Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alex Schulman om mörka stunderna med sin mamma

Alex Schulman har valt bort Aftonbladet – i helgen debuterar Alex Schulman som krönikör i Expressen.Foto: Alex Ljungdahl
– Jag är rädd att dö med pengar på banken och ouppfyllda idéer och drömmar, säger Alex Schulman. Foto: Alex Ljungdahl
Trots sin prekära ekonomiska situation sätter han sig själv genast i ytterligare skuld när vi kommer fram till Rute Stenugnsbageri. Han insisterar på att bjuda på kaffe och bullar.Foto: Alex Ljungdahl
– Det är inte lika självklart längre att jag ska skriva. Det är jävligt vemodigt. Det har hänt det senaste året. Jag har knappt kunnat formulera det för mig själv, säger Alex Schulman. Foto: Alex Ljungdahl

Han har valt bort Aftonbladet – i helgen debuterar Alex Schulman som krönikör i Expressen.

I en öppenhjärtig intervju berättar han om överklasskomplex, den komplicerade relationen till sin mor, kärleken till hustrun Amanda och varför han ständigt är pank.

– Jag är rädd att dö med pengar på banken och ouppfyllda idéer och drömmar, säger han.

FAKTA

Namn: Alex Schulman.

Ålder: 40.

Yrke: Författare.

Familj: Hustrun Amanda Schulman. Döttrarna Charlie och Frances.

Aktuell: Har valt att lämna Aftonbladet för Expressen. Debuterar som krönikör i Expressen i helgen. Släpper i höst dessutom en bok om sin mor Lisette Schulman.

En grävmaskin arbetar sig fram över Alex Schulmans tomt och förvandlar den till ett hav av rykande mörk sand. Den idylliska vita ladan och dess omgivning är en byggarbetsplats, övervakad av två män som vilar sina brunbrända överkroppar mot varsin spade.

– När jag betalat den här fakturan för allt grävande så måste jag skicka hem resten av byggarna. Jag har inga pengar kvar, säger Alex Schulman.

När Patrik Grimlund, känd från Lyxfällan, hobby-värderade Alex Schulmans bolag kom han fram till att det nog, om Alex “skött sina kort rätt”, borde finnas ungefär 15 miljoner på de schulmanska kontona.

 

Pascal Engman möter Expressens nye krönikör Alex Schulman.Foto: Alex Ljungdahl

Det gör det inte.

Pengarna är inte heller ivägskickade till Panama.

Alex Schulman är bara kroniskt pank.

Trots att han, tillsammans med Sigge Eklund, är upphovsman till Sveriges största podcast. Trots hans framgångar som författare. Trots slutsålda scenföreställningar och Sverige-turnéer.

– Jag har ingenting. Inga fonder, inga aktier, inget sparande. Inte ens pensionssparande. Alla pengar jag tjänar går direkt till saker jag vill ha. Resor. Extraordinära hotell. Renoveringar. Jag är rädd att dö med pengar på banken och ouppfyllda idéer och drömmar.

Är du Sveriges fattigaste miljonär?

– Haha, ja, det är jag nog.

Vi promenerar längs en grusväg.

Hustrun Amanda kommer körande i en svart Volvo XC60. Deras yngsta dotter Frances sitter också i bilen. Alex gör stora ögon. Låtsas hamna framför bilen, hoppar undan som en matador.

Frances tjuter av skratt.

Vad är det finaste du gjort för Amanda?

– Sen vi träffades för sju år sedan har jag tagit barnen varje morgon. Aldrig haft en sovmorgon. Amanda är ju unik i det att hon är en av få mödrar som har större sömnbehov än sina barn, säger Alex och följer bilen med blicken när den till slut passerar.

Tror du på livslång kärlek?

– Sen jag träffade Amanda gör jag det. Det finns inget i mig som älskar henne mindre eller får mig att tänka att det finns en framtid där jag inte älskar henne. Visst, hon kan ju lämna mig. Det kan jag inte rå över. Jag vet att om Amanda bara är med på det så kommer jag vara med henne resten av mitt liv och älska henne varje dag.

Trots sin prekära ekonomiska situation sätter han sig själv genast i ytterligare skuld när vi kommer fram till Rute Stenugnsbageri. Han insisterar på att bjuda på kaffe och bullar.

– Jag köper på krita. Nu känns det som att det är gratis. Men det är inte så kul sen när räkningen kommer i slutet av sommaren.

Hanterar du din mors död annorlunda än din fars?

– Det är så olika. Min relation med min pappa var fylld av kärlek. Min relation med mamma var fylld av längtan efter kärlek.

