spelarna på fotbollsarenan Stade de France förstår inte riktigt vad som just inträffat.

Klockan är 21.20 och ljudet av en kraftig smäll har överröstat sorlet från de 80 000 på stadion.

Det är ljudet av terrorns ankomst till Frankrikes huvudstad.

Tre grupper - sju män - ska under de kommande timmarna sprida död och skräck på Paris gator.

Klockan 00.56 är det slutligen över. Teatern är stormad, totalt sju terrorister är döda. Men det är också minst 129 av deras offer.

Detta är 216 minuter som skakade världen.

Det finns så många skäl att älska Paris. Det är ljusets stad. Det är kärlekens stad. Konstnärernas stad.

En stad som ser ungefär likadan ut i dag i centrala delar som den gjorde när Baron Haussman gjorde om Paris under den senare hälften av 1800-talet. Paris med sina boulevarder och avenyer, med sina uteserveringar och barer.

Fyllda med folk även en småkylig fredagskväll i november.

Men den Islamiska staten - IS - ser inget av detta. För dem är Paris prostitutionens och det obscenas huvudstad. Det är så IS kallar Paris i ett av de uttalanden som IS gör dagen efter det värsta terrorattentatet i Frankrikes moderna historia.

För IS jublade i går.

Men vem tror längre på att fredag den 13:e är ett datum som för otur med sig?

Sju bröder, invirade med explosiva bälten och beväpnade med automatvapen, slog till mot mål som utvalts i de centrala delarna av Paris, hette det också i uttalandet från IS.

Och mycket tyder på att det bara var sju som spred terror och skräck under ett drygt tre timmar på fredagskvällen. Fredagen den 13:e.

Terroristerna slog till mot sex platser runtom Paris i en välkoordinerad attack. Foto: GOOGLE EARTH

Men vem tror längre på att det är ett datum som för otur med sig. Inte de 80 000 som sitter i publiken på Stade de France för att se vänskapsmatchen mellan ärkerivalerna Frankrike och Tyskland.

Inte de cirka tusen som samlas på den kända konserthallen och teatern Bataclan vid Boulevard Voltaire för att se och lyssna på det amerikanska rockbandet Eagles of Death Metal.

Och inte de tusentals och åter tusentals turister och parisbor som väljer att tillbringa denna fredagskväll på en restaurang eller bar. Uteserveringarna är öppna än, trots att det är mitten av november.

Många, många ska få betala med sina liv bara för att de valt fel fransk bar.

Och detta är ju inte en stad som lägger sig tidigt, så självklart är det mycket folk ute när klockan passerat nio på kvällen.

Men många, många ska få betala med sina liv bara för att de valt att äta kambodjanskt/vietnameiskt denna afton, eller valt fel fransk bar.

Det är ute på Stade de France som den första varningen kommer att terrorn återvänt till Paris. Och i mångdubbelt värre omfattning än i januari, då 17 personer dödades, däribland tio journalister på satirtidningen Charlie Hebdo.

Zinedine Zidane, Marcel Desailly och Laurent Blanc firar VM-guldet på Stade de France 1998. Foto: Michel Euler/AP

Det är en grym ironi att det just är på Stade de France det händer. Det var ju här som Frankrike firade sin kanske största idrottsliga triumf sommaren 1998.

Det var då spelare som Zinedine Zidane - av algeriskt ursprung - vann fotbolls VM och besegrade Brasilien i finalen. Nationen lärde sig älska sitt multikulturella landslag. Samma multikultur är i dag satt under mycket hård press i Frankrike.

Det franska landslaget är tillbaka på stadion denna fredagsafton. Till och med landets president, François Hollande har kommit dit för att se matchen.

Klockan 21.00 är det avspark. Inom loppet av en halvlek - 45 minuter - kommer allt att förändras.