Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Aldrig mer Abba

Hämmad. Björn Ulvaeus erkänner att han fortfarande efter alla framgångar lider av dåligt självförtroende."Det är väl någonting som ska byggas upp när man växer upp egentligen, och hos mig var det inte så", säger han. Foto: Markus Marcetic
Hur känns det att tacka nej till en miljard dollar? Hur känns det att ständigt bli kallad Benny, fast man inte heter det? Björn Ulvaeus, 62, vet.
I en exklusiv intervju med Expressen berättar han om detta - och förklarar sitt engagemang i den omdebatterade organisationen Humanisterna:
- Jag är inte ute på korståg, men väcker jag någon är jag nöjd.

FAKTA


Har fyra barn


Namn:

Björn Ulvaeus.
Född: 25 april 1945 i Göteborg, uppvuxen i Västervik.
Familj: Gift med Lena, döttrarna Emma, 25, och Anna, 19. Dottern Linda, 34, och sonen Christian, 28, från äktenskapet med Agnetha Fältskog.
Bor: I villan Vågaskär i Djursholm. Familjen har också två sommarhus på Viggsö i Stockholms skärgård.

3 saker Björn gör i sommar


Paddlar kajak:  ”Det verkar skönt.”
Vandrar i Alperna: ”Tillsammans med några goda vänner. Jag tycker om att vandra och älskar att springa.”
Kryssar med yacht i Egeiska havet: ”Jag ska ta med mig hela familjen och vi ska kryssa omkring öarna där filminspelningen av ”Mamma Mia!” pågår.

I ett hörn av rummet står en tavla lutad mot väggen.
Fem inramade platinaskivor som husets herre har mottagit för försäljningssuccén Abba Gold.
– Jasså, den där, säger Björn Ulvaeus, den är inte en del av inredningen.
Han brukar använda den för att täcka för dörröppningen, så att hundvalpen Laban inte tar sig in till det angränsande biblioteket där han har sitt kontor.
– Egentligen är det ju helgerån, säger han och brister ut i skratt.
Samlingsskivan Abba Gold kom ut 1992 och har sedan dess sålt i 30 miljoner exemplar över hela världen. Ganska sensationellt, med tanke på att gruppens medlemmar gick skilda vägar redan 1982.
– Visst är det konstigt!
– Det kan man ägna sig att tänka på: Varför är det så? Vad sjutton beror det på? Varför just vi…?

Den sortens frågor
ställer Björn Ulvaeus gärna.
Fast då handlar det ofta om mer komplexa sammanhang. På senare år har han profilerat sig som samhällsdebattör – framför allt genom att ifrågasätta religionens makt i samhället.
Nyligen fick han mothugg av Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt, som i en debattartikel hävdade att Björn Ulvaeus ”sviker allas rätt att ta sig ton”.
Själv säger sig Ulvaeus, som medlem i organisationen Humanisterna, ”slå vakt om de landvinningar som gjordes under upplysningen och därefter”.
– Det finns så mycket på jorden och i universum som är outforskat, säger han. Vi har bara skrapat lite grann på ytan. Det som borde driva mänskligheten framåt är att få veta mer om detta okända. Jaga ny kunskap, sträva framåt. Det tycker jag är människans drivkraft – inte att stanna vid någonting som skrevs för 2000 år sedan eller mera: ”Detta är den absoluta sanningen! Detta är reglerna vi har att hålla oss till!” Jag menar, vad fan är det!? Jag förstår inte hur man kan vilja stanna där. I stället för att sträva mot ljuset.

En kulturskribent kallade dina inlägg för ”ett korståg mot religionen”.
– Det är en jättedålig beskrivning, för så är det inte alls. De som vill ägna sig åt religion ska självklart göra det, om de blir lyckligare och får en bättre tillvaro av det.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Tycker du att religionen har för stort inflytande även här?
– Det är så lite, så det är inget problem. Det finns några områden – framför allt när det gäller kvinnans absoluta rätt att bestämma över sin egen kropp, att barn av båda könen ska få delta i gymnastik tillsammans och så vidare – där man från vissa håll vill göra gällande att den etik som gäller kommer från religionen. Man säger att det är kristen etik som ligger i botten, men det tror jag inte alls. Vår moral, vårt samvete, kommer ju inte från bibeln eller koranen.
– Men det som är mest problematiskt i Sverige är konfessionella friskolor, där vi vet väldigt lite vad som sker bakom väggarna.

Du skrev en gång att den typen av friskolor är lika orimliga som om det fanns kommunistiska eller fascistiska friskolor. Var inte det att ta i?

– Det finns ju gradskillnader, naturligtvis. Men säg en socialistisk eller nyliberal skola – jämför med det då, i vårt land i alla fall. I andra länder kan man jämföra det med fascism. Det har ett drag av fascism när man säger att ”vår religion är den enda rätta och vi som omfattas av denna religion står högre”. Religioner bör jämställas med ideologier, enligt mitt sätt att se det.