Gör det inte oerhört ont att erkänna en sådan sak?

– Jo. Men inte lika ont som…

Alex stannar upp i orden.

Doft av socker, kaffe. Ljudet av porslin ställs ner mot bord av ivriga barnhänder. Människosorl. Han blickar ut över uteserveringen, sen rynkar han på pannan.

– Hur menar du förresten? På vilket sätt skulle det göra ont? Det är inte mitt fel. Du säger “erkänna” som att det vore en skuld jag bär på. Att skriva om sina föräldrar, sitt liv, är svårt. Man har att göra med människor som lever. Bröder, syskon, släktingar. Jag vill ta hänsyn till alla, samtidigt som jag vill hävda rätten till mitt liv, till min historia. Jag äger min historia. Den är min. Jag har inte skrivit en rad om mamma genom åren, vi kämpat länge, ända in i mål, för att kunna ha en relation.

"Jag är rädd att dö med pengar på banken", säger Alex Schulman.Foto: Alex Ljungdahl

Du skriver en bok om din mamma, i vilken du nämner hennes alkoholism. Var hon en dålig mamma?

– Hon var… sjuk. Hon drack för mycket. Det är en sjukdom. Det gjorde att det fanns en del mörka stunder.

Visste hon, tror du, att du skulle skriva en bok om henne?

– Det vete fan. Det var ingenting vi pratade om. Men hon vet, visste, om att jag skriver om mitt liv. Kanske förstod hon att jag endera dagen skulle skriva om henne. När jag når min smärtpunkt känns det givande att skriva. Jag mår så dåligt att jag måste sluta, ta en paus. Då vet jag att det är viktigt att jag skriver det. Så har det varit genom hela boken om min mamma. Det är så jävla nära min absoluta smärtpunkt, mörkrets hjärta. Det är hemskt.

Det låter…

– Det var samma sak med “Skynda att älska” om min pappa. När jag skrev den kunde jag inte se skärmen ibland för att jag grät så mycket. Det känns som att om det är viktigt för mig då är det också viktigt för andra. Eller kan vara det, i alla fall. Och numera har jag ganska bra koll på vad jag kan och inte kan. Jag vet var jag ligger i nivå med andra skribenter.

Vad ligger du på för nivå och vad kan du?

– Jag… äsch… Det jag ville säga var att jag i min ungdom trodde att jag var otroligt, otroligt bra. Kunde göra vad som helst. Jag blev häpen, alltså häpen, varenda gång jag blev refuserad. Jag har inte samma illusioner kring mig själv längre. Förr trodde jag att jag skulle skriva någonting för evigheten. På riktigt. En roman som skulle gå in i folksjälen, som man skulle tala om i tusen år. Jag vet i dag att chansen är väldigt liten. Men jag förstår att det nog inte kommer att bli så. Förr var det självklart för mig att skriva. Nu är lusten att skriva inte lika stark längre. Det gör mig kompasslös.

Har du tappat lusten till skrivandet?

– Ja.

Expressen har alltså värvat en krönikör som inte längre vill skriva?

– Ja, det är inte lika självklart längre att jag ska skriva. Det är jävligt vemodigt. Det har hänt det senaste året. Jag har knappt kunnat formulera det för mig själv.

Är du deprimerad?

– Deprimerad är fel ord. Jag har haft panikångestattacker. Alltså, egentligen kan man säga att jag varit deprimerad hela mitt liv. Jag är väldigt melankoliskt lagd. Jag har depressionen som normaltillstånd.

Även här och nu?

– Ja.

Solen skiner, det är varmt, lekande barn, lediga småbarnsföräldrar. Jag tycker det är vackert.

– Det finns en melankoli också i det som är vackert. Inte bara för att det snart är över. Det finns ett sorgligt stråk över sommaren. Tystnaden kan göra mig enormt vemodig. Ljudet av naturen. Jag tror att jag vill vara ensam, därför åker jag tidigare än familjen hit för att öppna upp. Jag tror att jag ska tycka om det, men det gör jag inte. Det ultimata tillståndet av ensamhet är att vara ensam med andra människor runtomkring.

Alex Schulman är tillsammans med Sigge Eklund upphovsman till Sveriges största podcast.Foto: Alex Ljungdahl

Blir du någonsin förbannad?

– Jag har inte fått ett utbrott på 25 år. Jag hade en barndom där det inte fanns plats, varken för skratt eller skrik. Ja, när var jag arg? Jag kan hysa agg, bli irriterad.

Men ilskan blir aldrig fysisk, högljudd?

