Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anna, 52: ”Gav honom mitt hjärta – blev lurad”

Anna, 52, gifte sig med Adebe efter nio dagar.
Många svenska och europeiska kvinnor reser till Gambia för att träffa kärleken eller en man att umgås med på semestern. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
För Anna, 52, slutade det med separation. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Man känner sig friare, sjukpensionen räcker längre och hennes adhd märks inte på samma sätt i Gambia som hemma i Bergslagen.

Det tycker Anna, 52, som gifte sig med Adebe nio dagar efter första mötet.

– Jag gav honom hela mitt hjärta, men efter ett tag blev han så svartsjuk att jag inte ens kunde gå och handla. Jag blev jättelurad, berättar hon.

Tvåbarnsmamman Anna har precis kommit hem till lägenheten i Sverige efter en två veckor lång semesterresa i Gambia. Hotell och boende kostade 6 025 kronor, men Anna betalade ytterligare 2 000 kronor för att bo på ett annat hotell där hennes gambiske kompis utan extra kostnad kunde sova på en madrass i samma rum.

Hon trivs inte alls med snöslasket och drömmer om att nästa år stanna i Afrika hela vintersäsongen.

– Det är en katastrof att åka hem - och jag har smällt massor av pengar. Nu blir det till att spara ihop slantar och se fram emot nästa resa, säger hon och knäpper på kaffebryggaren.

Anna fortsätter:

– Jag väntar på en knäoperation och äter starka värktabletter för att stå ut med smärtan. I Sverige känner jag mig överviktig och ofärdig i benen. Här kan det vara en utmaning nog att ta mig upp ur sängen och duscha. I Gambia, däremot, rinner allt av mig. Jag känner många där och man kan sätta sig och prata och ta en kaffe med vem som helst. I Sverige måste man ringa och boka tid, där ses man spontant på reggaeklubbarna, säger hon.

 

LÄS ÄVEN: Åsa, 50, hittade sitt livs kärlek i Gambia 

 

Visst finns det äkta kärlek i Gambia, men mycket är nog "papperskärlek"

Som alltid när hon reser till det västafrikanska strandparadiset har hon haft väskan lastad med kläder, smink och fotbollsutrustning till fattiga vänner och familjemedlemmar som lever på mindre än sju kronor om dagen.

– Visst finns det äkta kärlek i Gambia, men mycket är nog "papperskärlek". Gambierna är så otroligt fattiga, många är analfabeter och är beredda att göra nästan vad som helst för att få komma till Sverige och EU. En del ljushyade tanter i 70- och 80-årsåldern går hand i hand med killar i 20-årsåldern, köper telefoner och gympaskor åt dem och betalar för dem och det är precis lika hemskt som när europeiska män åker till Sydoastasien och utnyttjar fattiga kvinnor där, menar Anna, som jobbade på sågverk och som städerska innan hon för 20 år sedan blev sjukpensionär.

Föll direkt för Adebe

Men hur kom det sig då att hon själv blev ihop med en gambisk man?

Vi backar till hösten 2001 då Annas mamma hade fått ett stipendium för att åka till Gambia. Anna var då 35 år och bestämde sig för att tillsammans med sin 19-åriga dotter och treårige son hälsa på.

– Jag har alltid haft en fallenhet för svarta män och jag blev dökär när jag träffade Adebe, minns hon.

De möttes på stranden där han arrangerade fisketurer och från början var det en annan man som försökte bjuda ut Anna. Anna har alltid gillat att fiska, men framför allt blev hon rörd när hon såg hur mycket Adebe engagerade sig i hennes son, lärde honom tricks och tog med honom till en trumfabrik.

– Mitt hjärta bara brann. Adebe var jättegullig och jag bestämde att "honom ska jag ha". Dag nio gifte vi oss och det var jag som drev på. Jag hade aldrig varit gift förut och visste att vi behövde vara gifta om jag skulle kunna ta med honom till Sverige.

