Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Agnethas okända tragedi

LONDON/STOCKHOLM. Världen älskade sin glittrande popprinsessa.
Hon levde ett sagoliv, från idyllisk uppväxt i Småland till världskänd sångerska.
Men tragedierna tog över Agnetha Fältskogs liv.
Sin mörkaste hemlighet har sångerskan burit på i över tio år.
Nu lever hon isolerad och ensam, med en sorg som aldrig går över.
Vid sextiden på morgonen en januaridag 1994 hittades Birgit Fältskog död på gården utanför sitt och maken Ingvars hus i Jönköping. Hon hade fallit från balkongen på sjätte våningen, runt 20 meter till marken.Birgit Fältskog dog omedelbart. En granne i kvarteret Ekhagen, ute på sin morgonpromenad, gjorde den fruktansvärda upptäckten. Uppe i lägenheten befann sig Agnetha Fältskogs pappa Ingvar, som chockades svårt av dödsbudet. – Det var fruktansvärt, vi hade varit goda vänner så länge. Det var en svår tid, berättar en kvinna som stod Birgit nära för Expressen. Birgit och Ingvar Fältskog beskrivs som ett jordnära, strävsamt par. De levde ett enkelt liv i sin lägenhet och tog ofta och gärna promenader med hunden. Men mot slutet, en tid före Birgits tragiska död, var det mycket som förändrades. Enligt vänner till familjen drabbades Agnethas mor av sjukdomar under den sista tiden. – Vi var mycket ute och gick tillsammans under åren, men sedan blev hon sjuk. Hon hade mycket problem och drog sig undan. Den sista tiden innan hon dog såg jag henne nästan aldrig, berättar en väninna för Expressen. Agnetha har aldrig velat prata om hur hennes mamma dog. Det vill ingen av dem som står henne nära. – Det är blixtlåset på för min del. Jag säger ingenting, säger hennes son Christian Ulvaeus, 27, till Expressen.

Agnetha Fältskog

skrev sin första Här bodde Agnetha Fältskogs mamma. låt, "Två små troll", som femåring. När hon fyllde sju fick hon ett eget piano i present av Ingvar och Birgit, och behövde inte längre springa till grannparet en trappa ner för att spela sin musik.Uppväxten på Tegelbruksgatan i Jönköping var fylld av musik. Ingvar sjöng och spelade mycket och höll även på med amatörteater. Birgit sägs också ha haft en fin sångröst, men hon föredrog att sjunga med döttrarna Agnetha och Mona hemma i lägenheten. För Agnetha blev musiken allt. Det hon levde för. Drömmen var solklar: Hon skulle bli en världsberömd stjärna.

En scen någonstans

i USA, 1979. "Waterloo", "The winner takes it all", "Thank you for the music" och de andra superhitsen dånar ut över ett hav av skrikande, lyckorusiga fans. Agnetha Fältskog lider. Hon vill bort från berömmelsen, bort från sången, bort från de andra i Abba. – USA-turnén 1979 skulle bli Abbas sista stora turné. Den var viktig och blev succé. Men för mig var den fasansfull. Björn (Ulvaeus) och jag hade skilts och jag hade slitit mig från barnen och ville bara hem, berättar Agnetha själv i boken om sitt liv, "Som jag är". – När man väl satt där i sin överdådiga lyxsvit, så var man för det mesta så utmattad efter arbetet och alla människor man mött att man inte orkade njuta av lyxen. Man dränktes i välvilligt smicker och det lämnade ett slags flytande tomhetskänsla.

Birgit Fältskog

sa ifrån till slut. När femtonåriga Agnetha svimmade av utmattning en dag på jobbet och blev hemskickad stod mamma i hallen och väntade: – Nu måste du välja! Så här kan du inte hålla på! Då jobbade Agnetha som växeltelefonist på Atteviks bilfirma på dagarna och sjöng i dansbandet Bernt Enghardts på kvällarna. Skolan hade hon redan hoppat av. Agnetha lyssnade på mamma Birgits förmanande ord. Hon sa upp sig från Atteviks bilfirma och valde musiken. Hennes första egenkomponerade hit "Jag var så kär" blev enormt populär. En av dem som imponerades var Little Gerhard. Han lät henne spela in låten på singel på sitt skivbolag. Agnetha var 17 år och reste till Stockholm med pappa Ingvar. Långt blont hårstora blåa ögon och glugg mellan tänderna. – Då visste man att det kunde bli något, har Little Gerhard berättat. Två år senare träffade Agnetha en kille som hon blev blixtkär i. Han hette Björn Ulvaeus.

