Anklagelserna, lögnerna och rädslan

Det är en av de kallaste dagarna i januari och Akbar, en av de ensamma pojkarna, är klädd i en tunn vårjacka.

Han föddes för 17 år sedan i en by nära Ghazni i östra Afghanistan och kom hit för två år sedan via Iran och Turkiet. Föräldrarna fick inte plats i gummibåten till Grekland, utan återvände till en släkting i Iran. Akbar fortsatte mot målet, Sverige.

Han drömmer om att plugga och en dag jobba som börsmäklare. Så småningom kanske också möta kärleken, även om det just nu kan kännas avlägset. Han pratar sällan med tjejer bortsett från dem han möter i skolan, de som liksom han själv kommit hit från andra länder. Med tjejerna som har svenska föräldrar är det mer komplicerat. Det har hänt att han försökt kommunicera med dem på Tinder och chatt-appen Kik. Men de få gånger han får svar blir konversationen kort eftersom han har svårt att hitta orden.

I augusti förra året, på ungdomsfestivalen We are Sthlm, försökte Akbar aktivt ta kontakt med fem, sex tjejer genom att klappa dem på axeln.

– Jag försökte fråga om det var möjligt att dansa med dem. Jag var med min kompis Jamshid. Jag gick fram och frågade "får jag lov?"

Vad svarade de?

– De sa nej.

Fem månader senare har vi stämt träff på samma plats. Akbar har Jamshid med sig. De säger att de vill berätta vad som egentligen hände i Kungsträdgården.

■■■

Under 2015 sökte 35 369 ensamkommande flyktingbarn asyl i Sverige. En majoritet av dem, 23 480, kom från Afghanistan.

Nästan alla var pojkar.

Sverige tog emot en tredjedel av alla ensamkommande som sökte asyl i Europa under förra året.

Kostnad för ensamkommande: 29 miljarder

Sveriges kostnad för de ensamkommande beräknas bli 29 miljarder kronor 2016, vilket är nära hälften av den totala kostnaden för migrationen.

Om kostnaderna och utmaningarna för samhällets institutioner diskuterades under hösten, hamnade de ensamkommande pojkarna själva i debattens centrum strax efter årsskiftet. Den 10 januari publicerade Dagens Nyheter en artikel om hur killgäng ofredat flickor vid ungdomsfestivalen We are Sthlm i två år, men att polisen medvetet valt att inte berätta om det. Enligt vad DN rapporterade var gärningsmännen ofta unga utländska män som kommit till Sverige utan föräldrar. Särskilt afghanska flyktingungdomar pekades ut i polisens rapport.

"Dessa är så kallade flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan. Flera ur gänget greps för sexuella ofredanden. Gänget stod även för flertalet bråk under kvällen. En målsägande fick bland annat armen avslagen", skrev polisen.

■■■

De var en större grupp ungdomar som tog gröna linjen från södra Stockholm in mot T-centralen den kvällen. Jamshid, Akbar och ett 20-tal av killarna från samma HVB-boende promenerade sista biten över Sergels torg och ner mot Kungsträdgården.

Ungefär halva gruppen var från Afghanistan, men där fanns också pojkar från Eritrea, Somalia och Syrien. De hade ingen alkohol och var nyktra.

Framför stora scenen i Kungsan var det packat med folk. Musiken dånade och alla dansade tätt inpå varandra.

Anklagas för att ha antastat flickor

Jamshid minns att han dansade med vänner och hade kul, bland annat genom att hjälpa en kompis som talar sämre svenska att "haffa tjejer".

- Vi pratade med tjejer, frågade efter deras telefonnummer och Kik, säger Jashmid.

Innan kvällen var slut hade både Jamshid och Akbar tagits av ordningsvakter, anklagade för att ha antastat flickor. Båda hävdar bestämt att de är oskyldiga. De anser att afghaner pekats ut som tafsande pojkar i medierna.

- Jag säger inte att afghaner inte har gjort något. Det finns många killar som tafsar, men också många som inte gör det. Det är inte bara afghaner som tafsar, utan alla möjliga, från alla länder, säger Jamshid.

När de två vännerna hölls kvar i ett tält bakom scenen blev Jamshid provocerad av en ordningsvakt. Enligt Jamshid sa vakten:

- Vad skulle du göra om jag tafsar på din syster eller din mamma?