Några dagar senare skulle Anna och barnen återvända hem. Det var helt förfärligt att skiljas åt tyckte Anna, som genast bestämde sig för att åka tillbaka till Gambia så snabbt som möjligt. Tre månader senare flyttade hon och sonen ner.

– Jag var så glad över att Adebe var en så fin bonuspappa till min son och att vi kunde hjälpas åt att ta ansvar för min son. Men efter ett tag började Adebe gnälla mer och mer på min son och jag märkte de första tendenserna till svartsjuka.

 

Jag höll på att dö och hade inga försäkringar

Anna upplevde att Adebe hela tiden förhörde henne om vilka hon träffade och pratade med. 

– Samtidigt har jag nog aldrig haft det så bra i mitt liv. Det var inga problem med någonting. Det var ingen som klagade om jag inte orkade laga mat eller om jag ville gå ut och roa mig. Adebe och jag och våra vänner drack te och lyssnade på reggae och min son började i skolan.

Adebe hade bara gått en kort tid i skolan och han kunde varken läsa eller skriva, men det gjorde ingenting tyckte Anna. Inte heller störde det henne att maken ljugit om sin ålder.

– När vi träffades sade han att han var 35 år, som jag. Men på vigselbeviset stod det att han var 25.

 

LÄV ÄVEN: Marja, 70: Kvinnor känner att de kommit till sexhimlen 

 

Många svenska och europeiska kvinnor åker till Gambia för att hitta kärleken, eller någon att umgås med på semestern. För Anna slutade det med separation. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Skyllde missfallen på Anna

Paret försökte få barn tillsammans, men Anna drabbades av flera missfall.

– Då fick jag höra att det var mitt fel att jag inte blev gravid och han anklagade mig för att ha gjort abort.

Fram till Annas flytt till Gambia försörjde sig Adebe på att ordna fisketurer för turister, men då de hyrde ett hus nära huvudstaden slutade Adebe arbeta. Annas sjukpension räckte gott för hela familjen och hon försörjde även Adebes mamma och syskon. Hon betalade för familjens bostad, köpte ris och skoluniformer och såg till att det fanns mediciner.

Efter sju månader i Gambia blev emellertid Anna akut sjuk. Hon fick både malaria och tarmsjukdomen dysenteri.

– Jag höll på att dö och hade inga försäkringar. Mamma ordnade så att jag kunde flyga hem akut och få vård i Sverige.

Hemifrån Sverige sökte Anna tre gånger turistvisum till Adebe, men paret fick avslag. Till slut beviljades han tillfälligt uppehållstillstånd och 2004 flyttade han hit.

– Det blev en ren katastrof. Adebe menade att jag hade tagit honom till ett rasistland. Han blev svartsjuk, kontrollerade mig hela tiden, kunde ringa tio gånger om han tyckte att jag dröjde för länge på Ica och jag fick allt oftare bo hos mamma för att min son och jag skulle få en timeout från Adebe.

 

Jag delade med mig av allt som fanns, men ingenting dög

Anna beskriver att hennes självkänsla sakta maldes ner. Hon försökte hjälpa Adebe med SFI-undervisningen och få in honom i samhället, men upplevde det som att Adebe inte ville gå till det städjobb som ordnades åt honom.

Hur ser du på den maktobalans som rådde mellan er såväl i Gambia som i Sverige?

– Jag tycker inte att jag hade något överläge. Jag delade med mig av allt som fanns, men ingenting dög. Det kändes som att han bara väntade på att få sina papper i ordning och när han hade dem var jag ingenting värd längre. Fast på sätt och vis var det kanske jag som sparkade ut honom, för jag stod inte ut med att bli misstänkliggjord hela tiden. Det gjorde mig psykiskt nedbruten, resonerar Anna.

– Jag minns att jag frågade mina grannar om de tyckte att jag var lösaktig, för jag fick hela tiden höra att jag var just sådan. Men mina grannar visste ju att jag inte hade någon annan man.

