Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Åkessons obegripliga folkhemsflirt kan gå snett

Jimmie Åkesson lanserar sin nya bok ”Det moderna folkhemmet” i Almedalen. Foto: FREDRIK PERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jimmie Åkesson gör allt han kan för att göra SD till det nya folkhemspartiet. Det är obegripligt. 

Första gången kommer det som en ingivelse. Det är på Börshusets trappa i Gamla Stan, i en rödklädd talarstol, en ljummen tisdagskväll i september. Hans tal är ordinärt, ett sådant man håller dussinet av under ett valår, men på slutet kommer något nytt.

– Vi gå icke fram för att etablera någon arbetareklassens diktatur, säger han, vi gå fram för att gör Sverige till ett gott hem för svenskarna.

Det är 1921.

Ska man tro Social-Demokratens referat är det över fem tusen personer som står framför Per Albin Hansson, 36. Hans flintskalle är i tilltagande, men han kan fortfarande kamma håret bakåt. Han får kraftiga applåder, så han fortsätter tankegången:

– Man har ofta kallat oss socialdemokrater fosterlandslösa. Men jag säger: det finns intet mer fosterländskt parti än det socialdemokratiska, så sant som den största fosterländska gärningen är att ordna vårt land så att alla känna sig där ha ett hem.

– Bravo, ropar publiken.

Per Albin Hansson på 1940-talet. Arkivbild. Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYRÅN

Den stora skildraren av Per Albin, framlidne författaren Anders Isaksson, tolkar situationen som spontan. Att statsrådet Hansson fick feeling och testade en tanke han aldrig förut vågat lufta. Den där kvällen sju år före det stora folkhemstalet föddes Per Albin-linjen, skriver Isaksson.

Att värna nationalstaten är att försöka krossa dess klassklyftor, löd tesen. 

Jag kom att tänka på det när svenska fotbollslandslagets herrar ställde upp sig på rad inför matchen mot Schweiz häromdagen.

Det var i LO:s tält i Almedalen. Det satt ett tjugotal själar där, lite glest. Så kom nationalsången från skärmen och Wanja Lundby-Wedin, den förra LO-basen, började sjunga. Som vore det en självklarhet. Hon sjöng starkt och pockande. Snart satt de allihop, andaktsfullt, och formulerade inför varandra orden om det vänaste landet som tronar på minnen från fornstora dagar.

De hade hängt upp en blågul flagga på väggen.

Jag tänkte:

Internationalen må stå på repertoaren en gång varje år i den där rörelsen, men att slå socialdemokratin när det kommer till fosterlandskärlek, det är nog ändå inte en så enkel sak att göra.

 

När Jimmie Åkesson kommer till Almedalen, då är det en lågoddsare att han ska säga något om folkhemmet. Förra året höll han ett helt tal om Per Albin, i år har han skrivit en bok.

”Det moderna folkhemmet”, heter den.

Ingen kan ta ifrån Jimmie Åkesson hans stora framgångar den här mandatperioden. Att höra honom i riksdagens partiledardebatt för några veckor sedan replikera på Stefan Löfvens uppmaning att göra valrörelsen till en folkomröstning om välfärden var plågsamt, också för den som inte hyser några socialdemokratiska sympatier.

Statsministern klev rakt in i fällan.

– Gärna för mig, sa Jimmie Åkesson. Man kan inte få allt. Vad väljer du att lägga pengarna på Löfven, välfärden eller invandringen?

Statsminister Stefan Löfven i Vimmerby juli 2018. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

I en enda replik sveptes förutsättningarna för den socialdemokratiska valkampanjen om vård, skola och omsorg i väg.

Sverigedemokrater har varit osedvanligt skickliga i mötet med socialdemokratin. Just därför är den här nya boken så obegriplig. Det är en tunn sak på hundra sidor med en bunt bifogade tal.

Åkesson skriver att hans parti är den naturliga arvtagaren till idén om folkhemmet. Han citerar den mest kända delen i Per Albins folkhemstal, den om att det varken ska finnas privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn.

Folkhemmet, säger Åkesson, möjliggjorde genom ”en politik som byggde på värderingar som flit och plikt, en politik för entreprenörskap och näringsliv som markant skilde sig från den klassiska socialismens, en politik för att motverka klasskamp och hat – en inkluderande, enande samhörighetspolitik på nationell grund – för det goda hemmet.”