Samma person ska, enligt Jamshids berättelse, ha kastat honom under en bänk när hans händer var i bojor bakom ryggen. Jamshid skadade sig i ansiktet och efter samråd med personal på HVB-hemmet polisanmälde han vakten. Hans anmälan lades ned och Jamshid har fått veta att det inte blev något av anmälan mot honom själv heller.

■■■

Under de senaste två åren har 36 anmälningar gjorts om sexuella ofredanden mot flickor och unga kvinnor i samband med festivalen We are Sthlm. Ytterligare en anmälan från 2014 gäller våldtäkt.

Mörkertalet för sexuella ofredanden på festivalen anses vara stort.

Ett enda fall av ovanstående anmälningar har lett till åtal. Gärningsmannen är en 15-årig pojke född i Sverige, vars föräldrar har rötterna i Afrika. I januari dömdes han mot sitt nekande till ungdomstjänst för att 11 augusti ha sexuellt ofredat en 14-årig flicka och misshandlat hennes jämngamla kompis när hon försökt stoppa övergreppet på dansgolvet.

Resten av anmälningarna har lagts ned i brist på bevis eller för att flickorna inte velat gå vidare med anmälan, visar en genomgång av utredningarna.

Målsägarbiträdet Ediba Gerges, som företrädde de två flickorna i åtalet, var själv på festivalen en av kvällarna. Hon säger att publiken generellt var väldigt ung och att många av killarna hade utländsk bakgrund.

– Jag såg själv många gånger att killarna försökte ta in tjejerna i ringar där de dansade, men om tjejerna inte ville så släppte de dem. Jag såg inget olagligt på det sättet. Men jag vet om att många blivit sexuellt trakasserade under festivalerna. Jag kan tänka mig att det händer många gånger att en hand tafsar på rumpan men att man inte ser vem det är för att det är så mycket folk överallt, säger Ediba Gerges.

När Expressen granskade anmälningarna från festivalen visade det sig att den misstänkte förövaren endast i fyra av fallen var från Afghanistan. I 16 av fallen är gärningsmännen okänd och i flera av fallen sägs inget om etnicitet.

■■■

Reza, 15, är ytterligare en afghansk pojke som vill rentvå sig själv från anklagelser om sexuella ofredanden. I början av december i fjol besökte han Eriksdalsbadet i Stockholm.

Där befann sig samtidigt unga flickor som senare skulle göra polisanmälan.

"De känner sig iakttagna av flera killar, deras blickar väcker obehag, skriver polisen i anmälan. Flickorna åkte i ruschkanan, där flera killar var närgångna. En av dem tog handen på båda flickornas rumpor", enligt anmälan.

Bor i familjehem

Reza bor i ett familjehem i Upplands Väsby norr om Stockholm. Han åkte till Eriksdalsbadet eftersom badhuset som finns där han bor är så litet. Han badade i bubbelpoolen tillsammans med tjejer och killar. Sedan, när han hade simmat ut till utomhuspoolen, ropade en badvakt till honom att han skulle komma upp.

Totalt hade fem killar pekats ut.

Under de senaste månaderna har just situationen på svenska badhus uppmärksammats i medierna. I Jönköping har Rosenlundsbadet skärpt bevakningen av badgästerna efter sexuella ofredanden, främst för att allt fler ensamkommande flyktingbarn kommer till badhuset. Samma sak har skett i Stockholm och på flera andra orter i landet.

- Det är ett allvarligt problem, att tjejer som badar blir trakasserade. Men problemet är inte nytt. Det har bara blivit större de senaste månaderna, sa nyligen Olof Öhman som är ansvarig chef för Eriksdalsbadet.

Reza hävdar att han inte har tafsat på tjejerna. Enligt Reza uppgav tjejerna på plats att de inte kände igen honom, och inte heller hans badshorts. Men polispatrullen kontaktade hans gode man och familjehemmet och trots att inget polisiärt har hänt sen dess anser Reza att händelsen har fått konsekvenser. Värdfamiljen, hans gode man och socialsekreteraren ser ner på honom, upplever han.

– Det är inte okej att någon annan begår ett brott och att jag ska straffas för det.

■■■

– De där är ensamkommande.

