Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Arkivforskning med munkavle som villkor

Brist på öppenhet. "För att belysa svenska kopplingar till DDR-diktaturen under kalla kriget måste hindren undanröjas", skriver Birgitta Almgren. Foto: Henrik Montgomery / Scanpix

Forskarna måste få tillgång till Säpos arkiv om misstänkta stasi-belastade personer utan att beläggas med munkavle, skriver Birgitta Almgren.

På fredag och lördag anordnar Växjö stift en konferens med det lovvärda syftet att belysa svenska kontakter med den östtyska diktaturen under kalla kriget. DDR:s utlandsspionage och den östtyska infiltrationen i Norden är ett nytt forskningsområde.

Hur ser då villkoren för stasiforskningen ut? I ett inter- nationellt sammanhang är villkoren gynnsamma: Stasiarkiven i Tyskland står öppna för forskare, journalister och berörda. Det pågår ett intensivt vetenskapligt samarbete mellan forskare från olika länder. Men i Sverige försvåras forskning om DDR:s infiltration onödigtvis. Det leder till en absurd situation som får negativa konsekvenser för forskning och för undersökande journalistik om Sveriges roll under kalla kriget.

Efter att både Säpo och kammarrätten avslagit ansökningar från mitt forskningsprojekt att få ta del av Säpos utredningar om misstänkta stasibelastade personer gav Regeringsrätten mig detta tillstånd 2010 att som ensam forskare få granska Säpos handlingar rörande stasi-infiltrationen i Sverige.

Sedan 2005 har jag genom forskningsprojekt vid Södertörns högskola ingått i nätverk med tyska, danska och finska forskare för att utreda Stasis infiltration i nordiska länder och publicerade 2009 "Inte bara Stasi ...Relationer Sverige-DDR" 1949-1990 och 2011 "Inte bara spioner ... Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget". Men Regeringsrättens tillstånd var förbundet med stränga förbehåll om tystnadsplikt och förstörelse av källmaterial.

Eftersom dessa förbehåll strider mot vetenskapens grundläggande principer om öppen vetenskaplig debatt rådgjorde jag med många kolleger innan jag antog utmaningen att granska Säpos stasi-material. Alla menade att jag trots förbehållen borde göra det eftersom det ändå kunde bli ett första steg mot öppenhet.

Men så blev det inte. Jag kan inte delta i diskussionerna i Växjö eftersom Högsta förvaltningsdomstolen fastslagit att jag fortfarande inte får tala med forskarkolleger om det som finns i Säpos arkiv. Jag får inte heller tala med misstänkta stasi-belastade personer, inte röja deras identitet. Jag får varken bekräfta eller dementera att personer finns i Säpos arkiv, inte ha kontakt med dem, inte ens om de själva gått ut i medierna och berättat. Jag får inte på något sätt kommentera något som kan sättas i samband med de anonymiserade personer som förekommer i min bok "Inte bara spioner..." Min begäran om resning av Regeringsrättens dom 2010 för att bli löst från kravet att förstöra mitt svenska källmaterial och från tystnadsplikten avslogs i november 2012.

I regeringens vitbok från februari 2012 och i riksdagsdebatten den 3 maj 2012 framhölls att "regelverket om offentlighet och sekretess inte i något väsentligt avseende hindrar att forskning bedrivs med inriktning på Stasis verksamhet i förhållande till Sverige och svenskar".

Men så långt har vi inte kommit ännu. Mitt fall visar konkret till vilka konsekvenser bristen på öppenhet leder, vilka följder det får för stasiforskningen i Sverige.

Vilken ung forskare vågar ge sig in på den här forskningen och riskera att löpa gatlopp utan att tillåtas belägga sina forskningsresultat? Trots många års arbete med omfattande källmaterial i tyska och svenska arkiv om stasi-infiltrationen förbjuds jag att lyfta fram dokumentationen ur Säpos arkiv som stöder forskningsresultaten.

Säpos akter i Sverige är liksom stasiakterna ett komplext material med olika typer av dokument, registrerade sakförhållanden men också subjektiva bedömningar av alla slags trovärdiga och mindre trovärdiga rapporter och måste analyseras med källkritik och korsjämförelser av olika källor, bedömas efter vad det är för typ av dokument - Vem har skrivit vad? Är det en angivare eller en informatör? Handlar det om en spaningsrapport eller är det en analytisk sammanställning och bedömning?

Informationstillgången styrs hela tiden av Säpo som häpnadsväckande nog förnekar vad som faktiskt finns belagt i arkiven. Säpo begär heller inte att från CIA få ut Rosenholz-korten som har avgörande betydelse för avslöjande av Stasiagenter.

Sverige lägger locket på trots att både Europaparlamentet och Europadomstolen har beklagat att medlemsstater sekretessbelägger dokument och uppmanat till öppnande av arkiven (European conscience and totalitarianism, RC-B6-0165/2009). För att belysa svenska kopplingar till DDR-diktaturen under kalla kriget måste hindren undanröjas. Forskare måste få tillgång till Säpos arkiv om misstänkta stasibelastade personer utan att beläggas med munkavle. Dokumenten i svenska Säkerhetspolisens arkiv bör lyftas fram och sättas in i den internationella, historiska kontexten. Det borde inte dröja flera generationer som efter nazidiktaturens fall innan vi i Sverige är mogna för seriös, vetenskaplig debatt om Sveriges kontakter med en diktatur.

Birgitta Almgren

är professor emerita på Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning vid Södertörns högskola

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.