– Nej, jag är väldigt rädd för våld. Jag var med i Black Army när jag var ung. Tanken var ju att man skulle mucka med djurgårdare. Men så fort det kom några var jag den första som sprang. Jag sprang för mitt liv, alltså. En gång ringde Krisoffer Ahlbom som var nattklubbschef på Hells Kitchen. “E-Type kommer i kväll och han har sagt att om han får se dig så kommer han nita dig”. Jag gick inte till Hell’s Kitchen på flera månader.

Har du åkt på stryk?

– Aldrig. Jag träffade Douglas Murray, NHL-spelaren, på Pelle Porseryds (Exekutiv producent på TV4) svensexa. Han är ju en slagskämpe. Jag frågade vilken som var hans bästa fajt. Det var någon spelare som var störst i hela NHL. Killen hade slagit ner någon av stjärnorna i Douglas lag, så han var tvungen att åka ut. Douglas åkte på en propp, en riktig smäll, och föll genast ihop. Helt utslagen. Dagen efter är nyheten att killen som sänkt honom var borta i åtta veckor. Han krossade handen mot Douglas käke.

Du är inte som Douglas Murray?

– Nej, han är en fajter. Skulle någon vara otrevlig mot hans kompis skulle han nita personen. När jag och Amanda var på fotbollsmatch, AIK-Hammarby, kom det fram en hammarbyare och spottade på Amanda och kallade henne “jävla Gnaget-hora”. En annan manspersonlighet hade sagt “vad fan gör du” och nitat honom. Men jag bara drog i Amanda och sa “kom nu går vi, nu går vi”.

Skäms du för det?

– Klart att det är skamligt. Jag vill vara en person som står upp för min fru om hon blir illa behandlad. Men jag har det inte i mig. Jag kan tycka att det är patetiskt, även om jag är stolt överlag. Ibland får jag komma med på jakter, Amanda umgås ju i sådana kretsar, och jag blir lika äcklad varje gång av det. Idén att skjuta djur. Det finns något i det manliga våldsbejakandet, vapenfixeringen, som jag avskyr. Många tycker säkert att jag är en tönt. Och det är jag säkert ibland också.

Hur är det med ditt överklasskomplex?

– Det är stort. Men det var värre förr. När jag går på den sortens middagar har jag inte beteendet i blodet, som de har. När de sätter sig vid ett bord finns det en naturlig rörelse, i den rörelsen, att placera servetten i knät. De tänker inte ens på det. Jag sätter mig ner och blickar ut över allt och märker efter tio minuter att jag har kvar servetten bredvid tallriken. Då försöker jag försiktigt smyga ner den i knät.

– Jag är väldigt melankoliskt lagd. Jag har depressionen som normaltillstånd, säger Alex Schulman.Foto: Alex Ljungdahl

Ser de ner på dig?

– Nej, det är ju det som är grejen med överklassen. De är så otroligt sjyssta och intresserade. Jag har berättat det här förr, men det var en morgon i ett slott när jag satt med Charlie (Alex och Amandas äldsta dotter) i frukostmatsalen. Det kom ner en greve med sin dotter och slog sig ner några bord bort. Plötsligt hör jag honom säga “Alex, ät upp kanterna”. Och jag svarar “det är klart” och börjar äta upp mina brödkanter. Han tittar upp från sin tidning, på mig, och säger “Jag sa till Alice, min dotter”. Att sitta med munnen fylld av brödkanter… det var… jävligt starkt.

Både du och Sigge Ekund är över 40. Ändå är de flesta av era fans avsevärt mycket yngre. Vad är din teori kring det?

– Att som 40-åring kunna nå fram till en generation under en gör mig, på riktigt, rörd. Varför är det så? Kanske på samma sätt som min dotter Charlie, som är sju, vill läsa tidningen Frida som är för 12-åringar. Man vill vara äldre än man är. Se sin framtid.

Är det så enkelt?

– Det finns säkert fler anledningar. Sigge är intellektuell. Många unga vill nog vill vara lika smarta som han, de känner sig smarta när de lyssnar på poden. Jag kan öppet berätta om hur det var när jag var ung. Jag stammade, blev retad för det, hade fula tänder, fick inte pussa en tjej förrän jag var 17. Jag tror att de kan hitta tröst i det. “Det gick ändå okej för honom, det kanske det gör för mig också”.

Unnar du honom allt?

– Sigge?

Ja.

– Nej, nej. Det finns jättemycket avundsjuka. När det började komma in optioner på hans bok, “In i labyrinten”, från Brasilien och sånt… Det var mörka dagar. Vi satt och fikade. Han fick sms från sin agent och han sa “oj, Japan har köpt”. Det var inte kul.