Juma Lomani, ordförande i Afghanska riksförbundet, nickar mot gruppen tonåringar som står utanför Pressbyrån vid Sergels torg. Några dagar tidigare var det här ett slagfält för en rasistmobb bestående av 30-50 maskerade män med kopplingar till huliganfirmor. Deras mål var ensamkommande, som de här killarna som står bredvid oss. Ett 40-tal afghanska flyktingbarn kommer till en träff senare på kvällen där Juma Lomani ska prata om samhällsfrågor. Diskussionen kommer att främst handla om rasisternas attack och debatten om flyktingar.

– Flera som skulle komma på mötet dök inte upp just av denna anledning, för att de var rädda att misshandlas, säger Juma Lomani senare.

Attacken på Sergels torg förra helgen anser han vara kopplad till att afghanerna som folkgrupp utmålats som sexualförbrytare efter uppmärksamheten kring We are Sthlm-festivalen.

När massövergreppen på festivalen uppmärksammades spelade Juma Lomani in en informationsvideo på dari som spreds via afghanska föreningens Facebook-sida. I den diskuterar han sexuella trakasserier och konsekvenserna. Han går grundligt igenom vad det innebär när det uttrycks verbalt, skriftligt och fysiskt. Exempelvis att det inte är okej att röra någon utan tillåtelse, särskilt på känsliga kroppsdelar. Eller att stirra på en kvinnas bröst. Han förklarar även att det är normalt för kvinnor att bära bikini i ett badhus.

– Det betyder inte att de är sexuellt tillgängliga, säger Juma Lomani.

I Afghanistan badar inte okända män och kvinnor ihop.

Urspårad debatt

Han tycker att debatten har spårat ut kring sexuella ofredanden och ensamkommande. Samtidigt anser han att det finns problem att ta itu med.

– Det är det patriarkala systemet som är orsaken till att man ser kvinnor som sexuella objekt.

I Afghanistan styr mannen i familjen. Förre presidenten Hamid Karzai godkände en lag som innebär att kvinnor varken får lämna huset, söka jobb eller läkarvård utan sin makes tillåtelse. Dessutom måste kvinnan alltid ställa upp på sex om maken vill det, vilket i praktiken legaliserar våldtäkter, enligt FN.

Juma Lomanis fru, som är afghanska, känner olust inför att bada bland afghanska killar av rädsla för att bli trakasserad. Frun och hennes systrar har redan haft upprepade problem med afghanska ungdomar, enligt Lomani.

– Vid olika tillfällen har min fru och hennes systrar blivit sexuellt trakasserade på bussen av afghaner. De ser att kvinnorna är hazarer och om de har urringning kan de säga "kolla slampan, kolla brösten, undrar hur många hon har legat med". Ibland kommer min fru hem och är förbannad, säger Juma Lomani.

Provokationerna är en anledning till att förbundet vill lyfta frågan. Videon har hittills setts mer än 4 000 gånger och många, särskilt afghanska kvinnor, har tackat honom för att ta upp ämnet.

– Målet är inte bara ensamkommande. Fokus ligger också på att kvinnor ska veta vad de har för rättigheter och vara medvetna om att de har rätt att säga nej.

■■■

– Jag känner folk som var yngre när de började sin resa till Sverige. Nu sitter de flesta i fängelse. Vi kom tillsammans. De fortsatte på samma sätt som när vi levde i Grekland genom att råna, röka, dricka dagligen. I början gör man det för att må bättre, men sedan blir man beroende och hamnar snett.

Det är Hamied Merzaie, 23, som berättar.

Han föddes i Helmandprovinsen i Afghanistan, men växte upp i Iran där 2,5 miljoner afghaner lever på flykt.

Hamieds resa till Sverige tog 14 månader. I nästan åtta månader väntade han vid hamnen i grekiska Patra, gömde sig under lastbilar, blev påkommen och gripen, lyckades komma över till Italien, men blev upptäckt av gränsvakterna, skickades tillbaka, hamnade i förvar. På sjunde eller åttonde försöket lyckades han lura polisen. Att vara så ung gjorde honom extra utsatt.

– Det går inte att lita på någon. Inte ens bröder kan lita på varandra på den vägen. Man måste klara sig själv.

Hamied beskriver att han bodde i ett läger i Grekland där äldre kriminella personer styrde.

