Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Amelia Adamo: Sluta skylla på dina föräldrar

Amelia Adamo är Expressens sommarkrönikör.

Mammaskulden lämnar mig ingen ro. Varje år är det någon ny missförstådd, osedd, för lite kramad kvinna som hänger ut sin mamma vid den offentliga skampålen för att befria sig själv. Att i en bok beskriva sin barndom/ungdom och därmed få någon slags carte blanche för att utlämna en annan levande människa har jag svårt för. Har större förståelse om man vill göra upp när föräldern är död.

 

Just nu har jag tittat in i Johanna Ekströms uppväxt på Stora Skuggan med sina kända föräldrar Per Wästberg och Margareta Ekström. För några månader sedan var det Felicia Feldts interiörer hemma med Anna Wahlgren. Ingen av dem är i himlen. Blir illamående. Straffet är för hårt. De har ju inte mördat nån. (Jo, säger det vuxna barnet, mig, psykiskt.) Det är för att du identifierar dig med mammorna, säger de yngre till mig. De får väl skylla sig själva.

 

Vem bestämmer det? Det sårade vuxna barnet? Här finns bara en som anklagar. Den andra parten gråter, skäms, gömmer sig, för vad ska den kunna göra. Det är ju redan försent.

Det största i mitt liv och många andra kvinnors liv är barnet, större än kärleken till män eller jobb. Moderskärlek, bara ordet är vackert. Men det räcker inte. Nu har domens dag kommit. Det har blivit en trend med mamma-bashing. Vi ska köras i tvättmaskinen, torktumlas och komma skrynkliga och lite krympta - vi gjorde inte rätt. Så det så! En armé av vuxna barn står där anklagande. Ja, vad var det vi gjorde fel?

 

Jag är präglad av en italiensk mamma som gav mig ett liv genom att lämna sitt i Italien. När hon senare lämnade bort mig till nunnor gjorde hon det för att det var en bra skola. När hon gifte sig med min styvfar gjorde hon det för vi skulle bli en familj. Hur skulle hon komma att veta att jag och han avskydde varandra? Det skulle ju bara bli bättre för mig och för henne. Vem hade hon att tala med, föräldralös invandrare. Hon litade på sin moderskärlek.

 

I dag sitter jag med min mammas hand i min på äldrehemmet. Jag frågar och hon berättar. Jag har fått ett fantastiskt liv. Och det var hon som var trädgårdsmästaren som såg till att jag, hennes enda planta, blev en tålig och blommande växt. Även om jag ibland beskars lite väl kraftigt.

Väx upp - ta tag i ditt eget liv. Sluta skyll på dina föräldrar, vill jag säga till alla de som gnäller över sin barndom. Alla präglas av sina föräldrar.

 

Barn tycker inte om att man jobbar för mycket, samtidigt vill de ha råd med nya märkeskläder och utlandsresor. Barn tycker inte om föräldrar som sticker ut, samtidigt är det deras livsstil de så småningom kommer att härma. Barn är egensinniga, egenmäktiga och självcentrerade - och det är alldeles, alldeles naturligt.

Men bredvid denna självcentrerade lilla person finns en mamma som också har önskningar, drömmar och ambitioner om att leva ett bra liv. Detta ska förenas och det fungerar för de flesta.

 

Men när det inte fungerat är det inte skäl nog att bli stenad i en bok. Varför gör dessa vuxna på detta viset? Hämnd? Självförverkligande?

Eftersom jag varit en hårt arbetande mamma som slitits mellan barn, kärlek och jobb som de flesta heltidsarbetande kvinnor, har också jag körts i tvättmaskinen. Men tack och lov hängdes jag på tork ute i det fria, togs ner okrympt, veks ihop och återbrukas nu som en duglig farmor.

Om de en vacker dag vill skriva om mig så har jag bett dem vänta tills jag är död.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!