Har du haft någon religiös upplevelse själv?

– Det beror på hur man definierar det. Känslan av att vara en del av naturen, av det ofattbara universum, har jag ofta haft. Det är, menar jag, ett slags religiös upplevelse. Och jag älskar att gå i kyrkor, var som helst i världen. Man känner någonting, en viss andlighet, när man kliver in i en kyrka. Det har hänt att jag stått framför ett altare och tittat på denna Jesusgestalt och tänkt: Tänk om jag kunde tro på dig, tänk om det gick. Men det går ju naturligtvis inte.

Björn Ulvaeus tar emot i sin villa, belägen på en ö vid Djursholm. Ett privilegierat boende, konstaterar han: nära till stan, samtidigt som utsikten från arbetsrummet ger en känsla av skärgård.
Bortsett från den uppknäppta, rutiga skjortan är han klädd som för en löprunda med korta shorts och joggingskor. Efter vårt besök ska han få en kajak levererad och sedan väntar några timmars övning med en instruktör.
Numera jobbar Björn Ulvaeus ”ganska lite”, även om det blir desto mer i perioder. Åren då ”Mamma Mia!” erövrat världen har inneburit ett intensivt resande. På Bromma flygplats står hans privata jetplan, ”en lyx jag unnade mig efter 11 september”.

I sommar blir det en
och annan tripp till London, där filmversionen av musikalen just nu spelas in.
– Vi har ett slags övergripande roll, Benny (Andersson) och jag, vi tittar in då och då och har synpunkter. Det är jättespännande att få vara med om det, för det är ändå film på den allra högsta nivån. Det är en riktig ”major Hollywood movie”. Tom Hanks och hans bolag är en idealisk samarbetspartner för oss som inte gjort film, annars skulle vi ha gått vilse i Hollywooddjungeln.

Är det inte läge för er att skriva en ny musikal snart?
– Vi har pratat lite grann – Lars Rudolfsson, Benny och jag. Kanske att man skulle göra någon mer. Det där suget börjar komma lite grann, att man skulle skriva något nytt. Men det är i första stadiet, vad som kommer ut av det vet jag inte. Om alla tre är överens på en gång om att ”nu gör vi nåt” – då blir det nåt.

Har du och Benny fått förfrågningar om att skriva något till Melodifestivalen?
– Det har hänt. Men jag tror de förstått att det inte är aktuellt.

Men Tommy Körberg påstod för ett år sedan att ”Benny sitter och filar på något”.
– Jaja. Vår käre Tommy Körberg…

Följer du schlagern?

– Oh ja, jag tycker det är kul att titta på. Det har ju blivit så enormt stort i Sverige, men det är inte värt den hysterin. Hysteri, det var Beatles och Elvis värda. När Idol-Pelle och sådana framkallar hysteri under kort tid… det är något helt annat.

Är ”Idol” också kul att titta på?

– Jag tycker inte om det. Det är det här auditiontänkandet, även om man använder sig av den metoden i musikalsammanhang… Jag föredrar när grupper växer fram organiskt, som Beatles: de träffades, började spela, märkte att de passade ihop, utvecklades under lång tid tillsammans. Det är en helt annan grej än att gå auditionvägen. Då blir man mer en produkt. Därför är jag inte så intresserad av det. Jag tror inte att det kommit fram någon, vare sig i Europa eller i Amerika, som verkligen kommit för att stanna. Jag menar en riktig, riktig talang.

Som gammal vinnare av Eurovision Song Contest: Vad tycker du om tävlingens utveckling?
– Jag tror att fler talanger deltog i början av Eurovisionens historia. Det var bättre hantverk när det gäller låtar på den tiden. I England har tävlingen ingen speciell image, där ska man inte vara med. Tävlingen har förlorat sin betydelse lite grann. Sverige är ett undantag, tillsammans med alla östländer. Men det är rolig tv-underhållning.

För några år sedan kom en bok med titeln ”Vem är Björn och vem är Benny”. Hur ofta blir du kallad Benny?

– Massor! Hela tiden.

Hur reagerar du då?

– Ibland blir jag trött på det. När folk kallar mig Benny händer det att jag inte svarar, för jag heter ju inte det. Men för det mesta säger jag: ”Nej, det är jag som är Björn.”

Är ni lika som personer?

– Nej, det är vi inte. Jag tror att Benny har mer självförtroende än vad jag har. Det är bara att konstatera det, vi behöver inte gå in på hur det yttrar sig.

Med alla dina framgångar kunde man tro att du skulle ha ett väldigt starkt självförtroende?