– Det var djungelns lag som gällde. Antingen äter man eller blir uppäten där.

Vid ett tillfälle försökte två äldre personer tvinga in honom i ett tält.

– Jag vet en kille som blev våldtagen av 16 personer, säger han.

Hamied klarade sig från att bli sexuellt utnyttjad. För att överleva utan pengar och hjälp ägnade han och de andra barnen sig åt stölder och rån.

– Jag visste att jag ville komma fram till ett land med möjligheter. Så jag gjorde allt för att överleva.

Det hårda livet under flykten påverkade honom starkt när han till slut nådde Sverige och hamnade på ett boende för ensamkommande barn i Gävle. Han fick plötsligt ett eget rum, mat och kunde duscha när han ville. Men han drack alkohol, rökte marijuana, tjafsade med personalen och hängde hellre med kompisar än att plugga.

– Jag hade inte fått göra något av det i mitt eget land. Här ville jag testa allt man inte fick. Jag hade druckit på vägen till Sverige. Vi brukade sitta vid havet och dricka, det var ett sätt att lätta på hjärtat.

Dagen efter att han fyllde 18 år, kastades han ut från boendet och fick klara sig själv. Utan bostad, utan pengar, utan någon vidare kontakt med sina två bröder som också fanns i landet.

– Jag blev hemlös. Bodde hos kompisar. Några nätter sov jag på Plattan. Jag följde med en helt främmande person där jag fick sova.

Familjen skuldsatt

Här började Hamied inse att han behövde vända sitt liv. Familjen hade skuldsatt sig för att barnen skulle ta sig till Sverige och nu höll han på att kasta bort allt trots att han fått uppehållstillstånd. Samtidigt hade han kompisar som var duktiga i skolan men som ändå hoppade av, tog jobb på en restaurang för att kunna skicka halva lönen till familjen.

Förra sommaren tog Hamied till slut studenten. Drömmen är att bli mäklare.

Hamied tänker mycket på alla andra pojkar som kommer till Sverige från Afghanistan.

– Det har gått över styr. Det går inte hjälpa när så många kommer på en gång.

Han har reagerat på uppgifterna i medierna om afghaner som pekas ut för att ha sexuellt ofredat unga flickor på Kungsträdgården i samband med We are Sthlm-festivalen i augusti.

– Vi ser inte ner på kvinnor. Man kan inte säga att det är en folkgrupp som gör så. Samtidigt kan jag förstå att det kan hända. Under resan får de uppleva en massa. Man blir behandlad som ett djur. Det kan påverka att de beter sig så där, men det har inte med kultur och religion att göra.

■■■

Björn Ramel är överläkare i barnpsykiatri vid teamet för krigs- och tortyrskadade i Malmö. Han säger att en majoritet av de ensamkommande varit med om svåra upplevelser som gör att de kan må dåligt.

– Sexuella trauman tillhör de mer elakartade upplevelserna, säger han.

Ofta har barnen upplevt mer än ett trauma. Detta i kombination med en osäker tillvaro, och frånvaron av föräldrar ökar risken för psykisk ohälsa.

– Sexuella övergrepp förekommer, men andra trauman är vanligare. Det kan handla om hot, anhöriga som mördats och krigsupplevelser, säger Björn Ramel.

Tidigare i veckan rapporterade Dagens Nyheter om att en 15-årig ensamkommande pojke från Afghanistan i september utsattes för en våldtäkt av två andra afghanska ungdomar. De 16-åriga gärningsmännen dömdes i december av Ystads tingsrätt till sluten ungdomsvård i åtta respektive tio månader.

På kort tid har ytterligare tre fall av våldtäkter och sexuella övergrepp mot pojkar polisanmälts på olika håll i landet, enligt DN. Tre utredningar pågår där barn under 15 år utsatts för våldtäkt - i två av fallen är både offer och misstänkta gärningsmän från Afghanistan.

Björn Ramel ser dock inget särskilt mönster bland just afghaner.

– Jag har träffat många ensamkommande barn, de flesta från Afghanistan. Så vitt jag vet har ingen av dem utretts för sexuella övergrepp mot andra. Visst förekommer det att barn begår sexuella övergrepp, men jag känner inte till någon forskning som talar för att etnisk bakgrund har betydelse i sammanhanget. Däremot kan uppmärksamheten nog bli större när barn med utländsk bakgrund misstänks för den här typen av brott.