Efter åtta år separerade Anna och Adebe och han bor i dag i ett annat EU-land. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON

Är ännu inte skilda 

Efter åtta år separerade Anna och Adebe och han bor i dag i ett annat EU-land, enligt Annas uppgift med en annan kvinna.

Ni är fortfarande gifta. Varför då?

– Det är ren lathet. Det kostar 1 000 spänn att skicka in papperen till tingsrätten och jag har inte lust att lägga de pengarna på honom. Men nu börjar jag känna att det vore skönt att bli skild på riktigt. Det är sju år sedan Adebe flyttade från Sverige och om jag skulle träffa någon ny man vill jag kunna gifta mig igen.

Anna har fortfarande kontakt med Adebes mamma och syskon och hälsade i vanlig ordning på dem när hon var i Gambia för några veckor sedan.

– Adebe verkar inte skicka hem pengar till sin mamma längre, men jag hjälper fortfarande svärmor. Jag betraktar henne som min familj och tycker mycket om henne.

Anna börjar filosofera över vem det egentligen är som utnyttjar vem.

– Det finns de som åker ner och har sex och lovar guld och gröna skogar. Och så finns det kvinnor som blir kära på riktigt, säljer allt i Sverige och skickar ner till Gambia, för att sedan bli blåsta. 

Vad fick du för kommentarer av svenska vänner då du gifte dig med en man som var analfabet och kom från Gambia?

– Inga alls, mer än att några varnade mig för att jag skulle bli lurad.

Hur ser du själv på svenska kvinnor som åker till Gambia för att söka kärlek eller köpa sex?

– Det finns de som åker ner för strändernas skull och som aldrig skulle betala för sex. Men så finns det också gamla kärringar, äldre än mina barns mormor, som springer runt med 18-åringar. Det tycker jag är äckligt. Jag har svårt att tro att de 18-åringarna bli kära i de där tanterna, lika lite som tonårsflickor i Gambia blir kära i 70-åriga gubbar från Europa.

Vad tänker du om de gambiska män, "bumpsters", som försörjer sig på att sälja sitt sällskap till europeiska kvinnor?

– De ser ju sin chans. Jag tycker synd om dem. De är utsatta och har ingenting. Om de lyckas få en svensk eller brittisk kvinna på kroken kan de leva ett bra liv, slippa jobba eller få komma till EU.

Själv har Anna aldrig köpt sex, betonar hon.

– Den ende gambiske man jag har varit med är min make, Adebe. Jag har inte varit med någon annan man sedan det tog slut emellan oss för sju år sedan. Men jag har sett ibland att kvinnor jag flugit ner med till Gambia har hoppat från man till man, bytt partner varje kväll. Då skäms jag och undrar vad gambierna ska tro.

Vad drömmer du om?

– Jag är orolig för min gamla mamma och känner att jag behöver ta hand om henne i Sverige, men jag skulle vilja bo i Gambia hela vintrarna, ha någon business, kanske öppna en shop som säljer bildäck eller bildelar. Och det är klart att det vore härligt att ha en man att dela livet med. Som det är nu har jag en nära vän i Gambia, men vi är än så länge bara vänner. 

 

SVENSK-GAMBISKA RELATIONER

Svenska charterturister började redan på 1960-talet åka till Gambia.

 

Varje år åker ungefär 5 000 svenska resenärer till Gambia med Ving.

 

Hittills i år har 63 manliga sökanden från Gambia beviljats uppehållstillstånd i Sverige för vad som på Migrationsverkets språk heter ”nyetablerad anknytning” (sambor/gifta).

 

2016 var det 66 manliga sökande från Gambia som fick uppehållstillstånd i Sverige för kärlekens skull och 2015 var det 69.

 

Jämförbara siffror med Thailand är att 774 thailändskor beviljats uppehållstillstånd i Sverige i år med anledning av äktenskap/samboskap (829 kvinnor år 2016 och 603 kvinnor år 2015).

Fotnot: Anna och Adebe heter egentligen någonting annat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!