– Jo, men det är som att det är någonting man har med sig. Det är väl någonting som ska byggas upp när man växer upp egentligen, och hos mig var det inte så. Då bär man med sig det hela livet. Man lär sig handskas med det, det är vad som händer. Man lär sig säga till sig själv: ”Nu är du jävligt korkad, för det finns ingen anledning att vara orolig för det här.” På ett intellektuellt plan. Men känslomässigt…

Jag frågar eftersom det var en uppmärksammad händelse för ett par år sedan när du blev väldigt arg. Du avslutade ett telefonsamtal med orden ”då tar jag livet av mig”, vilket fick personen du talade med att larma polisen.
– Det var ett sådant fruktansvärt missförstånd som inte går att återberätta riktigt. Det var ett samtal som gick fram och tillbaka. Det var väldigt kaotiskt just då, men så där har jag aldrig sagt. Det är fjärran från den person jag är att hota med sådant. Det var en missuppfattning som också förstorades upp.

Hur har din och Bennys relation förändrats genom åren?
– Vi är precis lika bra vänner fortfarande, men på ett annat plan. I början umgicks vi ju socialt, men från mitten av Abbaperioden blev det på ett naturligt sätt att han hade sitt umgänge och jag mitt. Även sättet vi arbetar tillsammans har ändrat sig. Under Abbatiden blev jag mer och mer intresserad av ord, och från och med Kristina från Duvemåla har vi jobbat på varsitt håll. Jag med texten, han med musiken. Det är en naturlig utveckling.

Hur mycket kontakt har du med övriga Abbamedlemmar?

– Frida har jag träffat i många sammanhang. Hon var med och investerade när vi flyttade Mamma Mia! över Atlanten, till Toronto, och sedan har hon investerat i olika föreställningar runt om i världen. Vi är jätte, jättegoda vänner.
– Agnetha ser jag egentligen bara i samband med att jag hälsar på Linda och mina barnbarn. Kanske på jul eller något barnbarns födelsedag, den typen av tillställningar. Vi har ett civiliserat förhållande.

Har det varit självklart att du och Benny ska fortsätta samarbeta?

– Inte alls. Det främsta skälet till att vi fortsatt är att båda haft en vilja att sträva framåt, att vara lite djärva och anta nya utmaningar. Eftersom det gått bra hela tiden har vi inte bytt partner, även om det hänt att någon av oss hoppat över skaklarna från tid till annan.

Uppenbarligen går det bra på flera sätt. Er verksamhet är lika omskriven på ekonomisidorna som på nöjessidorna.
– Jag lovar dig, så var det redan under de första Abbaåren. Då började det skrivas om pengar. Men jag läser inte om mig själv – och framför allt skulle jag aldrig drömma om att titta på mig själv på tv. Tittar jag på tv och det kommer en Abbavideo, då byter jag kanal.

Hur mycket affärsman har du blivit?

– Väldigt lite affärsman, för att ha hållit på med så många grejer. Det har funnits andra människor runt omkring som verkligen sysslat med affärer. Mitt intresse har legat mycket mer åt det kreativa hållet.

Stämmer det att ni för några år sedan erbjöds en miljard dollar för en återföreningsturné med Abba?
– Ja. Och jag vet att alla var eniga om att ”det här gör vi inte”. Vilka bevekelsegrunder de andra hade vet jag inte. Men för mig var det känslan i maggropen av vad det skulle vara, jobbmässigt, vad man måste prestera. Jag kände mig nästan sjuk när jag tänkte på vad det skulle innebära. Hur skulle jag klara det? Det skulle ha åldrat mig 10 eller 20 år, tror jag. Jag kände en motvilja, och motviljan var så jättestark att om jag skulle ha gjort det – så hade det bara varit för pengarna. Allt annat skulle ha varit ett jävla… helvete.

Men ändå: en miljard dollar. Vad var din första tanke när ni fick erbjudandet?

– Min första tanke var: Vad i helvete är det här? Går verkligen det här? Är det en affär för de här människorna? De hade räknat – det skulle det vara. Men det mynnade ut i att jag kände en sådan motvilja att jag sa nej. Det var inte värt det.

Skulle du kunna skriva nya Abbahits i dag?
– Jag tror kanske inte det, jag tror att det är en relativt ung mans begåvning som behövs för att göra samtida pophits. En lyhördhet för det som pågår runt omkring en, att man är en del av hela den smältdegel som popmusik är.

Våren 2009 öppnar Abba – The Museum i Stockholm. Hur inblandad är du?

– Inte alls. Alla vi fyra har velat stå på en armlängds avstånd därifrån. Vi har sagt: ”Okej, om ni tycker att det här är en bra idé så medverkar vi så långt att ni får saker som vi har.” Jag tycker det är jätteviktigt att man inte är med och utformar ett museum om sig själv. Det skulle kännas så totalfel.

Känns det inte kul med ett eget museum?
– Det är blandade känslor. Dels en känsla av att det har gått väldigt, väldigt lång tid. Och samtidigt en känsla av stolthet och ödmjukhet, att det man gjort blir föremål för detta. Hoppas att det går bra, bara. Tänk om det inte kommer någon?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!