■■■

För fyra månader sedan anlände Arman Ehmad, 14, till Malmö. Han kom från Afghanistan via Iran, Turkiet, Bulgarien, Kroatien, Ungern, Österrike och därifrån tåg mot Sverige. Det var under den tiden som tusentals barn kom till Malmö och Trelleborg i en takt som svenska Migrationsverket och Socialtjänsten inte hade sett förut.

I dag bor han i ett familjehem i Uppsala tillsammans med tre andra tonåringar, alla från Afghanistan. De flesta har fortfarande varken fått genomföra en obligatorisk hälsokontroll som kan utreda om de är i behov av vård, eller fått börja i skolan än.

– Det finns inga platser. Socialarbetarna säger att det är för att det är så många flyktingar nu, säger Arman Ehmad när vi träffar honom på Centralen i Stockholm.

Han är med kompisarna Habib, 16, och Ali, 15, från Afghanistan. De får 250 kronor var i veckopeng från sin värdfamilj, några av deras vänner får hälften så mycket. Nu är de i Stockholm för att besöka Eriksdalsbadet och sedan är tanken att de ska hinna åka skridskor i Kungsträdgården med landsmän som bor på olika hem runtom i Stockholm. Flera av dem har träffats längs vägen, på Migrationsverkets mottagningsenheter eller där de placerats. Deras nätverk är stort, men samtidigt begränsat. Flera afghanska tonåringar berättar att de har haft svårt att träffa svenskar vars föräldrar är födda här.

I väntan på att få gå i skolan har Arman börjat spela fotboll så att han kan uppfylla sin dröm om att bli proffs. Men det är ett lag enbart för flyktingar, så någon närmare kontakt med det svenska samhället får han inte.

Där Arman spelar nu vill han inte vara kvar.

– Det är ett lag för spelare upp till 16 år, men det finns många som säger att de är 16 men som är typ 25 år, säger Arman.

Det rör sig om fyra-fem spelare i laget, som också kommer från Afghanistan.

– Först tyckte jag om att träna, sen såg jag att de spelade mycket bättre för att de har kunnat träna i många fler år.

Arman är själv kortväxt men både han och andra ensamkommande afghaner är helt säkra på att ensamkommande ljuger om sin ålder.

– Några av killarna som har kommit har sagt att de är under 18, men en del är 20 och äldre. Jag träffade en kille som var 26 år men som skrev in sig som 15-åring, säger Arman.

Varför säger de fel ålder?

– De tror att de har en fördel att få stanna i Sverige om de säger att de är under 18 år, säger Arman.

■■■

Ensamkommande barn under 18 har större chanser att få stanna i Sverige än vuxna och kan bara utvisas om det finns ett ordnat mottagande i hemlandet. För afghanska flyktingbarn, som oftast är hazarer och kan ha familjen i Iran, är det svårt att säkerställa ett tryggt mottagande i Afghanistan. Mellan 2009 och juni 2015 utvisades 467 barn till Afghanistan, 103 av dem genom tvång.

Regeringen vill att fler ensamkommande unga ska åldersbedömas med olika metoder. Moderaterna vill att läkare ska göra medicinska bedömningar. I dag skriver Migrationsverket avtal med landsting att bestämma åldrar. Socialstyrelsen arbetar under tiden med en ny rekommendation för hur medicinska bedömningar ska göras.

Migrationsverket beslutade under 2014 att höja åldern på 363 personer jämfört med vad personen sagt själv.

■■■

En av de som fått sin ålder ifrågasatt och reviderad är Isa.

Han den unge mannen som du passerar men inte minns ansiktet på. Isa kan ha diskat tallriken som du åt din lunch på för tio kronor i timmen, eller renoverat fastigheten som är din arbetsplats för femtio kronor i timlön.

Något hem har han inte haft på över två år. Kompisar låter honom bo en vecka här, en vecka där. Sedan tar han sitt pick och pack och drar vidare. Han lever som gömd ända sedan beskedet att han skulle utvisas till Afghanistan.

