Agnes fick cancer på sin 20-årsdag: "Ibland tänker jag att de bara hittar på"

Den 17 januari 2015, Agnes Ovall Andréns födelsedag. Men istället för att fira med sina vänner fick hon beskedet: "Vi ser en tumör".
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON
Den 4 juli på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, Agnes får den sista cellgiftsbehandlingen.
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
När klockan går långsamt på sjukhus kan man spela Den försvunna diamanten med Ung Cancers aktivitetskoordinator.
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
"Jag hade inte mycket till bryn tidigare heller och ärligt, peruken är bättre än mitt eget hår", säger Agnes som väljer att tackla sin cancerdiagnos med humor.
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
Tanken var att hon skulle ha fått tre kurer till men kroppen har tagit för mycket stryk av cellgifterna, så de stoppar på totalt 49.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
Klart att hon har svarta dagar men Agnes har bestämt sig för att inte låta cancern ta över hennes liv. Hon har mellan behandlingarna levt ett liv som vilken 21-åring som helst.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
Färdigbehandlad. I augusti skriver Agnes Ovall Andrén på Twitter: Twitter: "Ödmjukhet är en fin egenskap men i dag skriker jag den rakt i ansiktet - "100 % cancerfri, jag är BÄST!"
Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
1 / 8

VÄNERSBORG. "En prick i lungan", "en skugga i ryggraden", "något på njuren".

– I bland tänker jag att läkarna bara säger att jag är sjuk. Var är bevisen? Det känns som att vara med i The Truman Show där de filmar mig uppifrån för att testa och se "när orkar hon inte mer?"

Agnes Ovall Andrén fick cancer på sin 20-årsdag.

Snöstormen utanför har bedarrat, inne fortsätter slaget mot bananflugorna. Två röda fläckar på bordet, hon är skoningslös nu, de ska dödens dö.

– Jag var lite dålig på att diska där ett tag, det var blodiga väggar överallt, nu är de nästan borta, säger Agnes Ovall Andrén.

I köket står ett fotografi med fyra tjejer i bikini, turkost hav och v-tecken. Det är från sommaren 2014. Agnes och hennes kompisar firar studenten med en resa till Ayia Napa. Lyckliga dagar och blöta nätter på Grabbarna Grus, Agnes tappade bort sin mobiltelefon.

En 19-åring på tröskeln till vuxenlivet, kanske bli läkare, kanske barn en dag, men ingen brådska med något.

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår. 

För vi har tagit studenten. Agnes med sina gymnasiekompisar på Cypern, sommaren innan hon blev sjuk,
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

Tre månader senare, hon är mitt i höstterminen på naturvetenskapligt basår.

– Jag satt på en föreläsning när jag kände en knöl under höger revben. Jag tänkte inte där och då att det var något, men efter några dagar när jag kände den igen, frågade jag mamma som är sjuksköterska. Hon var inte ett dugg orolig, jag är ganska smal och hon sa att det säkert bara var förstoppning. Men så i januari fick jag extrem magsjuka, jag spydde 16 gånger, rensade verkligen allt, berättar Agnes.

Men knölen, den var kvar.

Dessutom hade hon fått ont i ryggen, hon trodde att det var bowlingrundan, att hon hade hållit klotet fel, men inte heller det gick över.

– Jag hade varit i Göteborg och skrivit en tenta. På vägen hem kunde jag inte bära min väska, jag hade så ont att jag fick ringa mamma. Vi åkte till jourcentralen där de skickade mig vidare till akuten.

Det stod den 17 januari 2015 i kalendern, Agnes Ovall Andréns födelsedag. Men i stället för att fira med sina vänner befann hon sig i en sjuksäng och skulle snart få beskedet.

"Du har cancer, vi ser en tumör".

– De trodde att det satt runt njuren, men funderade över om de var lymfom eller "vanlig njurcancer".

Det var inte lymfom, inte "vanlig njurcancer", det var inte vanligt alls.

Agnes diagnostiserades med Wilms tumör, en elakartad njurtumör som nästan uteslutande drabbar barn, ett per 10 000 födda ungefär eller 1015 barn i Sverige per år. Bland vuxna är cancerarten ytterst ovanlig, två på tio miljoner.

"I bland inbillar man sig att folk kollar också. Om folk ser ärren på min kropp i kombination med mitt huvud så tänker jag att de tycker att jag är jättecool", säger Agnes Ovall Andrén som fick cancer på sin 20-årsdag.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

– Typiskt va? När man mot alla odds får cancer när man är 20 så ska man få en cancer som ingen annan får. Special! säger Agnes och snurrar på flätan.

Hennes peruk heter Anastasia long, färgen terracotta-mix-root, det är äkta hår.

Detta vet jag efter att ha läst hennes blogg. 21-åringen från Vänersborg har under hela vägen skrivit ner och av sig om sin sjukdom, osentimentalt och avväpnande, inläggen är smockade av cynism och humor.

