Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anna-Karin blev kär i terroristen Kröcher

VÅGAR TRÄDA FRAM. Anna-Karin Lindgren, 63, träder nu för första gången fram öppet och berättar om sina år som terroristren Norbergt Kröchers fästmö. Om kärleken, bankrån, hemliga möten och kidnappningsplaner. Foto: Christian Örnberg
Anna-Karin var 26 när hon mötte kärleken i Norbert Kröcher, 22, efterlyst tysk bankrånare och blivande terrorist. För Söndag berättar nu Anna-Karin Lindgren för första gången offentligt om Kröcher, bankrånet och försöket att kidnappa Anna-Greta Leijon.

FAKTA

Norbert Kröcher


Namn: Norbert Kröcher.
Född: 1950 i Västtyskland
Terrororganisation: 2 juni-rörelsen
Gift: 1972–1976 med terroristen Gabriele Kröcher–Tiedemann.
Till Sverige: 1972 sedan han efterlysts för bankrån i Västtyskland.
Brott: Ledare för Operation Leo som skulle  kidnappa politikern Anna–Greta Leijon.
Dömd: 11,5 års fängelse i Västtyskland. Släpptes 1989.
I dag: Heter Norbert Knofo Kröcher i Berlin. Jobbar med teater för barn i kommunal regi.

Så gick det sen för terrorligan:


En är forskare, en vd, en överläkare och en fysiker. Det har gått bra för de inblandade svenskarna kring den tyske terroristen Norbert Kröcher. 32 år efter Operation Leo har de flesta trygga positioner i det svenska samhället.
De dömdes för bland annat förberedelse till människorov, grov stöld, förberedelse till grovt rån, snatteri, och häleri.

* Norbert Kröcher, 59 år: Dömdes i Västtyskland till elva år och sex månaders fängelse. Släpptes 1989. Jobbar i dag som kommunal tjänsteman, med barn, på en teater i Berlin.
* 56-årig man: Huvudmannen bland svenskarna, dömd till fyra år och sex månaders fängelse. I dag: Studierektor.
* 53-årig kvinna: Fängelse tre år. I dag: Forskare.
* 64-årig man: Fängelse tre månader. I dag: Lektor i företagsekonomi.
* 52-årig kvinna: Fängelse två år. I dag: Fil dr och forskare.
* 68-årig man: Fängelse sex månader. I dag: Jurist.
* 61-årig man: Böter. I dag: Forskningsingenjör.
* 69-årig kvinna: Böter. I dag: Gymnasielärare.
* 62-årig man: Villkorlig dom. I dag: VD.
* 62-årig kvinna: Misstänkt för bland annat förberedelse till människorov. I dag: Teaterledare.
* 53-årig kvinna: Misstänkt för bland annat förberedelse till människorov. I dag: Överläkare.
* 54-årig man: Misstänkt för bland annat grov stöld. I dag: Fysiker.
* 56-årig man: Misstänkt för bland annat grov stöld. I dag: Livsmedelshandlare.
* 57-årig man: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse. I dag: It-tekniker.
* 53-årig kvinna: Misstänkt för grov allmänfarlig ödeläggelse. I dag: Lärare.
* 53-årig kvinna: Misstänkt för grov stöld. I dag: Forskare i företagsekonomi.

BRUTEN KVINNA. Tiden tillsamans med terroristen Kröcher har präglat hela Anna-Karins liv. I häktet blev hon helt nedbruten. I dag är hon sjukpensionär och bor med sin katt Felix i en lägenhet i Stockholm.Foto: Foto: Christian Örnberg
SKÖTER BARNTEATER. Norbert Kröcher, 59 år, bektrakade sig själv aldrig som terrorist. Han arbetar i dag med barn på en kommunal teater i Berlin. Foto: Foto: Jan Mårtenson
Anna-Karin var 26 när hon mötte Norbert Kröcher, 22, som flytt från Tyskland där han var misstänkt för bankrån.
Första gången de sågs var på nyårsafton 1972. Anna–Karin jobbade på den stora franska nyhetsbyrån AFP:s Sverigekontor i Stockholm.
På kvällen var det fest i en lägenhet i en jättelik villa i Djursholm och Anna-Karin var bland de inbjudna.
– Det var mycket folk, säger Anna–Karin till Söndag. En riktig fest.