– Nej, säger Isa, jag ångrar inte att jag kom hit. Livet som jag har här är hundra procent bättre än livet som skulle möta mig om jag återvände till Iran eller Afghanistan. Han var 17,5 år när Migrationsverket skrev upp hans ålder med sex månader eftersom han ansågs ha uppgett fel ålder. Det hjälpte inte att hans syster lyckades få stämplade skolintyg från Iran, där Isa föddes och växte upp som afghansk flykting. Migrationsverket accepterade inte handlingarna. Han skulle utvisas.

– Då var jag tvungen att gömma mig, säger han.

Nu är han 20.

Det är en kall vinterdag när Isa tar tunnelbanan in till centrala Stockholm. Han är vaksam efter poliser. Om han stoppas i en ID-kontroll riskerar han att utvisas. Men vart? Hans anhöriga finns i Iran, dit afghaner inte kan utvisas. I Afghanistan har han aldrig varit.

Isa tillhör folkgruppen hazarer som traditionellt är shiamuslimer. Han var tidigare troende muslim, tills han träffade mormonska missionärer som tog med honom till sin församling. Isa blev övertygad och konverterade. Efter ett halvår lämnade han mormonförsamlingen och sökte sig till Svenska kyrkan i stället.

– Kyrkan ger mig energi att inte tänka på min situation.

Först om två år kan han söka asyl igen. För att ha chans att stanna måste han ha nya asylskäl eller att situationen i Afghanistan förvärras. Det är förbjudet att konvertera i hemlandet.

– Det är inte lagen som bestämmer i Afghanistan. Om jag säger emot religionen kan vem som helst döda mig, säger Isa.

Vi lämnar honom i kyrkan tillsammans med andra afghanska konvertiter som samlats för att be i hemlighet.

En av kyrkans äldre afghaner berättar att han får många samtal från asylsökande som fått avslag på sin asylansökan.

– De säger "vad ska vi göra för att få uppehållstillstånd?". Jag svarar att jag inte kan svara på såna saker utan att jag bara ansvarar för afghanska kristna.

Händer det att afghaner vill konvertera för att kunna få asylskäl?

– Ja, det händer också. Men det spelar ingen roll om de har uppehållstillstånd eller inte. Det viktiga för oss är att de på riktigt tar emot Jesus i sitt hjärta.

■■■

Ensamkommande vuxna, kallar Wiiu Lillesaar en del av gruppen. Hon hävdar bestämt att en del inte är barn.

Hon är pensionerad socionom och samhällsplanerare med lång karriär inom Rädda Barnen, UNHCR, Svenska Afghanistankommittén och den internationella migrationsorganisationen International Centre for Migration Policy Development (ICMPD). Hon har sedan 1971 jobbat med jämställdhet, flykting- och barnfrågor i Pakistan och Afghanistan. Hon var på plats i pakistanska Peshawar när afghanerna flydde Sovjets invasion, under talibanernas framväxt och i Afghanistan efter att internationella styrkorna gick in i landet 2001.

Wiiu Lillesaar har precis återvänt från Indien där hon senast volontärarbetade. Hennes förklaring till åldersproblematiken - att många egentligen är vuxna - är att många afghaner inte vet sin riktiga ålder. Men också att chansen att få stanna ökar dramatiskt om den asylsökande är under 18 år.

Hon ser konflikten som uppstår för vuxna som placeras i skolor med barn.

– Vem pratar du med det om, hur det känns att sitta som 20-25 åring i en klass med 15-åringar? Du blir väldigt ensam i det.

Samtidigt, säger Wiiu Lillesaar, är det inget nytt att ungdomar lämnar Afghanistan. Särskilt välbärgade familjer har under alla kristyngda år haft en tradition att skicka unga pojkar och män till grannländerna eller till Europa för att studera eller arbeta.

Till Pakistan, med en majoritet sunnimuslimer, skickade pashtunska sunnifamiljer sina barn. Iran var främst för minoritetsbefolkningen hazarerna, som likt perserna är shiamuslimer.

Afghanistan är ett patriarkalt samhälle där männen oftast är de som fattar viktiga beslut. Det är också de som skickas i väg nu när landets ekonomi går knackigt och extremistgrupperna talibanerna och islamiska staten blir starkare. Flickornas möjligheter att gå i skolan har förbättrats sedan 2001, men är fortfarande ytterst begränsade.