Som när hon tipsar om hur man åker berg och dal-bana på Liseberg med peruk.

Eller nu, med ett skratt konstaterar:

– Helt ärligt, peruken är bättre än mitt vanliga hår.

– Vi pratade mycket om det i början jag och mina kompisar, hur vi skulle förhålla oss till sjukdomen. Det blev så sorgligt på något vis att vi började att skämta om det. Det blev lättare att hantera. När vi är ute på krogen brukar mina kompisar köra med att vi ska gå före i kön för att jag har cancer, berättar Agnes som trots att sjukdomen har skuggat henne i snart två år, ändå har kunnat leva sitt liv med kompisar och dubbla jobb, på kafé och på Mc Donalds.

– Klart att det är jobbigt men det har bara varit ytterligare en grej i livet. Jag har egentligen inte känt av sjukdomen utanför behandlingarna, det är konstigt. Jag har glömt att jag har cancer till och med.

Hon tar exemplet med äggstocken.

– Jag är inte säker på att jag har opererat bort en äggstock, de sa det en gång, men fråga mig inte hur jag får tag i den om skulle behöva den i framtiden. Vem vänder jag mig till? I vilken frys finns min äggstock? Man blir lite knäpp i huvudet. Jag tänker att det inte alls är cancer, att de har blandat ihop proverna. Oj så mycket försäkringspengar jag kommer att få när de upptäcker, haha.

Hon säger det på skoj.

Direkt när Agnes fick sin diagnos pratade hon med sina kompisar om hur de skulle förhålla sig till sjukdomen.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

Men ärren på den unga kroppen skvallrar.

Tumören i njuren visade sig ha spridning, fyra olika tumörer opererades bort, den största fem gånger sju centimeter, och när strålningen var klar i januari hittade man en "skugga i ryggraden" och fick ta bort halva ryggkotan samt steloperera fem kotor. Ett massivt och riskabelt ingrepp.

Agnes hade genomgått 49 cellgiftsbehandlingar när hon i slutet av augusti i somras ropade ut sin oförblommade lycka på Twitter: "Ödmjukhet är en fin egenskap men i dag skriker jag den rakt i ansiktet - "100 % cancerfri, jag är BÄST!" 


Och den ljusnande framtid är vår.

Det var det vi skulle prata om. Det som hade varit men var över. Cancer i imperfekt.

Vänersborg är en liten stad, det är många som vet att hon har cancer, säger Agnes. Men hon vill inte ha en skylt i pannan.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

Men så två dagar innan vårt besök i novembers värsta snökaos, meddelar Agnes att man har upptäckt en ny "prick på lungan", andra lungan.

Hon kramar kaffekoppen.

– Det var ett bakslag. Jag var inte alls beredd, jag har mått så bra. Det var en större chock än första gången jag fick besked om cancer. Väldigt tufft, säger hon. Man har lärt sig nu hur de lindar in och väger orden. Det är ingen stor fet käftsmäll "pang, du har cancer", det smyger fram. Den här gången började läkaren att prata om mina blodprovsvärden. Då förstod jag "nu är det något på röntgen", annars hade hon inte börjat med mina blodvärden.

Hon gick raka vägen hem och googlade.

– Jag vill veta exakt vad som ska hända, jag har varit så frustrerad inför operationerna när den enda information jag har fått är typ om jag får ha blommor på avdelningen. Jag skiter i blommor, jag vill veta hur operationen går till. Men om man inte hittade något på "Wilms tumör + vuxen", så hittar man definitivt inget på "Wilms tumör + vuxen + återfall". Inte på engelska heller. Jag undrar om det är någon som sitter och censurerar på Google för att jag inte ska bli knäckt.

Hon får hjälp av sin mamma, numera drottning av att söka information om cancer på internet.

Ann-Charlotte Ovall har kommit över för att dricka kaffe och berättar att dottern inte alltid har varit lika positiv. Som liten var Agnes hemskt arg, på vad som helst och alla, en mycket bestämd person.

I slutet augusti jublar hon över att vara fri från cancern. I november ser läkarna en ny "prick på lungan".
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

– Nu har hennes positiva inställning förvandlats till en styrka, säger Agnes mamma som i sitt jobb som sjuksköterska har mött många människor med svåra sjukdomar, också cancer.

Men sin egen dotter. Agnes, som knappt ens var snorig, aldrig hemma från dagis.

– Först när hon berättade om knölen så trodde jag "aldrig", det är väl baksidan med en mamma inom vården. "Äsch, ät mer frukt". Men någonstans gnagde det. Till slut kände jag, det här är inte bra.

– Det går inte att få det värre som förälder. Hellre ett eget besked, konstaterar Ann-Charlotte som såklart har varit både ledsen och rädd över den ovälkomna inkräktaren i familjen, men hållit fasaden uppe gentemot dottern.