Och detta – här kommer hans poäng – står bara det sverigedemokratiska partiet för i dag.

Hade Per Albin varit sverigedemokrat i dag? frågar han sig i bokens final.

Och svarar: Det är min bestämda övertygelse.

Håhåjaja.

 

Anders Isaksson, som mellan åren 1985 och 2000 kom ut med fyra band om Per Albin, ägnar betydande möda åt att reda ut vad den där metaforen om ett hem egentligen betydde. Han spårar ordet folkhem, precis som Åkesson gör, till Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén, två konservativa tänkare. Men han gör mer än så. Han tecknar en bild av tiden som födde begreppet. Han beskriver hur Ellen Key, den feministiska författaren, i bok efter bok återkom till idén om ”det goda hemmet som källan till individernas kulturfostran”. Liberaler använde också den där bilden av samhället som ett folkets hem. Påboda, till exempel, bonden som blev statsråd.

Det låg i tiden.

Men – och här kommer Anders Isakssons poäng – Per Albin Hanssons folkhem var ett alldeles eget folkhem. Under de där åren från septemberkvällen 1921 till folkhemstalet, som hölls i riksdagens remissdebatt i januari 1928, hann Per Albin väljas till partiledare och definiera sitt politiska projekt.

Att slå socialdemokratin när det kommer till fosterlandskärlek, det är nog ändå inte en så enkel sak att göra.

Tryggheten i folkhemmet, beskriver Per Albin i sina tal, är ”förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka”. Vad vi i dag kallar socialförsäkringar. Och de här försäkringarna, fortsätter Per Albin, gör människorna medvetna om sitt medborgarskap, det alstrar den samhörighet som alstrar en god demokrati. Nils Karleby, inflytelserik socialdemokratisk ideolog, pläderade klassens och nationens enhet i sin postumt utgivna ”Socialismen inför verkligheten”. Men det var just enheten de talade om, socialdemokraterna.

Utan social rättvisa, inget folkhem.

Det där missar Jimmie Åkesson. Eller vill inte kännas vid.

Åkesson vision om ett modernt folkhem är också svår att förstå eftersom han aldrig kan bestämma sig för när den där epoken han hänvisar så idylliskt till ska ha ägt rum. I ett replikskifte med Jan Björklund nyligen lät det som att han pekade ut 1930-talet. I boken skriver Åkesson om de dåliga ”senaste 40 åren”, att det var då folkhemmet försvann.

Vid ett annat tillfälle pekar han ut ”mitten av 1900-talet” folkhemmets storhetstid.  

Också den ytligt bevandrade vet att i mitten av 1900-talet regerade inte Per Albin Hansson utan Tage Erlander. Och han – akademiker, naturvetare, kulturradikal i många hänseenden, alldeles definitivt internationalistiskt lagd – omfamnade knappast Per Albins Hanssons folkhem. Per Albin var så att säga redan historia vid tiden för det Jimmie Åkesson beskriver ut som ett svunnet Atlantis.

En valskrift är en valskrift, förstås, man ska inte vara för hård. Men det går faktiskt inte begripa varför den sverigedemokratiska partiledaren ägnar kraft åt det här. Som en schlingmansk nymoderat lägger han tid på pärlhalsband i stället för politikens fundamenta.

Han leder Sveriges näst största parti nu. Han har ett ansvar, inte minst mot den stora grupp nya väljare som av allt att döma vill ge honom sitt förtroende, att förbereda sig för nästa mandatperiods stora sakfrågor. Att ha svar och reformer. 

–­ Först då arbetarna äga någon del av fosterlandet blir de patriotiska, sa Per Albin i slutet av 1920-talet när promenerade förbi ett koloniområde i sällskap med bokförläggaren Lars Saxon.

Ökad standard, det var vad Per Albin Hansson levererade till sina väljare.

Folkhemmet var ju ett materialistiskt projekt, inte en diskussion om samer kan vara svenskar eller inte.

 

LÄS MER: Alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen

LÄS MER: Val 2018 – allt om valets viktigaste frågor 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!