Apatiska barn berättar: Vi tvingades spela sjuka

Det är ett fenomen som nästan enbart har dokumenterats i Sverige – och som har splittrat debattörerna i två läger.

Det första fallet med ett apatiskt flyktingbarn i Sverige är från 1998. Då var det en 15-årig pojke från Tjetjenien som dök upp på BUP-mottagningen i Luleå. Han varken åt eller pratade och hade slutat gå.

Men fyra veckor efter att familjen fått uppehållstillstånd var han fullt frisk igen. 

Ola Sandstig: ”Det var tabubelagt att säga någonting om detta”

Sen dess har debatten blossat upp i omgångar. Som mest intensiv var den i mitten på 00-talet, då frågan splittrade experterna. Ett läger menade att barnen visst var sjuka, medan andra hävdade att det bara var en bricka i asylspelet – att de i vissa fall manipulerades till att spela apatiska.

I ett nytt, stort reportage djupdyker Filters reporter Ola Sandstig i frågan. Han började jobba med reportaget hösten 2018. 

– Jag började titta på den här frågan, motvilligt, eftersom det fanns så fruktansvärt mycket skrivet. När jag efter många om och men upptäckte barnen så såg jag att de blivit misshandlade, i en slags kultur i Sverige där det var tabubelagt att säga någonting om detta. Det fanns bara ett gällande narrativ: att det var en myt att det fanns barn som blev tvingade att simulera apati eller blev utsatta för Münchhausen by proxy (en person, ofta en förälder, som utser en person i sin närhet, ofta ett barn, till sjuk och sedan skadar personen för att den ska ha symtom), säger Ola Sandstig. 

Han har pratat med två av barnen som av sina föräldrar tvingades till att spela apatiska: en flicka och en pojke som numera har uppehållstillstånd. 

– Jag har träffat Anahit och Nermin. Två numera vuxna människor som tidigare var apatiska barn, som haft ett helvete. Det var oerhört viktigt att berätta om dem och de tyckte att det var väldigt viktigt och skönt att berätta, säger Ola Sandstig.  

Anahit smög i väg för att äta en brödbit

Anahit Arakelyans armar är täckta av ärr och det svåra traumat i hennes barndom har satt djupa spår. 

Så här beskriver hon tiden efter händelserna. 

– Det är som att jag springer men att jag faller hela tiden. Jag har inte tid att titta bakåt för att se om jag tappat något utan mitt liv har gått väldigt mycket utför. Jag har inte levt, bara varit tvungen att överleva, säger Anahit till Expressen. 

När Anahit var tio år, hösten 2009, bestämde hennes pappa och styvmamma att hon skulle bli apatisk. Hon togs ur skolan och fick ett antal riktlinjer att förhålla sig till, enligt Filter:

Prata inte, le inte, var inte ute på egen hand, reagera inte på någonting.

Hon fick leva på yoghurt och näringsdryck.

– Jag kommer ihåg att min styvmamma kunde laga mat så det doftade i hela hemmet, men jag fick inte äta. Ibland kunde jag smyga upp och ta en brödbit eller någonting, för jag var så hungrig, berättar Anahit Arakelyan för Filter.

Syftet var att få till ett uppehållstillstånd.

Apatin varade i knappt ett år, innan pappan blev så rädd att bli avslöjad att Anahit fick bli frisk igen.

Och så småningom blev hon placerad i familjehem och fick uppehållstillstånd på egen hand, framgår i Filter.

Nermin fick en smäll om han öppnade ögonen

Pojken, som Filter valt att kalla Nermin, kom från Serbien till Kiruna hösten 2005. Efter några månader fick familjen avslag på sin asylansökan, och det blev början på Nermins liv som ”sjuk”. För Filter berättar han att hans föräldrar tvingade honom att sitta i rullstol, att han fick svälta, att han inte fick träffa sina kompisar och att föräldrarna ljög för vården om att han hade epileptiska anfall. 

– Jag fick inte öppna ögonen. Men jag kunde inte alltid hålla mig, och då fick jag en hård jävla smäll i nacken, säger Nermin till Filter.

Han fortsätter:

– Jag bad till Gud varje gång att någon skulle säga till min pappa: ”Vad håller ni på med, din unge är ju frisk?” De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sa något.

Nermin var bara tolv år när han försökte ta livet av sig. Han förlorade medvetandet men överlevde. Och 2015 – tio år efter att han först anlände till Sverige – fick han sitt uppehållstillstånd. Han hade då blivit myndig och lämnat sin familj.

Apatiska barn nästan bara i Sverige

I reportaget har reportern Ola Sandstig samlat röster från flera håll. Mycket pekar på att problemet med apatiska barn har varit nästan uteslutande begränsat till Sverige – och många är skeptiska till om det verkligen är ett medicinskt problem. Redan i en statlig utredning från 2005 sa en sköterska på flyktingmedicinska enheten i Gällivare:

– Många unga kommer till oss och säger att de tänker sluta äta och dricka. Då pratar vi om detta och säger att det hjälper vare sig dig eller din familj. Nästan alla säger då att de har hört att ”då får man hjälp att stanna i Sverige”.

Samma år skrev Socialstyrelsen i en skrift:

”Även om det inte råder enighet om hur vanligt ett manipulerande beteende är, är det viktigt att de som har ansvar för insatser för vård av asylsökande alltid beaktar denna möjlighet.”

Apatiska barn nästan lika vanligt i dag

Andra, bland annat barnpsykiatrikern Lars Joelsson, säger att man måste vara öppen för alla förklaringar. Han hade hand om det tjetjenska barnet 1998 och berättar för Filter att han har träffat flera patienter han uppfattat som ”genuint sjuka och traumatiserade”.

Fenomenet fortsätter att polarisera, även om debatten numera har avtagit. Trots det är så kallat uppgivenhetssyndrom nästan lika vanligt nu som för 15 år sen – enligt Filter har flera hundra apatiska barn vårdats i Sverige de senaste fem åren. 

Vilka anser du vara ansvariga för att den här frågan blev så polariserande och tabubelagd? 

– Det finns två som är ansvariga. De ena är barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn som var oerhört, tycker jag, passivt aggressiva och som låg på Socialstyrelsen om att ta bort en formulering i en vägledning man hade. En formulering om att sjukvårdspersonalen skulle beakta och vara uppmärksamma mot manipulation. Och sedan var det journalister. Framförallt 2006 hittade man ett narrativ där man tog parti för ett antal läkare som var aktiva i debatten, och Uppdrag granskning har en väldigt stor skuld i detta, säger Ola Sandstig.