Kort tid efter

det att Birgit Fältskog hade hittats död på gården i kvarteret Ekhagen i Jönköping flyttade Ingvar därifrån. – Agnetha var här och hjälpte till att städa ur lägenheten, berättar en granne. Då hade hon redan dragit sig undan omvärlden, flytt in i sin stora fortliknande egendom på Ekerö med höga stängsel och övervakningskameror. Sagt nej till intervjuer, slutat sjunga och slutat lyssna på musik. Efter bara knappt två år, dagen före nyårsafton 1995, dog även pappa Ingvar efter en tids sjukdom. Agnetha var förkrossad. För sin vän Brita Åhman, som skrivit boken "Som jag är" om Agnetha, berättade sångerskan om sorgen efter föräldrarna: – Det är så svårt att acceptera att de som betytt så mycket för en i livet plötsligt inte finns längre. Det värker i själen. Tomhet. Jag saknar dem så, försöker bearbeta min sorg. – Men det är sår som jag känner att jag kommer att bära med mig resten av livet. Den nyårsaftonen tillbringade Agnetha alldeles ensam. Förtvivlad. Enligt Brita Åhman tyngdes Agnetha även av skuldkänslor, kanske för att hon inte kunnat besöka sin familj så mycket som hon velat under sina år som världsberömd stjärna. – Men hon brydde sig mycket om Ingvar och Birgit, det förändrades inte för att hon blev känd. Hon var här då och då och hälsade på, även om det inte var så ofta, berättar en tidigare granne till familjen Fältskog.

Musiken hade tystnat.

Det gick tio år utan att Agnetha sjöng eller ens lyssnade på låtar. – Jag behövde tystnad och lugn i stället för ljud, har hon berättat. Tillflykten blev promenaderna på Ekerö. En dag när hon var ute och gick mötte hon en man, Gert van der Graaf. De började prata och inledde snart en relation. Det var slutet av 1997, två år hade gått sedan Ingvar Fältskog gick bort, knappt fyra sedan Birgits död. – Det var en väldigt intensiv uppvaktning från hans sida, till slut kände jag att jag inte kunde stå emot längre, jag ville lära känna honom. Vi inledde ett förhållande trots att jag förstod att han var en udda person, har Agnetha berättat. Vad hon inte visste då var att Gert van der Graaf då varit besatt av henne sedan han som åttaåring såg Abba vinna schlager-EM med "Waterloo" 1974. Han åkte till Sverige och Ekerö 25 gånger innan han slutligen fick kontakt med Agnetha. Förhållandet höll i två år. Men Gert van der Graaf vägrade acceptera faktum när Agnetha gjorde slut. Han förföljde henne, trakasserade henne, läste hennes post, smet in på hennes tomt. – Jag fruktar för mitt liv och för mina barns liv, sa hon i polisförhör. Kärlekshistorien slutade i rätten. – Jag vill ha hjälp med att få slut på det här, jag vill återfå min frihet, vädjade Agnetha. Gert van der Graaf dömdes till besöksförbud och utvisning till sitt hemland Holland. Men han kom tillbaka igen, år 2003, och fortsatte förfölja Agnetha. – Jag älskar henne fortfarande med hela min själ och kropp. Det finns ingen annan, sa han till Expressen innan han greps av polis ännu en gång.

När Abba splittrades

1982 var det en total brytning. Kylan mellan Agnetha och de andra har aldrig gått att dölja, även om de försökt. En lycklig skilsmässa, hävdade hon och Björn då inför pressen. Över tjugo år senare sa Agnetha till slut i en intervju som det verkligen var: – Det finns inga lyckliga skilsmässor. Vi sa bara så för att hålla masken utåt. Fansen har väntat och väntat på en Abba-återförening. Men Agnetha har alltid hållit sig undan. När musikalen "Mamma mia" hade Sverigepremiär i februari i år kom hon visserligen dit, men hon satt långt ifrån de andra Abborna och flydde därifrån direkt efteråt, skyddad av sina privata vakter.

15 december 1990

gifte sig Agnetha för andra gången. I Ekerö kyrka sa hon ja till läkaren Tomas Sonnenfeld. De levde ett tillbakadraget liv bakom staketen i Agnethas villa. Två år senare lämnades en ansökan om äktenskapsskillnad in till Solna tingsrätt. Agnetha var ensam igen. – Människor som hittar riktig kärlek och lyckas behålla den kan skatta sig väldigt lyckliga, sa hon senare. En skygg, isolerad Greta Garbo. Rädd för att berätta om sig själv, rädd för journalister, rädd för att släppa människor inpå livet. Det är så hon beskrivs. Agnetha gillar inte den bilden, vill inte ses som en mystisk Garbo. Men hon sa ändå i en intervju i en brittisk tidning förra året att hon trivs med avskildheten. – Jag behöver frid. Jag klarar inte av för mycket oväsen. Jag måste vara försiktig. Hon berättade också om sorgen som ständigt finns där. Sånt som aldrig försvinner. – Mina tårar är aldrig långt borta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!