Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anneli Alhanko: "Jag fick inte dra av tåspetsskorna"

Anneli Alhanko, vår genom tiderna primaste ballerina, har öppnat dansskola på Östermalm. Hon är hela skolans kreativa ledare och ansvarig för dess klassiska linje. "En avant!" säger hon. "Porte de bras!! En arriére! Plié!" Balett verkar lätt som en plätt. Foto: Cornelia Nordström
Anneli Alhanko, du är själva inkarnationen av tyll och tåspetsskor, du är vår allra primaste ballerina, gratulerar till Natur och Kulturs prestigefyllda pris! Fast du är väl blaserad, ständigt behängd med medaljer och kraschaner?

FAKTA

DET HÄR ÄR ANNELIE ALHANKO


ÅLDER: 56 år
FAMILJ: Håkan Skoglund, egen företagare, dottern Clarissa, 16 år, samt katten Cleo, abessinier.
BOR PÅ: Östermalm.
SOMMARSTÄLLE: Hangö, Finland.
FÖDD I: Bogotá, Colombia.
UPPVUXEN I: Bromma.
MAMMA HAR VARIT: Hemma med fyra barn.
PAPPA HAR VARIT: Finsk diplomat i Sydamerika.
UTBILDNING OCH KARRIÄR: Kungliga Operans balettskola
1963-71. Anställd vid Kungliga Operans balett 1971. Utnämnd
till solist 1973 och premiärdansare 1976. Avskedsföreställning
1998.
FÖRSTA STORA HUVUDROLL: l Rudolf Nurejevs Nötknäpparen 1971.
AKTUELL FÖR: Har just tilldelats Natur och Kulturs kulturpris 2010, tillsammans med Anne Sofie von Otter och Daniel Birnbaum. Är med rundare av och kreativ ledare för dansskolan Base 23.
GODA EGENSKAPER: ”Jag är nog ganska generös”.
SÄMRE EGENSKAPER: ”Jag är en teknisk idiot”.
GÖR VÅGEN FÖR: Civilkurage. Ansvarstagande. Ärlighet.
SÅGAR: försäkringskassan.
MOTTO: Ingenting är omöjligt.

