Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anette: Jag försvarade mitt eget liv

Foto: Lemberg Jonas
Fler kvinnor än någonsin är dömda för att ha begått grova våldsbrott.
Bland det dödliga våldet har majoriteten attackerat sina män - Expressen har tittat på orsakerna.
- Jag försvarade mitt eget liv. Jag gjorde det som krävdes, säger danslärarinnan Anette, 56, som snart ska avtjäna ett treårigt fängelsestraff på kvinnoanstalten Färingsö.
Tidigare helt ostraffade Anette ville ha svar på en enda fråga.
– Där satt jag på polishuset i chocktillstånd, anhållen för mordförsök. Allt jag kom ihåg var att jag ringt ambulansen, slitit tag i en handduk och försökt stoppa blodet som sprutade från min mans bröst. Sen kom polisen och tvingade in mig i en polisbil. Jag frågade gång på gång om han levde. Men de vägrade svara, säger hon.

Anette är en av det ökande antalet kvinnor som är dömda för grovt våld. Förra året dömdes 19 kvinnor för mord, dråp eller försök. 2001 dömdes 10 kvinnor.
Siffrorna är svarta men ökningen handlar framförallt om att fler kvinnor döms för försök till mord samt att brott bedöms som allt grövre. Enligt BRÅ:s kriminolog Mikael Rying som forskar på dödligt våld har inte antalet kvinnliga mördare ökat, det ligger konstant på cirka åtta fall om året.
– 84 procent av morden som utförs av kvinnor begås inom familjen, ungefär hälften av dem är mot deras män, säger han.
Mikael Rying har i sin forskning delat upp kvinnornas motiv i tre tydliga delar när offret är en nära man:
* Missbruksrelaterade mord.
* Svartsjuka och separation.
* Hämnd eller reaktion på tidigare våld från offrets sida, så kallat nödvärn.
Anette är dömd i Svea hovrätt för försök till dråp på sin man och hennes fall är en kombination av alkoholproblem och nödvärn. Så långt faller hon under ramen av statistiken, därutöver gömmer sig en otrolig historia. Bakom varje dömd gärningsman döljer sig en historia som är allt annat än svart eller vit.
Expressen träffar Anette i hennes våning i centrala Stockholm som hon fortfarande delar med sin man som hon träffade 1996. Hon har bott där under stora delar av sin karriär som danslärare på en av Stockholms bästa dansskolor.
Uppkrupen i sin röda soffa minns hon tillbaka till söndagskvällen 2 oktober 2005 och tiden före.
– Mycket ändrades när min kropp satte stopp för dansen. Helt plötsligt fick inte längre min kropp belöning av naturliga endorfiner. I stället började jag dricka mer och när vi båda drack blev det bråk, säger hon.
Vid ett par tillfällen såg hennes vänner att hon hade blåmärken men hon avslöjade aldrig vad som hade hänt. Vid ett tillfälle polisanmälde hon sin man men valde att inte fullfölja den.

Den här söndagen hade Anette varit i Norrtälje hos sin väninna.
– På vägen dit stannade vi vid en butik. Där fick jag syn på ett set knivar och jag frågade min väninna som är kocka om de var bra. Jag ville ge dem till min dotter. Då köpte min väninna dem till mig i försenad födelsedagspresent. Det är de knivarna som ställt till det för mig. Åklagaren menar att jag ville ha dem med uppsåt att döda, men det var bara en olycklig slump, hävdar Anette.
När hon kom hem märkte hon direkt att hennes man hade druckit.
– Han började direkt att puckla på mig så att jag fick blåmärken i ansiktet. Jag minns att jag tog fram frusen köttfärs för att dämpa skadan. En stund senare gick jag ut och tog några glas på vår lokala krog, säger hon.
När Anette kom hem igen började bråket igen. Enligt polisutredningen tog Anette en av knivarna och högg sin man i bröstet. Sedan ska hon ha knivskurit sig själv som alibi. Hon visar ett decimeter långt sår på magen.
– Skulle jag gjort det på mig själv? Det är ju absurt. Jag visste inte ens att jag hade såret förrän de såg det på polishuset. Jag var helt omtöcknad och kunde bara tänka på hur min man mådde. Jag minns inget från själva knivhuggen men jag har förmodligen försvarat mig och jag är helt säker på att jag aldrig har velat döda honom. Han är på många sätt mitt livs kärlek, säger hon.

Tiden efter beskriver hon som surrealistisk. Efter 18 dagar släpps hon från häktet och hennes man som tillfrisknade blev i samband med det misstänkt för misshandel av henne och fick besöksförbud.
– Men det fanns aldrig en tvekan om att vi älskade varandra. Vi pratade ofta, grät och bråkade. Men vi ville lösa det.
Anette började gå hos en alkoholterapeut och hennes man fick så småningom antabus. Samtidigt som de flyttade tillsammans igen och, enligt Anette, fick det bättre än någonsin pågick polisens utredning mot dem båda.
De följdes åt till rättegångarna där de blev varandras motparter. Det slutade med att han fick villkorlig dom och hon tre års fängelse.
Anette menar att rättsväsendet borde ha ett annat system för våld inom relationer.
– För personer i vår situation hade det varit mycket lämpligare med försoningsrättegång, med en dom som krävde terapi och alkoholprover. Det är synd att det inte existerar i Sverige, nu gör det i stället allt för att separera oss trots att vi älskar varandra, säger hon.
Enligt Mikael Rying tar inte det svenska rättsväsendet stor hänsyn till nödvärnssituationer i de här fallen.
– I några fall har tingsrätten tagit hänsyn till det och dömt till låga straff men då har hovrätten ibland ökat påföljden. Många kvinnor hävdar nödvärn men rättsligt har det konstaterats stämma i ett fall av fyra, förklarar han.

Anette förstår att hon måste ta ansvar för det hon har gjort.
– Jag trodde på vårt rättssystem och blev chockad när jag insåg hur rättslös man är som misstänkt. Ingen tror på mig vad jag än säger, eller vad min man än säger. Det som har hänt kan inte göras ogjort, men jag måste ju rätt att försvara mitt liv och tycker att jag borde ha fått samhällstjänst, säger Anette.
Om mindre än en månad ska Anette flytta in på Färingsö, en av Sveriges anstalter för kvinnliga brottslingar.
– Det känns helt absurt att jag som aldrig varit i kontakt med polisen ska sitta där med andra dömda kvinnor. Jag känner mig stark men mår samtidigt väldigt dåligt och det är det första jag tänker på när jag vaknar. Mest tänker jag på de vänner som vände mig ryggen utan att ens be om min version, säger hon.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!