Till samma nyårsparty kom en västtysk kille med sin hustru. Han presenterade sig som Eberhard Sabel, men det var bara ett täcknamn. Han hette Norbert Kröcher och var efterlyst för bankrån i Västtyskland och nu hade han flytt och vistades illegalt i Sverige.
Hans hustru var Gabriele Kröcher–Tiedemann, 21. Under åren som följde gjorde hon sig ett namn som terrorist med kidnappningar, mord och fritagningar.
Anna–Karin var vacker med sitt långa mörka hår och vid tolvslaget stod hon bredvid Norbert Kröcher. Det blev en nyårskyss, men inte mer.
Några veckor senare stötte de på varandra igen.
Det blev en fika och Anna–Karin bjöd hem Norbert Kröcher på middag. När han kom hade han en flaska vin med sig.
– Nu i efterhand måste jag säga att det var det dummaste jag gjort. Det förändrade mitt liv totalt.

Våren 1975 ockuperades den Västtyska ambassaden i Stockholm av terrorister. Det blev några dramatiska dygn som slutade med att ambassaden sprängdes.
– Vi satt hemma och såg på dramat på tv med våra vänner, säger Anna–Karin Lindgren, i dag 63.
Anna–Karin säger att hon inte var så intresserad av politik utan att hon mest stod i köket och lagade mat. Men Kröcher och hans vänner var desto mer politiskt engagerade.
Terroristerna från ambassaddramat utvisades en efter en. När turen kom till Sigfried Hausner blev det problem. Han var skadad, men utvisningen, som skedde efter beslut av biträdande arbetsmarknadsminister Anna–Greta Leijon, genomfördes ändå.
Hemma hos Anna–Karin följde man åter dramat på tv.
– Plötsligt ställde han sig upp, och med pistolen på sig sa han att han skulle åka och kapa ett plan. Sedan skulle han kräva att terroristerna frigavs.
I det läget, för att lugna honom, kom Anna–Karin med sin idé.
– Är det inte bättre att du kidnappar Anna-Greta Leijon?

Han köpte  idén.

Hon växte upp i Bromma och hon drömde om en karriär inom flyget. Men Anna–Karin ville inte bli flygvärdinna, hon skulle bli pilot.
– Det var väl en större utmaning, säger hon.
Det gick bra i skolan. Hon hade fina betyg och hon tog studenten utan problem. Senare tog hon också en fil kand i franska, och konst– och filmvetenskap på universitetet.
– Jag var den första i släkten som tog studenten, säger hon, inte utan en viss stolthet.
Det väckte stor uppmärksamhet och beundran hos föräldrarna, fastrar, morbröder och alla andra.
Hon reste utomlands och kom hem och fick ett bra jobb på Dagens Nyheter och det mesta verkade gå som på räls.
Anna–Karin bodde i en etta på Hornsgatan när hon träffade Norbert Kröcher. Och eftersom Kröchers fru lämnat Sverige och åkt vidare till det som kom att bli en flera år lång terroristturné i Europa, så bodde Norbert hos Anna–Karin.
Hon var förälskad och han också.

Kröcher åkte ner till Tyskland för att hälsa på vänner och skilja sig, men skilsmässan blev inte av utan skedde först tre år senare, 1976.

Anna–Karins pappa ordnade en ny lägenhet och 1 april 1973 flyttade hon in i en tvåa på Agnegatan på Kungsholmen, alldeles intill polishuset. När Kröcher kom tillbaka från Tyskland flyttade han också in där.
– Vi hade det kul. Han hade en bronsfärgad liten Renault som vi åkte omkring med.
Från början hade Norbert Kröcher också en hel del pengar. Men de började sina och det var då han en dag kom med förslaget som fick Anna–Karin att sätta sig ner.
– Han tyckte vi skulle råna en bank. Jag förstår inte att jag gick med på det. Men det är så där när man är kär och galen.
Han övertalade mig. Han ville testa min lojalitet och jag bestod provet. Och jag tyckte nog det var lite spännande.
Anna–Karin minns väl hur de förberedde sig.
– Vi lånade pappas bil och åkte runt till småbanker strax utanför stan. Min uppgift var att gå in på banken och kolla efter kameror, hur många som jobbade där och hur det var att ta sig över diskarna.
– Jag hade glasögon på mig och som skäl för att gå in på banken frågade jag varje gång efter en valutanyckel.