- Nja, det har väl blivit några stycken. Litteris et artibus, Sankt Eriksmedaljen, Finlands Vita Ros...
Du är den första som utsetts till hovdansare i modern tid, den första svenska som fått titeln prima ballerina assoluta, den första svenska ballerina som fått dansa på Bolsjojteatern. Du finns representerad i Gripsholms porträttsamling, du har prytt ett frimärke.
- Yes! Jag och Perttan (Per Arthur Segerström) blev frimärke före Roxette! (Stort garv) Men det var inte bara kul, det blev dyrt också. Märket hade valören 7 kronor och det kostade att klistra det på vartenda brev i flera år.
Det är tolv år sen du pensionerades från Operan. Vid 44 års ålder. Är det klokt?
- Mina kolleger utomlands skrattar år det, de pensionerar sig ju inte. Men jag har fortsatt med olika gästspel och föreställningar till för ett år sen. Då genomgick jag en stor höftoperation.
Så nu blir det ingen mer dans för dig?
- Det får vi se. Att dansa klassiskt på den nivå jag vill dansa, det kräver oerhört mycket, av både kroppen och själen. Jag har gjort alla stora roller, ska jag tycka att det är roligt nu, då måste det vara något nytt, något utvecklande. Och just nu är det dansskolan Base 23 som är det roliga.
Du, som är så sträng mot dig själv, är väl minst lika sträng mot andra?
- Om jag ser någon som är väldigt begåvad, då vill jag så mycket med den personen, då vill jag vara sträng, men positivt sträng. Jag vill, mer än något annat, att det ska kännas positivt att dansa. Att vi ska kunna ge kritik, men positiv kritik. Det fick inte jag, jag fick aldrig höra att jag var speciellt duktig.
Är det verkligen sant?
- Ja, här i Sverige ska ju alla vara lika bra på allt. I stället för att bli uppmuntrad, blev jag mobbad. Det blir många som är särskilt begåvade.
Jag antar att mobbningen upphörde när du började dansa på riktigt?
- Nej, det fortsatte under hela min tid på Operan. Jag var oavbrutet utsatt för avundsjuka. Det yttrade sig på många märkliga sätt. Det snackades mycket skit bakom ryggen.
- Jag hade svårt att värja mig, var för snäll för mitt eget bästa, lite för fint uppfostrad om du förstår vad jag menar. Jag kunde inte säga ifrån. Det gick inåt, jag grät mycket.
- Men nu är jag tuff, jag tar ingen skit längre. Det gör man inte i min ålder.
Hur orkade du? Var har du fått din oerhörda vilja ifrån?
- Det måste vara genetiskt. Pappa har uthärdat många strapatser, tagit sig fram på åsnerygg genom Colombia, varit med i andra världskriget, vid tyska fronten. Jag kanske har fått min del av den berömda finska sisun.
Att utbilda sig till dansare verkar vara ett slit utan like.
- Jag kände aldrig att det var jobbigt, jag tyckte att det var fantastiskt, men visst var det krävande, i flera år vistades man tolv timmar om dygnet på Operan.
Det låter omänskligt.
- Det var mycket ansträngande fysiskt. Jag jobbade så hårt att mensen försvann ett tag. Och äta hann jag nästan inte. Men jag drabbades tack och lov inte av anorexi.
Var du aldrig på väg att ge upp alltihop?
- Jo, när jag var runt tjugo och just hade dansat huvudrollen i Svansjön, som är en av de jobbigaste rollerna. Då tog jag ledigt i två månader och for till Paris och pluggade franska. Sen var jag jätteglad över att få börja dansa igen.
Hann du med något privatliv? Träffade du någonsin några killar?
- Ringde det någon, låtsades jag oftast inte vara hemma. Jag orkade inte. Jag levde inget vanligt tonårsliv, för mig var dansen och inte killarna nummer ett.
- Jag var jättekär en gång i tjugoårsåldern. Det blev pannkaka av alltihop, men det berodde inte på dansen. När jag var 28 år träffade jag sen Håkan. Vi har varit gifta i 25 år och det är jättehärligt.
Din dotter Clarissa, dansar hon?
- Nej, det var inte hennes grej, Hon är en sporttjej, åker skidor och spelar golf och tennis. Och går på Calle Flygares teaterskola.
Jag har läst någonstans att du slitit ut minst 6000 par tåspetsskor under din karriär.
- Jag har haft en egen skomakare i London som handsytt dem åt mig. Det är noga med skorna. I början fick jag inte dra av dem på deklarationen, skattemyndigheten sa att jag ju kunde använda dem som tofflor hemma.
Går det att formulera vad som är din alldeles särskilda styrka som ballerina?
- Gestaltningen av rollerna. Att få publiken att förstå, att få publiken berörd. Utstrålning med ett annat ord. Balett är inte cirkus, det är inte höga ben och hur mycket man snurrar, det kan man träna sig till, balett är att förmedla musiken i rörelser till publiken. Att dansa musiken.
Fast vad är det rent tekniskt svåraste du gjort?
- Det är att stå på ett ben, göra balanser, i säkert tre minuter i sträck i första akten av Törnrosa.
Vilken roll har du tyckt bäst om?
- Fyra stycken, fyra kvinnor som det går åt pipan för: Julia i Romeo och Julia, Manon, Fröken Julie, Tatjana i Eugen Onegin.
Har du trampat fel någon gång?
- När jag var mycket ung fick jag med kort varsel göra en av alla svanarna på rad i Svansjön. När de andra gick åt höger gick jag åt vänster, det glömmer jag aldrig. Och i Törnrosa har jag kommit inspringande och halkat pladask på ändan på ett rosenblad. Det tog bara en tiondels sekund att komma upp igen. Men alla såg det förstås.
Och det i särklass mest svindlande ögonblicket under hela din exceptionella karriär, hittills?
- Då återkommer jag till Bolsjoj, detta balettens Mecka. Att få uppträda där är som att komma till Barcelona för Zlatan eller att vinna Wimbledon för Björn Borg.
- Jag gjorde Giselle, coachad av den legendariska ryska ballerinan Galina Ulanova. Jag var så nervös, men det gick så bra. Jag fick så många inrop. "Kan detta vara sant", tänkte jag. "Lilla jag här?"
- Första gången jag besökte Bolsjoj var jag elva år. "Kommer jag någonsin att få stå på den här scenen?" undrade jag då.
- Jag fick träffa Bolsjojskolans rektor, han bad mig visa vad jag kunde. Jag var jätteblyg, tyckte att det var urläskigt, men jag tog några danssteg för honom. "Visst, hon har talang", sa han, "men hon går ju som en björn!"
- Han var där och såg mig som Giselle, det var stort. Såg att björnar kan dansa!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!