– Jag fattade ju att du var ledsen men det var inte så att du kom och grät till mig, vilket var skönt. Det hade varit mycket att hantera, säger Agnes.

Själv gråter hon också när ingen ser på. För ja, de mörka stunderna kommer.

– Då kan jag vara hur ledsen jag vill utan att behöva tänka på att vara "lagom ledsen" för att inte någon annan ska bli ledsen. Efter den stora ryggoperationen när jag inte kom ur sängen och mådde skitdåligt såg jag ju inte så glatt på livet direkt.

– Jag kan vara jätteledsen men sen ser jag något "oj, där ligger en kaka, gott", och så känner jag mig bättre. Det är som om kroppen inte orkar att vara ledsen för länge.


Agnes häller upp påtår till sin mamma.

I fjol mellan cellgiftsbehandlingarna flyttade hon hemifrån. Sin första egna lägenhet.

– Det var märkligt. Jag har haft människor runt mig med barn som flyttar hemifrån och som bryter ihop. Och där satt jag med min Agnes som har cancer och flyttar. Det var kortslutning. Jag kunde inte titta in i hennes rum i början, jag sprang förbi, säger mamma Ann-Charlotte.

Det senaste återfallet var nästan värre än när hon fick beskedet om cancer första gången, menar Agnes. Mamma Ann-Charlotte Ovall är ett stort stöd.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

– Men hon har alltid varit självständig.

Kanske ännu mer nu. Agnes betonar att hon inte vill ha någon skylt i pannan där det står "cancer" men om hon var orolig över att bli uttittad på Liseberg i början och höll hårt i sin peruk, så körde hon mycket utan under sommarens semester i Kroatien.

– I bland inbillar man sig att folk kollar också. Nu kan jag känna mig lite tuff som klarar det här. Om folk ser ärren på min kropp i kombination med mitt huvud så tänker jag att de tycker att jag är jättecool.

Jag frågar om hon har fått ett annat perspektiv på vardagsbekymmer och allmänt gnäll sedan hon fick sin diagnos, och Agnes ler.

– Allas problem är jobbiga för dem just då, jag själv blir fortfarande irriterad på skitsaker. Som att jag behöver diska till exempel, djupt orättvist. Men det är klart, när någon sitter i tv och buhu över någon obetydlig grej kan jag känna "skärp dig, mes".

Eller pustade äldre tanter och farbröder på onkologen.

– "Vad är det med dig, stå där och gnälla, 80 år, jag skiter i om du har svårt att gå. Ser du inte vad du håller på med?"

– Självklart är det jobbigt att vara gammal och få cancer också men om man inte kan se skillnad på att vara 85 år och kanske ändå vara död inom fem år, mot att vara 20, eller ett barn, eller förälder till små barn. Det har jag kommer fram till nog är det sorgligaste, att få cancer och inte kunna se sina små barn växa upp. Det är värre än min situation, säger hon och betonar att hon aldrig har fått något SÅ tungt besked. Det har alltid funnits en plan för hur hon ska behandlas.

– Men skulle de säga "du har fem år kvar att leva" så hade jag nästan hellre velat ha ett halvår. Vad ska jag göra på fem år? Jag kan inte skaffa barn, det hade varit otroligt själviskt. Och varför ska jag utbilda mig? Jag kommer ändå inte att kunna jobba. Att sitta och se alla kompisar gå framåt i sina liv medan jag står still och stampar. Nej, fem år hade varit en smäll på käften.

– "Du kan göra allt du någonsin velat", men allt jag någonsin velat är att ha ett liv med ett kul jobb och familj. Jag är inte intresserad av att hoppa fallskärm, säger Agnes.

– Jag är inte säker på att jag vill ha barn heller. Men jag vill ha möjligheten.

Om de bara hittar den där jäkla äggstocken.

I onsdags opererades Agnes Ovall Andrén, pricken i lungan visade sig vara två prickar. Hon medger att det så klart inte är ett gott tecken men väljer att fokusera på läkarens ord förra gången de skar en tårtbit ur hennes lunga.

Hon kommer ju aldrig att kunna springa maraton, konstaterar Agnes. Men just den lilla detaljen gör inte så mycket, det hade hon inte fått för sig ändå.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

– De sa att det inte skulle påverka mig så mycket om jag inte tänkte springa maraton, och det är inte aktuellt. Gött när de kommer och frågar om man ska vara med på Vårruset, fem kilometer.

"Nix, går inte, opererat lungan, vettu".


Den försvunna diamanten.
Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

Fakta: Ung cancer

Ung cancer är en ideell organisation för unga vuxna mellan 16 och 30 år som lever med eller nära cancer.

Ung cancer ger personligt stöd, skapar mötesplatser, informerar och debatterar för att göra tillvaron för unga vuxna cancerberörda så bra som möjligt.

Läs mer på www.ungcancer.se

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.