Valet föll på Handelsbanken i Bandhagen i södra Stockholm.
På förmiddagen 9 juli tog de tunnelbanan till Bandhagen. De promenerade till ett litet skogsparti i närheten av centrum och drack starköl för att lugna sig.
– Och så satte vi på oss maskeringen, strumpbyxor över ansiktet och knallröda mössor. Det var viktigt att de var röda, Kröcher sa att de skulle tänka så mycket på färgen att de skulle glömma resten.
Han hade sin pistol dragen och Anna–Karin hade lärt honom att på svenska säga ”Ligg ner”. Och så sa han samtidigt som Anna–Karin med viga steg hoppade upp på disken och ner på andra sidan.
Hon rafsade ihop pengarna som fanns i de två kassorna. Alltihop hamnade i en plastkasse.
– Det gick väldigt snabbt, säger hon. Enda problemet var när vi skulle i väg. En gubbe höll för dörren, men vi tryckte upp den tillsammans.

En stulen röd Volkswagen 1500 stod klar och i den försvann de. I bilen bytte de också kläder. Sedan fortsatte de till fots innan de tog tunnelbanan vid Stureby och fortsatte in mot stan.
I kassen låg 29 539 kronor.
– Norbert ville absolut att vi skulle gå av vid T–centralen för han skulle köpa tyska tidningar. Och så blev det. Dessutom köpte vi vodka och öl som vi drack medan vi räknade pengar och eldade upp skorna hemma i kakelugnen.
– Senare sa han att vi var som Bonnie & Clyde. Han gillade det.
Efter rånet åkte Kröcher och Anna–Karin utomlands. De åkte till Frankrike och ordnade ett falskt pass sedan vidare till Korsika och hade det ganska behagligt.
– Men det var också mycket krångel. Norbert hade så konstiga idéer och så var han efterlyst, han var lite nojig när vi var i Berlin. Hans bild fanns överallt, inte minst på tv.
Hösten 1973 tog de tåget tillbaka till Sverige. De levde tillsammans i Anna–Karins lägenhet och de levde ganska lugnt.
– Norbert satt mest hemma. Han byggde bland annat en båt av tändstickor.
Anna–Karin stod för försörjningen. Hon fick jobb som korrekturläsare på Dagens Nyheter och trivdes bra.

Det var i lägenheten intill polishuset som han planerade sitt folkfängelse i en källare och att han skulle kidnappa den förre invandrarministern Anna–Greta Leijon som han menade var den som orsakat Hausners död genom att utvisa honom.
– Det kom mycket folk hit och jag hörde hur de pratade om hur de skulle skjuta ner säkerhetsvakter och sedan kidnappa henne.
Anna–Karin var också med i planerna. Bland annat fotograferade hon Leijon i samband med ett 1 maj–tal i Södertälje 1976 och hon hjälpte till i källarlokalen, kallad Folkets fängelse, på Katarina Bangata.
Där byggdes lådan där Leijon skulle hållas fången, där förvarades dynamit och ammunition och radioutrustning.
– Men så märkte vi att Anna-Greta Leijon var gravid och Kröcher sa att vi var tvungna att vänta, vi kunde inte ta en gravid kvinna.
Slitningarna mellan Kröcher och Anna–Karin blev samtidigt allt tydligare.
– Han tyckte inte att jag var tillräckligt engagerad och entusiastisk, han ville inte ha mig med.

Anna–Karin hade försökt få honom att flytta många gånger.
– Och nu blev det äntligen av. Kröcher flyttade till några vänner i en stor lägenhet på Österlånggatan i Gamla stan. Han träffade en 19–årig tjej, men slutade inte att besöka Anna–Karin.
– På julafton kom han hem till mig. Han skröt om att de rånat en bank dagen innan och nu ville han lugna ner sig. Han ville ha sex med mig, bara så där. Jag vägrade.
Nu i efterhand ångrar Anna–Karin att hon inte gick till polisen och berättade om rånen och kidnappningsplanerna.
När terroristerna greps i början av april 1977 rullades allt upp. Även Anna–Karin greps, först misstänkt för förberedelse till människorov, men när hon senare dömdes var det bara för rånet i Bandhagen.
Hon fick villkorligt i tingsrätten, men två års fängelse efter att domen överklagats till hovrätten.

Den här tiden vände upp och ner på Anna–Karins liv. Hon blev sjuk och har bara arbetat sporadiskt sedan dess.
– Sedan jag bröt ihop på häktet blev jag psykotisk men fick ingen hjälp. Först för några år sedan fick jag hjälp i form av medicin mot paranoid psykos.
I dag är hon 63 år och sjukpensionär, läser och ägnar sig åt konst.
Hon bor med sin katt Felix i en tvårummare i Stockholm. För drygt tio år sedan ringde hon Norbert Kröcher, som bor i Berlin.
– Han ville inte kännas vid mig, säger hon. Han sa bara att han inte kände någon Anna–Karin i Sverige. Konstigt, men det gör mig inget.