Andra världskrigets 10 mest bisarra vapen

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Andra världskriget är kanske den största katastrofen i modern tid.
Då är det en klen tröst att krigets ingenjörer och innovatörer ibland misslyckades med sina dödsbringande maskiner.
Men även ett misslyckande är en lärdom.
Här är tio av de mest bisarra vapen som någonsin byggdes.

Källa: Listserve.com.

1. Ljuset skulle blända fienderna

Det extrema sökarljuset monterades på en mindre stridsvagn.
Foto: Wikimedia commons

Canal Defence Light

En grekisk ingenjör verksam i Storbritannien under kriget fick en lysande idé. Ett kraftfullt flimrande sökarljus skulle blända de nazistiska soldaterna genom att deras pupiller snabbt skulle utvidgas och dra ihop sig. Resultatet skulle orsaka yrsel och illamående. Det extrema sökarljuset monterades på en mindre stridsvagn. Eldröret togs bort. Vid testerna fungerade systemet mycket bra.

Trots att det hemliga vapnet skeppades över till fronten så användes det aldrig som tänkt. Projektet var så hemligt att till och med de flesta befälhavarna var omedvetna om dess existens och de som till äventyrs kände till vapnet saknade förtroende för systemets förmåga.
En del användes dock som sökarljus för att spåra upp tyska sabotörer som rörde sig kring broarna över floden Rhen.



2. Prestandan försämrades

Nakajima A6M2-N.
Foto: Wikimedia commons

Nakajima A6M2-N

Nakajima A6M2-N var en variant av Japans ökända jaktplan Zero fast detta var ett sjöflygplan utan den vanliga landningsutrustningen. Tanken var att planen skulle operera från öarna i Stilla havet. Zeroplan modifierades genom att man tog bort den vanliga landningsutrustningen och ersatte den med en stor flytande ponton under kroppen och två mindre under vingarna. De flytande pontonerna försämrade dock planens prestanda. Vid ett tillfälle bombade USA japanernas bas och förstörde nästan alla plan. Japan fortsatte dock att tillverka fler plan av samma typ, vilka senare användes mot de allierades konvojer.

De allierade ökade flygplansaktiviteten i regionen och till slut kunde inte de japanska sjöflygplanen stå emot.



3. Ingen av ubåtarna prövades i krig

Den tyska typ XVII-ubåten.
Foto: Wikimedia commons

Typ XVII-ubåten

Hellmuth Walter var en tysk ingenjör som ägnade sig åt att utveckla raketmotorn och gasturbinen. 1933 presenterade han ritningarna för ett revolutionerande framdrivningssystem för ubåtar.

Det här systemet var mer kompakt än existerande dieselelektriska framdrivningssystem , det skulle producera mer kraft och tillåta längre perioder under vattnet. Haken var att det drevs av väteperoxid, som ofta används som raketbränsle.
Året därpå lovade Walter att man skulle nå toppfarten 30 knop under vatten i stället för normala sju knop. Walters idé var att speciella gasturbiner skulle driva ubåtarna framåt. Tyska Kriegsmarine tittade på ritningarna och lade ner projektet innan det ens testats. Dåvarande chefen för tyska ubåtsvapnet, Karl Dönitz, lockades dock av projektet några år senare. Man lät bygga en prototyp som ansågs lovande, och ytterligare fyra nya oceangående ubåtar utrustade med Walterturbinen beställdes. Efter ett tag avbokade man beställningen och valde i stället konventionella ubåtar.
Det byggdes ytterligare fyra ubåtar efter Hellmuth Walters ritningar. Men dessa var avsedda för kusten. Ingen av ubåtarna prövades i krig. Ganska snart började man i stället bygga atomdrivna ubåtar.



4. Ubåt med kanoner

Surcouf,
Foto: Wikimedia commons

Surcouf

Ett av fransmännens mer överväldigande bidrag till ingenjörskonsten var den jättelika ubåten Surcouf. Den byggdes redan i slutet av 1920-talet. Den var på 4000 dödviktston och bar på två 20-centimeterskanoner, vilket man normalt sett bara ser på tunga kryssare.

När Frankrike ockuperades av Nazityskland lade britterna beslag på den för att den inte skulle hamna i fiendens händer.
I samband med att Amerika gick ut i krig mot Japan så beordrades Surcouf till Stilla havet. Men ubåten kom aldrig fram. Mest sannolikt var att hon kördes över av ett amerikanskt handelsfartyg och gick till botten med sin besättning.



5. Alldeles för långsamma

Den flygande bomben Misteln.
Foto: Wikimedia commons

Den flygande bomben Misteln

Misteln var verkligen en idé före sin tid. Tanken var att dessa flygande bomber skulle vara helt obemannade men med ett medföljande flygplan ovan som guidade Misteln fram till målet. Stag var fästa mellan de olika kropparna. Tyskarna tog helt enkelt ett drygt hundratal av det tvåmotoriga bombplanet Junkers Ju 88 och rensade dem från allt överflödigt material och fyllde de i stället med 1800 kilo sprängämnen.