Wiiu Lillesaar säger att hon har mycket funderingar och synpunkter kring de ensamkommande som nu tar sig till Europa. Hon har satt sig in i frågan genom att prata med föräldrar, lärare, med kompisar till dem som redan kommit hit och barn som planerat för att ta sig hit om varför de vill till Sverige. Under några månader vid årsskiftet 2010-2011 var hon också rådgivare åt afghanske migrationsministern Jamayer Anwari i flyktingfrågor, bland annat kring ensamkommande.

– När jag har försökt att beskriva komplexiteten i de här frågorna blir jag kallad rasist.

Hon nämner pressen från de ensamkommandes familjer som förlitar sig på att barnen ska kunna börja jobba för att skicka hem pengar och att också ta med sina föräldrar till Europa genom familjeanknytning. Enligt Wiiu Lillesaar förmedlas ofta också en overklig bild av livet i Sverige. Ensamheten, svårigheter att klara skolan, att hitta jobb och att integreras visas inte upp på bilderna som postas i sociala medier. Den felaktiga bilden förvrängs också när det kommer till synen på svenska kvinnor, menar hon. Den nu pensionerade Lillesaar berättar om det hon kallar Amerikabrev, som skickats hem till anhöriga i Afghanistan och som hon fått läsa.

"Vi har kommit till ett land där allt är gratis. Vi har en varm bostad. Vi har fri sjukvård. Barnen går i skolan utan att vi behöver betala något. Och dessutom betalar man lön till oss utan att vi gör något".

Hon har även sett brev där en afghan uppmanar de i hemlandet komma till Sverige för flickorna "ställer upp och knullar".

Kvinnosynen bottnar i den patriarkala strukturen i landet och bristen på möjligheter för pojkar och flickor att umgås naturligt utanför den egna familjen, menar Wiiu Lillesaar.

– De har vuxit upp i en tradition där flickan har ansvaret för att skydda sig för alla anklagelser. Mannen har makten. Det finns män min ålder som gifter sig med 14-15-åringar för att visa sin manlighet, att de är virila fortfarande.

Därför vill hon att Sverige ska våga ställa krav.

■■■

Lägenheten är välstädad. Två torkade rosor står på vardera sidan om tv:n. Jamshid, en av dem som togs av ordningsvakter i Kungsträdgården i augusti, har sedan några månader en träningslägenhet där han ska lära sig att klara sig själv.

Snart fyller han 18 år och är då inte längre myndigheternas ansvar.

Under uppväxten som flykting i Iran hade Jamshid tidigt siktet inställt på Sverige, ett land han blivit bekant med genom afghanska vänners uppdateringar i sociala medier. Kompisarna berättade att de fick gå i skolan, att svenskarna visade dem respekt och att han kunde ta hit föräldrarna.

– Jag bestämde mig för att flytta från Iran till Sverige, för att få uppehållstillstånd, för att kunna gå i skolan och för att hämta mina föräldrar hit också.

I verkligheten var det inte lika lätt. Både han och Akbar har fått uppehållstillstånd, men avslag på att få ta hit sina föräldrar och syskon.

4 200 ensamma flyktingbarn fick stanna i Sverige 2007-2010. Bara tio procent av dem fick ta hit en anhörig.

– Det var det som var viktigast för mig. Jag har svikit mina föräldrar, säger Jamshid när vi sitter i hans soffa.

Till en början ljög han för föräldrarna om beslutet.

Han överklagade så långt det gick, utan resultat. Samtalet till pappa, när han slutligen vågade berätta, beskriver han som fruktansvärt.

– Han blev jättearg och jätteledsen. Jag visste inte vad han skulle säga. Han la på telefonen. Sen förklarade jag för mamma. Hon blev också ledsen.

Föräldrarna är över 60 år och kan inte jobba länge till.

Mamman är dessutom i behov av vård på grund av njursten.

– Jag sa att jag ska till Sverige och när jag kommer dit ska jag också hämta er från Iran. När ni kommer till Sverige så kommer ni att få vård där. Men det blev inte så. Allt blev tvärtom.

Akbar bor kvar på HVB-hemmet med 20-talet andra ensamkommande. Snart blir det också hans tur att flytta till egen lägenhet. Men varken han eller Jamshid verkar lyckliga.

– Jag ser folk som är med sina familjer på gatorna, säger Akbar. De är glada. Själv är jag ensam hela livet. Så känns det.