Det största problemet var att den här dubbla konstruktionen gjorde planen väldigt långsamma och på så sätt blev ett lätt mål för de allierades flygattacker.



6. Hangarflygplanet

Zveno-projektet.
Foto: Wikimedia commons

Zveno-projektet

Det ryska Zveno-projektet handlade egentligen om ett flygande hangarfartyg som kunde härbärgera upp till tre stridsflygplan och störtbombplan. Två stod på (eller under) vingarna och det tredje på flyplanskroppen.

Jätteflygplanet TB-3 skulle ta sig till fronten där de mindre flygplanen skulle ge understöd från luften till de stridande trupperna på marken. Projektet var inte utan framgång. En framgångsrik attack skedde mot de av nazisterna kontrollerade oljefälten i Ploiesti, där två ryska störtbombplan bombade fälten för att sedan återvända till sin hemmabas.



7. Sturmtiger saknade precision

En sturmtiger.
Foto: Wikimedia commons

Sturmtiger

Slaget vid Stalingrad är ett av andra världskrigets blodigaste slag. Här mötte tyskarna ett motstånd som de inte hoppats på. De envisa ryssarna tänkte inte ge sig utan tog skydd i den svårforcerade stadsmiljön där man fortsatte striderna.

Hitler ville ha ett vapen som kunde spränga bort de förstärkta skydden i staden där ryssarna fortsatte sin gerillakrigföring. Svaret blev stridsvagnen Sturmtiger. Det var egentligen en modifierad variant av den kända stridsvagnen Tiger 1. Sturmtiger var dock mer bepansrad och försedd med en kraftigare raketkastare. Men granaterna var så stora att man bara fick plats med 14 stycken i varje fordon. I strid visade det sig att raketkastaren saknade precision.



8. Eldrörets diameter: 600 millimeter

Karl-Gerat.
Foto: Wikimedia commons

Karl-Gerat

Störst är inte alltid bäst. Frankrike och Tyskland var ofta i krig med varandra. I ett försök att försvara sig mot de fientliga tyskarna byggde Frankrike en gigantisk försvarslinje längs gränsen mot Tyskland och Italien. Hela det mäktiga försvarssystemet kom att kallas Maginotlinjen.

Tyskarna svar var en gigantisk mörsare som gick under namnet Karl-Gerat efter den nazistiskta generalen Karl Becker.
Men det stod ganska snart klart att vapnet var alltför stort och ohanterligt.
Tanken var att delarna till granatkastaren skulle fraktas var för sig och sedan monteras ihop vid fronten. Karl-Gerat var verkligen imponerande.
Eldrörets diameter var 600 millimeter och kunde skjuta i väg en 1800-kilos projektil nästan fem kilometer. På vägen mot fronten följde ett tåg med mindre stridsvagnar som bar på fyra granater var. Karl-Gerat vägde 124 ton. Även om vapnet visade sig verkningsfullt i kriget på bland annat östfronten så var dess storlek ett problem. Inte minst för flyganfall blev Karl-Gerat ett lätt mål.



9. De flytande stridsvagnarna sjönk

En DD Tank.
Foto: Wikimedia commons

DD Tank

Nazisterna satte sitt hopp till stridsvagnar som färdades under vatten. De allierade satsade på stridsvagnar som flöt. Idén var kanske inte så knasig till en början – i alla fall om man har hundra procents tur med allt som kan ställa till det. Men ingenjörer rår inte på väder och höga vågor. Och det var det som hände.

DD Tank var en amfibisk stridsvagn försedd med en kjol som kunde höjas så att ekipaget kunde flyta samtidigt som fordonet var försett med propellrar.
De allierade hade under 1941 testat uppfinningen och kommit fram till att den var funktionsduglig.
Premiären var planerad till D-dagen, invasionen av Normandie.
DD-stridsvagnarna skulle ge eldunderstöd åt de invaderande soldaterna.
Men hård sjö fick 27 av de flytande stridsvagnarna att sjunka till havets botten. Ett problem var nog att stridsvagnarna släpptes för långt ifrån stranden. Det gick bättre vid Utah Beach då man kom närmare stranden.



10. Den dykande stridsvagnen

En tauchpanzer sänks i havet.
Foto: Wikimedia commons

Tauchpanzer

Under andra världskriget planerade Tyskland en invasion av Storbritannien. Planen gick under namnet Operation Sjölejonet (Unternehmen Seelöwe). Tauchpanzer skulle underlätta landstigningen. Tauchpanzer, en dykande stridsvagn, var konstruerad för att släppas av utanför den brittiska kusten där den skulle färdas på bottnen under vattnet för att sedan smyga upp på stranden och ge eldunderstöd åt de tyska invaderande soldaterna.

Det var i alla fall planen.
Verkligheten visade sig vara betydligt mer komplicerad än så.
Tauchpanzer hade sina begränsningar. Trots alla modifikationer så kunde inte Tauchpanzer färdas under vatten i mer än 20 minuter och inte djupare än 15 meter, det klarade nämligen inte den korta slangen som skulle ge luft till dieselmotorerna från båten av.
Tyskarna fick helt enkelt avblåsa Operation Sjölejonet.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.